Att bygga upp Sverige igen


Det svåra arbetet med att restaurera Sverige

Vi har låtit det gå alltför långt, samhällsproblemen hopar sig, och det förefaller svårlösligt. Ett verkligt sisyfusarbete, där stenen man rullar upp för klippan ständigt rullar ner.

Nåväl, de flesta politiker vet vad som egentligen behöver göras, men problemet är att de inte blir återvalda om de genomför dessa åtgärder, ty det är knappast några populära reformer som krävs för att få Sverige på fötter.

Låt oss smutsa ner händerna ordentligt, och strunta i den politiska dagsopinion. Vad bör göras, och var börjar vi? Jag tänker rada upp några ganska allmängiltiga realpolitiska förslag, samt lite frihetliga tankar inkluderat. Låt oss gå till verket.

Tillfälligt invandringsstopp

Sverige har i dagsläget fler invånare än vad infrastrukturen, de sociala skyddsnäten och civilsamhället klarar av. Därutöver kan man också argumentera att det är fel slags invandrare; det var inte hjärnkirurgerna, ekonomerna och civilingenjörerna som kom, utan folk med lägre utbildning, somliga till och med analfabeter. Många av dem försörjs av offentliga medel under långa tider, vilket är ohållbart i längden. Hela migrationsäventyret var felkalibrerat på många olika punkter, men låt oss koncentrera oss på lösningar.

Fusk med asylansökningar bör utredas noggrant och presskribtionstiden vara lång. Bidragsförsörjningen av migranter bör tidsbegränsas och i många fall avslutas. Vi bör inte koncentrera oss på de som har s.k flyktingliknande skäl och dylikt, utan hjälpa de som är riktiga flyktingar enligt UNHCR. Därutöver koncentrera oss på arbetskraftsinvandring, som bygger på inbjudan från exempelvis företag, vilka går i god för invandraren. Men allt detta ligger i framtiden, först invandringsstopp för att komma till bukt med dagens problem.

Trygghet och säkerhet

Ja, detta är ett trist kapitel, men det kommer initialt att krävas en storskalig förstärkning av polisen för att återta alla utanförskapsområdena och försätta dem under samhällets lag och ordning. Därutöver måste vi sluta att betrakta våldsverkare som offer, enligt vänsterliberal modell, där man ignorerar den egna viljan och alltid skyller på samhället, omgivningen, dig och mig osv.  Detta är fel, och vi bör omedelbart sluta med dylikt. Det är offret som är offret, och ingen annan. Även det som ibland kallas för rättspositivism bör förpassas från domstolarna, alla lagar bör vara logiska och härledda utifrån grundläggande principer om rätten till liv och egendom etc.

Skatter och bidrag

För att få det sargade Sverige på fötter kommer det att krävas massiva skattesänkningar dels för att delge invånarna den ekonomiska frihet de så väl förtjänar, men även för att locka utländska (och inhemska) investerare och företag, som kan bidra med innovationer och fler arbetsplatser.

Bidragssystemen bör inte bygga på omfördelning, utan enbart gå till de som verkligen behöver. Staten är inte ett socialförsäkringsbolag, utan en sista nödlina, en last-line-of-defence.

Kulturen

Detta glömmer mången frihetligt sinnad person, men det är den svenska kulturen av hårt arbete, pliktkänsla, noggrannhet, gruppkänsla, planering och samarbete som skapade det svenska undret en gång i tiden. Det som började med laissez-faire-politiken 1870 och avslutades med socialdemokraternas skattehöjningar och socialistiska reformer under tidigt 1970-tal.

Svensken bör vara stolt över att vara svensk. Det är inget fult. Och det existerar absolut en svensk kultur, den är tillika väldigt säregen och speciell, det ser alla som bott utomlands några år. Alla folk har rätt till sin särart och sina hembygder, även svenskar.

Det handlar inte om nationalism så som den beskrivs av sina belackare. Utan om en kärlek till sin region, familjen, släkten, till vännerna och gemenskapen man byggt. Vissa ser skogen, sjöarna, skärgården, andra ser gemenskaperna, städerna, handel och relationer – det finns många olika aspekter. Den här kärleken är inte något fult, även om mångas sinnen förvridits till att tycka det. Motsatsen är alienering, hyperindividualism, ensamhet och rotlöshet.

Vi bör också premiera det sunda förnuftet, ett tryggt samhälle, med få men goda lagar, vänner och bekanta som hjälper varandra i både nöd och lust. Att samhället inte bygger sig självt, det inser vi först när det ligger raserat framför våra fötter.

Enkelt eller hur? Men rulla upp den stenen på berget, broder, det lär bli svårt. Jag tror vi alla måste hjälpas åt.