Den klassiskt liberalt orienterade medborgaren står inför en rad praktiska utmaningar i skapandet av ett mer frihetligt samhälle. Det är möjligen en underdrift, men vi kan trösta oss med att varken Rom eller Karthago byggdes på en dag. Härmed vill jag lyfta fokus ifrån vidlyftiga filosofiska diskussioner till mer praktiska, och peka på några problemområden och eventuella lösningar. Först när de frihetliga ideologierna kan tillhandahålla en praktiskt fungerande politik kan de bli en kraft att räkna med. – Marknaden löser allt är dessvärre inte ett svar som den stora massan låter sig övertygas av, åtminstone inte till den grad att de byter parti på valdagen. Nedan följer några punkter som kan vara värda att beakta:
Samhällets styre
De flesta samhällen har någon form av styre, oavsett om det är en enväldig person som bestämmer, en vald grupp, eller om alla invånarna samlas på torget och beslutar via handuppräckning. Vår västerländska samhällsmodell bygger mestadels på olika former av folkstyre, som även jag lyfter fram som ett ideal. För att förenkla resonemanget kallar jag styret för stat, och den eventuella avgiften som krävs för driften kallar jag skatt.
Staten och byråkratin bör vara begränsad, samt att fullgott ansvar avkrävs dess tjänstemän och folkvalda. Styret tillhandahåller inre och yttre försvar, rättsväsende och eventuellt någon form av kriskassa samt infrastruktur som kan associeras med försvaret.
Hur hindrar vi styret från att ständigt växa och bli större, som dagens välfärdsstat, nannystate, deep state etc?
Tyvärr finns det inget fullgott recept för detta. Vi kan givetvis lägga in begränsningar i konstitutionen, vi kan ge civilsamhället mer övergripande ansvar, men vi kan aldrig bygga ett perfekt samhälle, lika lite som vi kan bygga en evighetsmaskin. Det finns inga genvägar, varje generation måste bygga, underhålla och bevaka sin frihet.
Vård
Sjukvårdsförsäkringar fungerar bra, och privat/kooperativ vård kan tillhandahålla synnerligen hög kvalitet. Det är privatsjukhusen i USA som i princip driver hela sjukvårdsutvecklingen framåt. Problemen handlar om de som inte betalar sin försäkringsavgift och de som blir utförsäkrade av någon anledning, samt de som har tidigare sjukdomar. Vi vet att försäkringsbolag gärna vill gardera sig mot tidigare sjukdomsbilder, s.k pre-existing conditions. Detta kan enklast lösas med att staten går in som en slags yttersta skyddsnät, och tar hand om enbart de grupper som hamnat utanför. Staten agerar last line of defence (mer om detta längre fram). Ingen behöver oroa sig över att hamna mellan stolarna och bli utan vård. Man kan svårligen sälja in ett sjukvårdssystem som inte är fool proof, särskilt inte i Sverige. Tryggheten är ordnad. Vi kan gå vidare till nästa punkt.
Skola och utbildning
Kanske det svåraste kapitlet för den frihetlige. En helprivat skola med skilda klassrum för kemi, fysik, teknik, idrott, samt olika lärare i varje respektive ämne, inklusive eftermiddagsaktiviteter – det blir ganska dyrt. Och man får räkna med en kostnad på omkring 50,000 – 80,000 kr per barn och år. Exemplet är taget från ett land där lönerna är lägre än i Sverige, och kostnaden skulle förmodligen öka ytterligare i vårt land. Många frihetliga känner till den här kalkylen, och kanske är det därför vi har en sådan vurm för hemskolning inom rörelsen?
Hursomhelst, alla vill inte ägna sig åt hemskolning, och för att skolan ska bli kostnadseffektiv krävs en helt annan modell. Mer förenklad och stringent än dagens statliga eller halvprivata skolor, kortare och mer effektiva skoldagar, med färre men mer fokuserade lärare. Vi kommer förmodligen att se mer av lärlingsutbildningar, yrkespraktik etc.
Skolreformer är något som påverkar våra barn och vår framtid. Både lärare, elever och föräldrar har fått nog av ständiga förändringar och experiment. Därför bör skiftet genomföras med varlig hand. En modell vore att konvertera offentliga skolor till skattefinansierade friskolor, som därefter sakta konverteras till helprivata.
Socialförsäkringar och pensioner
Sjukförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar etc kan erbjudas av försäkringsbolag, fackföreningar, kooperativ etc. Och detta sker i viss mån redan idag. Det beror lite på medborgarens läggning vilken leverantör hon väljer. Även pensionen bör privatiseras och vi kan tänka oss en variant där man sparar själv på banken, och en annan variant som mer liknar en slags försäkring som tillhandahålls av diverse företag/organisationer.
Tanken är att lyfta bort kostnaden för socialförsäkringarna från staten, och istället låta civilsamhället sköta det. Staten agerar istället som ett sista skyddsnät för de som hamnat i olycka. Staten bygger upp en kriskassa som också kan användas vid naturkatastrofer och andra oförutsedda saker.
Notera, om civilsamhället skapar ett bättre yttersta skyddsnät och kriskassa så bör staten dra sig undan, och enbart erbjuda sina tjänster om allt annat falerar. Staten agerar enbart last line of defence. Civilsamhället kan alltså mycket väl ta över alla socialförsäkringar, även det sista skyddsnätet, staten finns där enbart som en yttersta nödlösning.
Kanske är detta den viktigaste politiska punkten som den frihetlige bör kunna förklara för utomstående. Svensken älskar sina trygghetssystem, idag går över 40% av den offentliga sektorns budget till socialt skydd.
Invandring
Eftersom de frihetliga ideologierna i grund och botten skapades av samhällets borgarklass och köpmän, så pratar vi ofta om vinster och förluster för samhället. Debet och kredit. Att invandringen är en vinst för samhället har vi hört många gånger. Men det är inte en självklarhet, särskilt inte när det gäller bidragsförsörjda flyktingar med låg utbildning. Inte ens en ung frisk högutbildad arbetskraftsinvandrare blir en vinst, om han efter några år hämtar sin gamla mamma och pappa som får leva på svensk pension.
Därutöver har vi många frihetliga personer som pratar om fri invandring, och att den skulle vara självreglerad i ett frihetligt samhälle, om vi inte erbjöd några bidrag eller andra förmåner. Medan andra menar att fri invandring skulle bidra till slumområden, kriminalitet, lönedumpning, kulturkrockar etc. Det kan ju vara så att många invandrare väljer att flytta till ett rikt framgångsrikt land – även om det inte finns bidrag, jobb eller förmåner? Det kanske är bättre att leva av smulorna från den rikes bord, än av hemlandets magra skördar?
Fri invandring/massmigration fungerar egentligen enbart om samhället har oändliga resurser. Men samhället har bara X-antal skolor, sjukhus, bostäder, vägar, arbetsplatser, poliser, läkare, sjuksystrar, lärare etc. Och allt detta skulle vara en begränsad resurs även i ett mer frihetligt samhälle. Det tar tid att bygga infrastruktur och det är dyrt. Kommer det för många invandrare på en gång så hänvisas de till att leva långt under samhällets normala standard, vilket bidrar till utanförskap och parallella samhällen.
Vi noterar att invandring i moderna industrisamhällen fungerar bäst om den är långsam och organisk. Kommunerna bör besluta i frågan om invandring, dess invånare, företagare, näringsidkare etc etc. De känner sin bygd bäst och vet vad som behöver göras. Och detta bör gälla över hela linjen, flertalet politiska beslut bör tas så nära medborgarna som möjligt, på lokal nivå.
Klientsamhället
Idag har vi extremt många personer som är beroende av staten och skattemedel, det kan röra sig om socialbidragstagare, arbetslösa, statligt-, kommunalt- eller landstingsanställda, journalister vars tidning uppbär presstöd, lärare vars skolor är halvprivata (friskolor), företag som gör affärer med kommunala bolag och många många fler.
Alla dessa människor är beroende av skattepengar, och de kommer givetvis att rösta på det parti som ger dem mer. Utifrån det här perspektivet så är ju skatt verkligen stöld. Ena halvan av befolkningen försörjer via skatten den andra. Systemet är i grunden vulgärt, orättvist, degenererat och förfelat. I ett mer frihetligt samhälle skulle klientsamhället knappt existera, det skulle åtminstone finnas åtskilligt färre klienter.
Det är av yttersta vikt att vi långsamt avvecklar de skattefinansierade arbetsplatserna, oavsett om det rör sig om TV-hallåor eller läkare. Vi bör påvisa att privata eller kooperativa arbetsgivare utgör ett bättre alternativ, och att man genom att jobba för ett privat sjukhus, mediebolag etc blir en individ som i större omfattning bidrar till samhället. Klienterna kommer så länge de försörjs av skattemedel att vara fiender till all frihetlig politik, inte alla dock, givetvis finns det undantag som bekräftar regeln. Men förvänta er ingen hjälp från klienterna.
Klienterna är förmodligen det största problemet för att uppnå frihetliga politiska mål. Alla resurser bör sättas in för att avveckla klientsamhället. Och vi måste vinna nettoskattebetalarnas hjärta. Om blott 5% av nettoskattebetalarna röstar på ett frihetligt parti, så kan det partiet agera påtryckare gentemot de etablerade borgerliga partierna i riksdag och regering. Idag finns det inget sådant parti. De flesta influenser under flera decennier kommer dessvärre från vänster.
Den tekniska utvecklingen har medfört många bekvämligheter, lättsam underhållning, ökad komfort och standard. Däremot håller medborgaren på och tappar sina politiska rättigheter. Vi hade större ekonomisk frihet, mindre byråkrati, mer yttrandefrihet, lokalt medbestämmande och medborgerliga rättigheter för 50 år sedan än idag. Frihetlig politik handlar i mindre grad om skattetryck och privata socialförsäkringar, även om det är nog så viktigt, och i högre grad om huruvida vi ska vara medborgare eller undersåtar.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
