Att vara eller att göra

Att vara eller att göra 1

Många går nog runt med en magkänsla av att det moderna samhället är sällsynt hänsynslöst. På papper lever vi i någon slags liberalt utopi som inkluderar allt och alla och där det är lika acceptabelt att vara ett lösaktigt fruntimmer med vältränade höftabduktormuskler som det är att vara en konservativ kristen var händerna hålls på täcket fram till giftermålet.

Jag har tidigare skrivit inlägg om att den pappersuppfattningen är både falsk och befängd men det finns något ännu djupare här, något som gömmer sig under orden att vara. I den moderna tiden så utvärderar vi folk baserat på vad de är. Är man en rasist, liberal, konservativ eller homosexuell så blir det en stämpel på hela ens allt, det påverkar hur man för sig och hur ens medmänniskor betraktar en. Detta är ett högst modernt tankesätt. Som Roland Paulsen beskriver i sin magnifika bok bok Tänk om¹ så resonerade man inte på det viset före industrialiseringen. Det fanns givetvis digra listor på handlingar som var syndiga att utföra men det var handlingen onani som var förbjuden inte att vara en onanist. Dina handlingar utgjorde synden eller dygden, inte vad du var, att upphöra med handlingen var alltid ett val du kunde göra, något som är betydligt enklare än att upphöra med att vara något.

Jackson Crawford har beskrivit samma tankesätt hos våra egna medeltida förfäder och han kallar det för en heder – skam axel jämfört med den moderna dygd – synd axeln². Ingen brydde sig ett skvatt om vad du var för sorts unik snöflinga innerst inne, så länge du bidrog till hushållet och stammen så var du en rekorderlig karl även om du hade svårt för spriten eller var lite folkilsken i ditt temperament.

Det här synsättet ter sig för oss moderna människor nästan lustig när vi läser Paulsens beskrivning av antropologen Lurias expeditioner till förindustriella bönder i sovjet, diskussionerna är insiktsfulla:

Luria: Vilka tillkortakommanden känner du till hos dig själv, och vad skulle du vilja ändra hos dig själv?
Nurmat: Vad gäller mig så har jag bara en dräkt och två klänningar, och det är alla mina tillkortakommanden.
Luria: Nej, det är inte det jag frågar om. Berätta vilken sorts person du är nu och hur du skulle vilja vara. Finns det någon skillnad?
Nurmat: Jag skulle vilja vara god, men nu är jag dålig; jag har så lite kläder så jag kan inte gå till andra byar så här.
Luria: Och vad betyder det att ”vara god”?
Nurmat; Att ha mer kläder.

och denna:

Luria: Så hurdan är du? Beskriv din karaktär.
Shiral: Min karaktär är väldigt godsint. Även om jag har en yngling framför mig tilltalar jag dem alltid i den artiga formen, och jag talar hövligt
Luria: Nå, det finns fler människor här i byn; är du lik dem eller inte?
Shiral: De har sina egna hjärtan och olika tal, och de använder andra ord.
Luria: Så jämför dig med dem och beskriv din karaktär.
Shiral: Jag är en godsint person, jag talar till stort folk som en stor person, till litet folk som en liten person, och till mellanstort folk som en mellanstor person… Det är allt jag kan säga, något mer finns inte

Det är inte så att de inte hade ett begrepp om jaget eller en tanke om att vara något men det viktiga var vad man gjorde, något intresset finns inte för att tala om hur man är innerst inne på ett abstrakt sätt. Vi kan kanske inbilla oss att dessa bönderna var lite saktfärdiga och eljest men det tror jag inte för ett ögonblick. De var snarare uppslukade av det konkreta och såg ingen nytta i abstrakta tankar om hur man är.

När man lever sig in i det perspektivet så förstår man genast bättre alla historier om folk som flyttar till en ny bygd för att starta om. Om både nybyggaren och hela hans kultur bär på åsikten att man bedöms efter sina handlingar så blir en nystart något enkelt. Har man istället åsikten att man döms utefter vad man är då blir en genuin nystart omöjlig, ett meningslöst flyktförsök från sitt sanna jag.

Den förindustriella människosynen är dock inte enkom bättre än vår moderna, Crawford beskriver hur man hade ett liv av trakasserier att se framför sig om man var oduglig även utan att ha någon egen skuld i det, exempelvis om man är invalid eller om man förlorat en hand i strid. Det spelade ingen roll hur god du var innerst inne om du inte kunde bidra till samhället, en försupen hustrumisshandlare som samtidigt var en duktig smed som levererade i tid var mer hedervärd än en godhjärtat krympling som låg sängbunden.

Som med allt annat så kan det slå över för långt i ena eller andra riktningen, måttfullhet är viktigt! Och kanske det medeltida kristna Europa var måttligt? Kristendomen pratade om vad du är inte vad du gör men samtidigt så levde det gamla bondförnuftet sida vid sida med kristendomen enligt vilken man värderad vad du gör, inte vad du är, syntesen borde ha lett till något långt tolerantare än den fetischistiska fokus på att vara som vi lider under idag.