Jag skrev för en tid sedan om badjävlar och sjöfylleri. Vet att en del läsare blev ledsna på mig för det. Så här kommer en liten förklaring till varför jag lånar begreppet badjävlar från Lars Molin.
Kanske är jag för ung för att på riktigt få lov att använda ordet. Kanske är jag själv en delvis badjävel. Men jag trotsar mina egna brister och använder det ändå. För mig riktar sig ordet badjävlar mot människor som inte förstår och inte visar respekt för andras verklighet och levnadsvillkor.
Frukost i det gröna
Jag tror inte någon kunnat komma på ordet för 200 år sedan, men för 150 år sedan började badjävlarna dyka upp som en överklass på hälsobrunn. De avbildades också av ett antal konstnärer i varierande grad av dekadens. Édouard Manets målning Déjeuner sur l´herbe från 1862-63 är en av de första. Den visar två dandies och en naken kvinna som frukosterar i det gröna. Här saknas tidigare bibliska anspelningar när det skulle målas naket. Dessa personer är stadsbor som när de kommer utanför gatornas stenlagda rutmönster är arbetsbefriade och inte ser någon annan nytta med naturen än att där koppla av.
Andra som gjort varianter på temat är Claude Monet, James Tissot, Paul Cézanne, med flera. I de flesta fall och de som jag räknar in i min tolkning av temat, är det människor som inte arbetar i naturen, som mer eller mindre ockuperar en bit natur för avkoppling och åtminstone delvis i strid med hur den naturen brukas och upplevs av dem som jobbar i den.
Naturupplevelser
Bristande respekt för arbetet i naturen kunde emellanåt inträffa även tidigare i adelskretsar och prästerskap. Men de var så få och hade även de så lite tid att avsätta till sådana ”naturupplevelser”. De hade vanligen också tillräckliga insikter i hela samhällets livsvillkor för att respektera livet och livsvillkoren på landet. Med först merkantilism och sedan industrialism kom stora grupper stadsbefolkning att vara arbetsbefriade vid besök i naturen. De kom därför att söka antingen avkoppling eller annan sysselsättning i naturen än den naturen som arbetsplats krävde. Bergsbestigning är ett exempel på sådan prestationsinriktad sysselsättning som de arbetsbefriade kunde ägna sig åt.
Institutionerat förakt
I både tanke, ord och handling kom denna klass emellanåt att uttrycka förakt för arbetet i naturen. I deras ögon hade deras klassresa (för att använda ett i sammanhanget anakronistiskt begrepp) gjort dem till finare människor än dem som var kvar i naturens våld och manuella arbete. Det var denna överklass av människor som startade bevarandeorganisationer, för att skydda naturen mot den okunniga pöbel som generationer levt av och med naturen.
Inte minst bland tjänstemän inom myndigheter och på våra lärosäten var sådant förakt uttalat. Där är det så ingrott att det än idag tillhör standardinställningen. När Ulf Lundell sjunger att han vill bo i öppna landskap, några månader om året. Så att själen kan få ro. Då avslöjar han sig som badjävel. En bristande insikt om villkoren för att leva av naturen.
Min ”klassresa”
Hur kommer det sig att jag, som folkbokföringsmässigt är uppvuxen i staden, dessutom med akademiskt utbildade föräldrar, ser världen på detta vis? Till jord- och skogsbruk i egen regi får man leta flera generationer bakåt för att hitta någon i min släkt. Däremot var mina far- och morföräldrar uppväxta på landet, med ganska olika erfarenheter med sig.
Min mormor på bruket i Robertsfors, min morfar faderlös från tidig ålder som arbetade sig upp från drängsysslor och järnvägsrallare till tjänsteman inom SJ. Min farmor var dotter till en skogsägare, sågverksägare och entreprenör, som även gjorde konkurs. Hennes mor förlorade sin far och två bröder till havs på säljakt i Bottenhavet. Fiske och säljakt var deras levebröd. Det var deras arbete i naturen, med de villkor naturen egenmäktigt ställer upp och människan inte kan göra annat än foga sig i och hantera på bästa sätt. Det var en livslång sorg för både min farmor och hennes mor att inte få veta var dessa karlar blev av, ingen grav att gå till.
Min farfar föddes i en fattig barnrik familj, där hans far ibland kunde få in kontanter genom att timra hus åt andra och diverse andra snickerier. Markägarna såg genom fingrarna med hans husbehovsjakt på annans mark, för att helt enkelt hålla svälten borta. Min farfars far är den äldsta släkting jag träffat och som jag har minnen av. Min farfar blev en duktig snickare och tillsammans med en av sina bröder startade de ett båtbyggeri i Luleå, där de byggde välgjorda träbåtar.
Det har säkert fungerat olika i olika familjer både då och nu. Men när mina äldre släktingar sa att så här ska det vara, då var det så och det skulle inte behöva sägas mer än en gång. Därefter hade man eget ansvar för eventuella följder.
Båtar och ansvar
Båtar har alltså varit en stor del av mitt liv. Min stora kontakt med naturen. Inte främst jord- och skogsbruk. Jag blev tidigt sjöscout, kom sedan in på dykeri och arbete i skärgården.
Den som är i skuld är icke fri. Men jag vet ett som i ett annat paradigm är värre ändå. Den som har en båt är inte fri. Jo, visst växte vi upp vid kusten och visste att med en vanlig eka kunde man ta sig till Finland, i bra väder. Med en bra segelbåt kunde man segla runt hela jorden, eller ta jobb på något av de fartyg som regelbundet angjorde hamn i staden.
Men med en båt kommer ett ansvar utan slut. Ligger den bra? Säkert förtöjd är bara en bråkdel. Den får inte skava, en vindkantring kan betyda nya påkänningar, liksom förändringar i vattenstånd. Efter regn ska det ösas. När man som barn lär sig detta ansvar belönas man och uppmuntras. Man betros att på egen hand sköta båten, eller båtarna.
Vilket kan medföra att man vissa nätter ligger på åhåga. Vad var det där? Visst är det något som låter annorlunda? Kan det vara vinden som vänt? Håller tamparna? Så går man ut i natten för att kontrollera, eventuellt justera. En dålig natt kanske det tar över timmen. Även när man inte sover i närheten av båten kan det betyda att man vaknar på natten och undrar. Det kan betyda en biltur till hamnen mitt i natten, eller på morgonen, före jobb eller skola. Naturligtvis en tur förbi hemvägen om det känns befogat.
Frihet att anta utmaningarna
För dessa ansvarsutmaningar, Stefan Löfven har ju lärt oss att det finns inga problem bara utmaningar, var det mycket användbart med båthus. Där fanns färdiga tampar att förtöja med, brygga både på kortsida och en långsida. I vissa fanns möjlighet att hissa upp båten ur vattnet. Givetvis med risk att den torkade ihop och läckte när den sattes i sjön igen.
I Norrbotten var det inte seglingsbart året runt. Men när det på vårkanten började droppa från taken var det dags att se över båten. Skrapa, putsa, måla, tjära. Byta ut någon sliten del, komplettera med något man saknat. Det var också en tid av framtidstro, livslust.
Sådan respekt för yrke, nedlagda kostnader, risker och naturliga omständigheter, liksom traditioner och förväntat utfall som ansvaret för båtar naturligt för med sig, är svårt att få på annat sätt. Skötsel av djur säger någon. Ja, kanske likvärdigt, men inte samma. En välbyggd och välskött båt kan ärvas i generationer.
Jag har inte heller nämnt allt det ansvar och alla de förberedelser, inklusive utbildning och övning, som krävs för att axla ansvar över båt, manskap och passagerare när man färdas till sjöss. Att det är karaktärsdanande är det minsta man kan säga. Nu säger mitt ordbehandlingsprogram att det inte finns ett sådant ord som karaktärsdanande. Ett tecken i tiden så gott som något och en illustration till det jag skriver.
Med arbetet i tanke, blick och hand
Visst händer det att bönder tar en fika i naturen. En snabb kaffe och macka i dikeskanten medan traktorn svalnar en aning. Med blicken ut över åkern för att göra en bedömning av om det blir bra, när det kan tänkas bli klart, om diket behöver åtgärdas. Eller en blick mot skogen. Röjning, gallring, avverkning. Göra jobbet själv eller leja? Kostar det eller ger det överskott som kan investeras i verksamheten?
En fiskare som sitter i solväggen och lagar nät ser kanske idylliskt ut, men det är underhåll av de arbetsredskap som är levebrödet. Redan ett trasigt nät kan tolkas som en utebliven fångst. Att laga tar tid och energi i anspråk som kunde ha använts annorlunda, mer produktivt. Den som inte känner ansvaret, plikten att fylla sin tid med arbete när man lever av naturen, blir fattig. Den som inte orkar med tankarna blir tokig, tvingas lämna yrket. Men ibland, i välsignade stunder, orkar man släppa även dessa tankar och bara njuta av sin egen tillvaro.
Badjävlarna igen
Men badjävlarna då? De behöver inte ens åka ut på landet för att ställa till elände, och inte bada heller. De ser inte den hänsyn de behöver visa naturen och än mindre verksamheter på plats. De ser inte risker som behöver elimineras via planering och kunskap. Det är sådana som ger sig ut med en plastbåt i 40 knop och tror att de kan navigera i och utanför skärgården med mobiltelefonens kartfunktion. Men när täckningen uteblir då? Förr kunde de komma med en kartsida urriven ur telefonkatalogen istället för ett riktigt sjökort.
Men badjävlarna är också och inte minst de tjänstemän och politiker som ser landsbygdens natur som allmänhetens museum. De som bestämmer att man inte får bygga nya båthus, inte ens bryggor. Som bestämmer att man inte får ta upp ett hål i stenmuren så en modern traktor kommer in på åkern. Som bestämmer att alla stenmurar ska vara kvar, fast ingen på landsbygden begriper för vad. Som en del i vårt invasionsförsvar kanske? Stenmurar, stenrösen och två mossiga stenar på varandra är fredade. Är det ingen som begriper vilket utvecklingshinder sådant utgör för landsbygden? Jag blev bonde också. Mjölkbonde och skogsägare, med statliga tjänstemän som krävde att jag och min familj skulle sköta det hela så som dessa tjänstemän föreställt sig att djur, jord och skog ska skötas, för statens bästa, och regelverket!
Badjävlarnas regelverk
Gräver man upp stenar i åkern, för att få till en bättre åker (det kan man få göra) men om man vill använda stenarna till något nyttigt kan det behövas täkttillstånd. Dumpar man stenarna i en hög på sin egen mark, kan man behöva deponitillstånd. Har högen legat i två år är den fredad. Dikning är inte tillåten för att förbättra odlingsvillkoren. Odlingsvillkoren kan få återställas genom att dika bort biologisk material. Men i princip får inte sedimenterat mineral dikas bort. För det krävs tillstånd, trots att denna sedimentering och de försämrade odlingsvillkoren inträffat efter den tidigare dikningen. En laglig dikning återställer alltså inte odlingsvillkoren fullt ut. Byråkratin, om den åtlyds fullt ut, stjäl några procent av rådighet och livsvillkor varje gång den tillämpas. Det är dessa badjävlar som klassar älgen i Sverige, världens älgtätaste land, som utrotningshotad art när jägare, markägare, myndigheter och varg reducerat stammen så att den är någorlunda i balans med vad tallungskogen tål.
Samtidigt får allmänheten tälta fritt. De får göra upp eld om de kan hantera riskerna. Kan de det? Bolag får muta in områden att projektera för gruvor och vindkraft. De får bygga vägar, schakta, dika, flytta stenar och uppföra anläggningar som stör och förstör förutsättningarna för markägare och grannar att bedriva sina verksamheter.
Respektera vår frihet och rätt!
Kan badjävlarna förstå hur respektlös denna ordning är?
Kan de som inte är politiker eller tjänstemän, men tyckare av olika slag som hejar på denna utveckling förstå hur okunniga och respektlösa de är?
Kan de som inte bryr sig men tycker att politiker och myndigheter gott kan få vara ifred med sitt arbete, kan de förstå vilket ansvar de ikläder sig för landsbygdens fördärv och hur respektlöst de gör det?
Kan dessa, alla eller var och en, förstå vilka badjävlar de är för landsbygden och naturen i Sverige?
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
