Barfotajournalistik


Barfotajournalistik 1I livsstilsmagasinen som medföljer till helgutgåvan av den morgontidning jag prenumererar på är allt tillrättalagt och pålitligt. Det framgångsrika stockholmsparet visar upp sitt vackra hem i Enskede utan strumpor på sina välpedikerade fötter. Fotomodellerna som marknadsför allehanda lyxartiklar ser sådär skitnödigt uttråkade ut, som ville de bara försvinna genom ett hål i marken, som bara riktigt kompetenta fotomodeller kan.

Det är med andra ord, sådana ord som det framgångsrika paret i villan i Enskede slänger sig med dagligen i mötesrummen kring Stureplan och annorstädes, en win-win situation.
Alla blir nöjda och glada. Paret i Enskede för att de får gnugga in sin mödosamt designade livsstil i ögonen på konkurrerande par i en rikstäckande tidning. Mindre framgångsrika par för att det ger dem ytterligare motivation att sträva mot högre poster i näringslivet. Om någon av dem, eller båda, blir “utbrända” på vägen dit är det dubbel lycka eftersom man kan skriva bok och föreläsa och tjäna pengar på det också.
Fotomodellerna får ett påhugg för att säkra överlevnaden. Tidningen säljer kanske lite extra lösnummer och hystar definitivt in annonspengar. Det senare kanske minskar behovet av de 40 000 000 som den fick i presstöd under 2020.
Sist men inte minst, en del säkringar i mitt proppskåp löste ut och motiverade mig att skriva denna krönika…

600 miljoner fördelas i år på 72 nyhetstidningar. Enligt Charlotte Ingvar-Nilsson, generaldirektör för Myndigheten för press, radio och tv, är tidningsmarknaden oerhört pressad av minskade upplagor och annonsintäkter.

Visserligen är det oerhört tillfredställande att tänka sig tanken att de som är angripna av svårartat socialistiska böjelser får bidra till SvD:s överlevnad via skattsedeln. Å andra sidan förtas den glädjen av att både Flamman och Feministiskt Perspektiv hystar in några sköna miljoner via samma stöd.
Tyvärr är det nog också så, och detta tar verkligen emot att konstatera, att både Flamman och Feministiskt Perspektiv är i större behov av stålarna eftersom ingen av dessa publikationer med någon heder i behåll kan publicera annonser där dyra villor eller gods och gårdar bjuds ut till försäljning. Inte heller är det lämpligt att förevisa dyra klockmärken eller pinsamt smala modeller i dyra kläder i någon av de två tidningarna.

Sist och slutligen är det dock så att jag och många med mig önskar skrota allt vad presstöd heter av rent principiella skäl. Media är definitivt en av de saker som statsmakten ska hålla sina smutsiga fingrar borta från. Detta gäller oavsett om vi talar om malliga morgontidningar, obskyra vänsterpublikationer eller radio och tv.

Förutom det faktum att vi får en journalistkår som ängsligt anpassar sin rapportering efter vad den hand som föder den tycker och tänker så tvingas människor via skatten att betala för något som väcker djup avsky hos dem.
Endast hos människor som omfattas av en perverterad socialistisk syn på rättvisa, nämligen att utjämning ska leda till att alla har det ungefär lika dåligt, kan detta kallas rättvisa.

Men det finns givetvis andra metoder att angripa problematiken med presstöd och skattefinansierad television och radio.
Jag skulle kunna tänka mig att journalister som arbetar med statsstöd media, indirekt finansierad genom presstöd eller direkt från skattsedeln, automatiskt fråntas sin rösträtt i val till kommuner, regioner och riksdag.
Metoden bör passa in i den nuvarande socialistiska samhällsmodellen där milda hot och lämpor används för att folk ska tänka och göra rätt. Mer än något annat är det pedagogiskt rätt och riktigt för att visa folk att du inte både kan ha kakan kvar och samtidigt äta upp den.

Det skulle definitivt ändra den förhärskande negativa synen på så kallade Swish-horor inom mediabranschen.
Här invänder säkert många mer eller mindre statsfinansierade journalister att man måste värna journalistikens oberoende. För dessa är problemet att förklara varför just dom blir så oerhört oberoende av det faktum att skatter betalar en icke oföraktlig del, eller hela delen, av lönen.
Vad finns de empiriska och i olika av varandra oberoende försök upprepade resultat som bevisar att journalism betalad av skattepengar är mer sanningsenlig än journalism som inte är det?
Är det för övrigt inte så att konsumenterna bäst avgör vad de vill läsa, titta på och höra? Är det så att konsumenterna inte begriper, kanske?

Det största problemet ligger nog i det sistnämnda, att mediakonsumenterna inte anses begripa sitt eget bästa. Åtminstone i Sverige, där vissa partier tror sig vara samhällsbärare, är vi genomsyrade av en pervers syn på folkbildningsidealet. En gång i tiden var det bara bra att massorna skulle fostras och bildas.
Det var en framgångsstrategi när Sverige transformerades från ett jordbrukssamhälle till en modern industrination.

I en era av postintellektualism där fakta ersätts av känslor och löst grundade åsikter om allas absolut lika värde och oinskränkta rätt till samma höga levnadsstandard går det sämre.
Mer än något annat skapar det ängslig journalistik som har dålig förankring i den bild av den verklighet som den har att rapportera om.

Det är nog  det som är problemet med minskande upplagor och annonsintäkter. Som i sin tur leder till att mer och mer presstöd betalas ut. Som leder till att media än mer anpassar sig till statsmakternas ängsliga syn på sakernas tillstånd.

Vilken tur att jag röstar på ett parti som vill stoppa allt vad stöd heter. Det tycker jag att alla med förnuftet i behåll borde göra!