Carboncapture och trådbussar

Nu haglar det meddelanden om att än det ena, än det andra har blivit accepterat i höstbudgeten. I små doser låter de inblandade i dels tvåpartiregeringen och dels tvåpartistödet C och L, allmänheten få veta att just deras käpphästar belönats med prisrosetter i Magdalena Anderssons budgetmangling.

MP
Miljöpartiet meddelar att de har fått igenom budgetmedel till ett försök med koldioxidinfångning (carboncapture) och lagring vid Värtaverket i Stockholm. Värtaverket är det enda koleldade kraftverket av betydelse i Sverige. Det har betydelse dels för att det levererar ström på ledningar som inte kan matas fullt ut från andra hållet, från stamnätet, eftersom ledningar och ställverk inte är dimensionerade för det. Därför har Värtaverket blivit kvar, för att det behövs helt enkelt.

Carboncapture
I klimathysterisk anda ska man därför prova att samla in koldioxiden vid källan för att sedan lagra den i berg eller så. Andra har gjort liknande försök flera gånger och man vet att det med god marginal inte är lönsamt. Att samla in koldioxid vid källan är inte svårt, eller särskilt dyrt. Däremot att finna ett ekonomiskt långtidsförvar hamnar i samma svårighetsklass som förvar av kärnavfall.

Värtaverket
Men man måste förmodligen ha ett eget försök att hänvisa till innan man kan lägga ner verket med hänvisning till klimatet. Då når man ju dit man egentligen vill, man frigör marken för att bygga sjönära bostäder, alla stockholmares våta dröm. Dessa bostäder blir sannolikt ännu dyrare än de som ska byggas när Bromma flygplats avvecklats. Där finns ju inget vatten.

Liberalerna
Enligt Liberalerna ska det bli en kommission som ska utreda möjligheterna att elektrifiera våra större motorvägar. Det vill säga förmodligen E6 och E4 söder om Stockholm, alternativt genom Stockholm. Det finns 2-3 olika varianter att tillgripa. Den ena är med luftledning, i princip liknande det som trådbussar har använt. De andra två är ledning i gatan, antingen med öppen kontaktledning eller dold ledning med induktiv överföring.

EL-vägar
Att dessa metoder fungerar tekniskt, i laboratorium och på utvalda provsträckor är det ingen som ifrågasätter. Men det finns ändå stora frågetecken dels om lönsamheten i det hela och dels säkerhet och vilka transporter som därmed blir utknuffade från vägtrafiken. För att förtydliga, transporter som blir utknuffade är sådana som inte kan delas och är på väg till eller från en industri. Detta betyder i sin tur avbräck eller nedläggning för aktuella industrier. Redan införandet av vajerräcken gav sådana effekter. Kombinationen vajerräcken och elledningar kommer att ge fler sådana.

Rätt väg?
Här måste man faktiskt med hög röst uttala den fråga som man ibland tvingas förhålla sig till översiktligt. Nämligen, är det goda det rättas fiende? Är det vi vinner i minskade koldioxidutsläpp verkligen värt mer än det vi förlorar i minskad transportkapacitet, industriverksamhet och arbetstillfällen?

Tvärsektionen
Svensk järnväg är till nästan hundra procent elektrifierad. Där har man sedan länge en standardiserad tvärsektionsprofil som inga järnvägstransporter får överskrida i någon riktning, för då äventyrar man både elsäkerhet och infrastrukturen i sig. Av samma anledning kan svenska tågsätt inte transportera containrar i ”doubblestack” som man gör i andra länder där oelektrifierade banor körs med dieselelektriska lok.

Brådskan
Det blir allt tydligare att vetenskapen inte kan påvisa några negativa klimateffekter av våra koldioxidutsläpp. Samtidigt växer den politiska tvärsäkerheten över nödvändigheten att stoppa alla utsläpp tvärfort, innan 2030, 2040 eller 2050 beroende på vilken politisk falang och församling man tillhör.

Varning
Här, i klimatfrågan alltså, är det om något värt att påminna sig Mark Twains ord.
“What gets us into trouble is not what we don’t know. It’s what we know for sure that just ain’t so.”