Tidigare publicerad på Atomenergi.nu
Det har börjat röra på sig lite i kärnkraftsvärlden med nya namn som dyker upp med nya tankar och infallsvinklar, det mest spännande för mig som en gammal kärnkraftsförespråkare är att se hur resten av det gamla gardet reagerar på nykomlingarna och för det mesta har reaktionerna varit en besvikelse.
Kärnkraftsförespråkare har till nyligen bestått av en idémässigt väldigt homogen grupp människor. De identifierar troligtvis sig själva som rationella, vetenskapsinriktade, evidensbaserade, humanister och ateister. De jublar när Hans Rosling försöker upplysa världen med objektiv statistik, de har memorerat ett dussintal xkcd-strippar som de mer än villigt kastar in i diskussioner och de följer Neill deGrasse Tyson, Bill Nye och IFL. De är övertygade om att om samhället bara skulle följa ingenjörsmässiga principer så skulle allt fungerar rationellare och de ser inget särskilt värde i att studera religion, historia, filosofi eller ekonomi utöver som en källa till intellektuell kuriosa.
Politiskt har de en enorm beröringsskräck för fenomen som SD, AfS, Trump, Bolsonaro, Orban och Paludan. De drivs av en benhård övertygelse att man kan påverka politiken positivt genom att informera individuella politiker inom rätt partier om fakta och vetenskap och de ser sig som kosmopoliter och världsmedborgare då de intellektuellt har fostrats inom en monokulturell internationell akademisk miljö.
De är egentligen ingenjörsfalangen av den klass av människor som Goodhart kallar varsomhelstare [1], Huntington kallar Davosmän [2] och Burnham kallar managementeliten [3]. Nu är de flesta kärnkraftsförespråkare inte själva bjudna till Davos eller Tällberg och sällan utgör de en del av den riktiga managementeliten, även om en klick av dem förstås snurrar runt på internationella organ, men de delar den klassens värderingar och världsbild vilket klart och tydligt demonstreras av deras hängivenhet till överstatliga projekt som EU, FN, IAEA, IEA och WHO med flera.
Kärnkraftsmotståndarna är ironiskt nog också Davosmän men till skillnad från förespråkarna så blir motståndarna bjudna till just Davosmöten. I frågan om fundamental världsåskådning så skiljer det dock föga mellan en kärnkraftsförespråkare eller en Fridolin, förespråkarna råkar bara tillhöra den falang som förlorat i den interna dispyten om energi och därefter förpassats till ett hörn där de tillåts skriva debattartiklar och remisser och ibland till och med tillskickas en inbjudan till något stormöten, men de sitter likväl i ett hörn där de på det stora hela varken kan eller vill göra något större väsen av sig. Att det är så inser man tydligt när man observerar hur exalterad kärnkraftförespråkaren blir när han får en chans att prata med en Fridolin eller Lööf eller skriva en debattartikel på DN men hur betänksam vederbörande blir om telefonen ringer och det är en Mattias Svensson eller Gustav Kasselstrand på andra sidan tråden.
Hela kärnkraftsdebatten har alltså hittills varit en intern schism mellan Davosmännen, ibland har någon bytt sida som James Lovelock, George Monbiot eller Patrick Moore och ibland irrar sig en utomstående in men på det stora hela har det varit en liberal maktkamp och fokus har varit på de grandiosa internationella frågorna som hur man ska rädda klimatet, stoppa skogsdöden eller elektrifiera den afrikanska kontinenten. Det som börjat förändras är att – de av både kärnkraftsmotståndare och förespråkare så föraktade – deplorables, någonstansare, lantisar, populister nu har fått upp ögonen för kärnkraft och någonstansarna spelar inte enligt Davosmännens regelbok. De delar inte deras världsbild och de oroar sig föga huruvida de är rumsrena nog för att bjudas in till Bryssel eller om de har en demokratisk värdegrund. Någonstansarna oroar sig istället över så vulgärt värdsliga frågor som elräkningen, dieselpriset samt att kunna bo kvar på landsbygden, klimatförändringar i Afrika eller andelen hushåll med tvättmaskin i Indonesien är icke på deras agenda.
Helt plötsligt står det gamla gardet av kärnkraftsförespråkare där alldeles skräckslagna, de är panikslagna över att förknippas med dessa erbarmliga lantisar som nu ropar ”mera kärnkraft”, de tror att de själva kommer portas från finrummen om de uppvisar någon som helst anknytning till unkna populister. Lukten av snusprillan och Eddie Meduza är inte något de vill förknippas med. När en energisk och utpräglad någonstansarentreprenör som Chang Frick dyker upp och för en gångs skull driver underhållande och folkliga kampanjer för att locka till sig kärnkraftgillande kunder så gäller det därmed att illa kvickt ta avstånd och fördöma, att kritisera Frick som oseriös ja att fördumma alla som vill ha en humoristisk elräkning där en kärnkraftspinuppa tecknats som motiv.
Ska man välja kärnkraft så ska man välja det på en saklig basis, det ska vara på grund av ens oro för isbjörnarnas väl eller av ens viljan att underlätta för kvinnor i mellanöstern. Att, som Chang förespråkar, välja kärnkraft för att det är roligt, för att reta miljöpartiet eller för att det helt enkelt är billigt, nej det går inte alls för sig!
I slutändan oroar sig kärnkraftförespråkarna mer om värdegrunden än om energisystemet, att behålla sin respektabilitet i vänsterns ögon går före miljöomsorg. En fortsatt strategi identisk med den som inneburit klara förluster i fyrtio år därmed är att föredra över att riskera att gunga på båten för mycket och hamna ute i kylan tillsammans med de uschliga högerpopulisterna.
Någon kärnkraftsrenässans i deras regi lär vi därmed inte se, det kommer snarare vara en Bolzonaro, en Trump eller entreprenörer som Frick som skakar liv i liket, utan att vara det minsta sakliga, till kärnkraftsförespråkarnas stora förtret. Det kanske faktiskt går bättre hem att säga att det är fjolligt att vara rädd för Becquerel än att skriva ännu en rapport om hur ofarliga de är?
Som Freeman Dyson så pricksäkert skrev så är kärnkraftens största problemet att ingen längre har roligt, byråkraterna har tagit över allt och sugit livet ur denna fantastiska teknik och PKismen är spiken i kistan. Men en sak är säkert, Chang har roligt!
The fundamental problem of the nuclear power industry is not reactor safety, not waste disposal, not the dangers of nuclear proliferation, real though all these problems are. The fundamental problem of the industry is that nobody any longer has any fun building reactors. It is inconceivable under present conditions that a group of enthusiast could assemble in a schoolhouse and design, build, test, license and sell a reactor within three years. Sometime between 1960 and 1970, the fun went out of the business.
– Freeman Dyson – Disturbing the Universe
- Patrik Engellau – Varsomhelstare på resa
- Samuel P Huntington – Dead Souls: The Denationalization of the American Elite
- Julius Krein – James Burnham’s managerial elite
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
