Ecce Homo


Ecce Homo 1I reklamfinansierad television sänder man ett program som avhandlar insolvens. Vad jag förstår går det ut på att människor på obestånd med handfast pedagogik, samt i vissa fall en del gråt och gny, får hjälp att vända på skutan och ta sig upp ur skuldträsket.

Jag kan tänka mig att en del av beser eländigheterna med ett stort mått av den skräckblandade förtjusning som äkta skadeglädje ger. De av tittarna som har förmåga till empati kan kanske skrämmas till eftertanke och fundera något över sina egna konsumtionsmönster.
Vi som saknar intresse och har tillskansat oss ett visst mått av sunt förnuft ägnar tiden åt annat, med fördel kan man läsa en riktig bok med hårda pärmar.

I mitt fall är det så att jag lärt mig den hårda vägen.
Bakgrundshistorien är ganska vanlig. Psykisk sjukdom, missbruk, skilsmässa och rakt ner i källaren. I källaren befinner jag mig tills en kurator på en psykiatrisk vårdinrättning tycker att nu får det fan vara nog med dumheterna och ordnar in mig på behandlingshem. På behandlingshemmet bjuder jag programenligt motstånd och går efter avslutat behandling direkt ut och fortsätter.
Turerna fortsätter ett tag tills jag inser mitt prekära läge och begriper att folk i min omgivning bryr sig, alltså åter till behandlingshemmet. Efter en tid kommer jag ut i förbättrad upplaga. Herr Jönsson kan återgå till att vara en produktiv medborgare i samhället.

Då hör farbror Kronofogden av sig. Det visar sig att Jönsson dragit på sig massiva skulder under sin tid i källaren, vad göra? Det prekära läget kunde enbart lösas genom ett antal år på existensminimum. Det visar sig att substansmissbruk och tomtar på loftet inte precis utgjorde någon ansvarsfriskrivning.
Utan att skämmas kan jag med fog tillstå att jag skäms över hur det blev. Självkänslan fick sig en knäck och en efterlängtad privatfinansierad vidareutbildning flög sin kos. I efterhand har jag dock konstaterat att det inte duger att försöka ducka sitt ansvar. Som HSB sa en gång, den som är satt i skuld är icke fri!

Problemet med överskuldsättning, främst genom konsumentkrediter, är stort i dagens Sverige. Vi kan för sakens skull bråka om vem som har ansvaret.
Är det konsumenterna som aningslöst tar krediterna eller bolagen som erbjuder dem utan någon egentlig kontroll av låntagarna? Kanske är det så att båda dessa parter är solidariskt ansvariga?

Konsumenterna som faktiskt måste ägna några minuter varje gång åt att fundera på om de verkligen kan betala tillbaka pengarna med ränta?
Bolagen som faktiskt har verktygen att kontrollera låntagarnas solvens om de bara vill?
Kanske är det så att idealet är att båda parter tar varsin del av ansvaret?

Är man miljösocialist är svaret givetvis enkelt. Finansmarknadsminister Per Bolund önskar helst införa någon form av statliga register. Han om någon bör vara medveten om att det redan finns privata lösningar på plats att använda sig av, kreditgivarna struntar i dessa.
På detta vill väl Per svara att det är dags för tvingande lagstiftning.

Aktieägarna i bolagen som lånar ut pengarna till skyhög ränta tycker nog att läget är ganska bra som det är. Om den skuldsatte inte betalar skickar man ärendet till Kronofogden som för skattebetalarnas pengar löser problemet. Tråkigt för skattebetalarna, bra för aktieutdelningen.

Människorna som är fartblinda fortsätter konsumera som det inte funnes någon morgondag.

I en värld där huvuddelen av befolkningen inser sina begränsningar skulle givetvis problemet inte existera. Dock är det så att människor inte fungerar så, vi åtrår det vi inte har.
Möjligheten till ohämmad lyxkonsumtion är utom räckhåll för det flesta av oss. Dessutom förnekar flertalet människor att konsumtionsmönstret faktiskt med viss nödtvång måste se annorlunda ut över tid. Har du exempelvis barn hemmaboende är det oundvikligen så att en stor del av lönen måste läggas på dem.

Det synes också märkligt, för en frihetligt lagd individ som undertecknad, att statsmakterna inte passat på tillfället att föra ut budskapet om ekonomisk återhållsamhet via sina skattefinansierade uppfostringsanstalter som kallas “grundskolor”.
Någon lite timme måste väl kunna avvaras i all värdegrundsindoktrinering för att lära kravallknotten ekonomiska fundamenta? Eller menar Per Bolund och övriga regeringen att, hemska tanke, föräldrarna har ett ansvar för detta?
Det torde vara unikt att just ansvaret för ekonomisk utbildning ligger hos barnens mamma och pappa. I allt övrigt ska ju staten ha ansvaret för barnens skolgång.

Överskuldsättningen i Sverige är sannolikt ett resultat av ohejdad kvartalskapitalism i symbios med socialismens avsky för ansvarstagande. Varför, kan man fråga sig, ska människor inse sitt ansvar för privatekonomin när de inte behöver ta ansvar för något annat? Mor och Far staten reglerar ju våra liv från vaggan till graven.
Något som kvartalskapitalister och strikt marknadsorienterade nyliberaler inte är sena att utnyttja.

I ett framtida samhälle får jag hoppas att vi tar hand om varandra istället för att administrera dyra konsumtionslån. Men då måste vi börja se människan som människa, inte konsument.