Den farliga ungdomskulturen

Den farliga ungdomskulturen 1

Anklagelserna är lust efter lyx, oborstat beteende, förakt för auktoriteter, brist på respekt för äldre och en förkärlek för att babbla istället för att träna.

Barnen har blivit till tyrannerna, inte tjänarna i hushållet. De reser sig inte längre upp när äldre kommer in i rummet, de säger emot sina föräldrar, tjattrar inför sällskap, roffar åt sig av godsakerna från bordet och begår olika brott mot sederna så som att korsa benen. De tyranniserar över pedagogerna och skolmästarna.

Så summerade Kenneth J Freeman de antika grekernas syn på sin tids ungdomar1, citatet har ofta felaktigt attribuerats till Sokrates och används flitigt för att påvisa att gamla gubbstötar inte har någon kontakt med verkligheten och att de alltid har ondgjort sig över ungdomarna. Efter att ha läst boken Håll fast vid dina barn2 av Gordon Neufeld och Gabor Mate (härefter kallade N&M) så har jag fått en helt annan uppskattning för vad som orsakade antikens syn på ungdomarna.

Vad som skildras av citatet är inte att trångsynta äldre vita män har en sur tendens att tycka att allt var bättre förr, ju förr ju bättre, nej citatet beskriver konsekvenserna av ungdomskultur. N&M beskriver väl i boken att ungdomskultur inte bör existera, det är inte så att det handlar om dålig eller bra ungdomskulturer nej ungdomskultur som något särskilt från sina föräldrars kultur ska inte existera i ett sunt samhälle.

Ungdomskultur uppkommer när barn bildar en starkare anknytning till andra barn än vad deras anknytning till sina föräldrar är. Detta leder till att barngruppen blir den primära givaren av riktning och trygghet, eftersom det är syftet med anknytning, och föräldrarna åsidosätts. Men eftersom barn är barn, dvs känslomässigt omogna, utan någon egentlig moralisk kompass och skamlöst hårda, så ger detta ingen riktig trygghet. Den kärleksfulla acceptans som goda föräldrar ger sina barn ersätts med kravet att passa in i barngruppen vilket skapar ängslighet och likriktning, man måste tala, klä sig och agera som de andra annars dras tryggheten ifrån en omedelbart. Man blir utstött, utfryst, förkastad. Allt detta förhindrar både emotionell och intellektuell mognad och barnen fastnat i en ångestladdad grupptillhörighet där allt utanför gruppen blir irrelevant och meningen med tillvaron blir närvaron av de andra barnen.

De gulliga skildringarna av barngrupper som man ser i exempelvis Stranger Things är en pervers glorifiering av vad barngrupper egentligen är, Flugornas herre. Det är inte heller specifikt för människan. N&M tar upp ett häpnadsväckande exempel där man sköt av de äldre elefanterna i en nationalpark för att spara pengar och lät de yngre elefanterna leva. De unga elefanterna degenererade dock illa kvickt till huligangäng som stampade ihjäl unga flodhästar för sitt egna nöjes skull och det asociala beteendet kunde bara stoppas genom att man förde in några äldre elefanter som fick ordning på ynglingarna. Flockdäggdjur behöver helt enkelt de äldre för att de yngre ska kunna utvecklas mentalt och vi är inte högre stående än elefanter i det avseendet.

Jag vet vad du tänker just nu, “men min ungdom är ett bevis på hur bra det kan vara, jag hade världens bästa kompisgäng som gett mig många ovärderliga minnen för livet”. Precis den tanken drabbade mig gång på gång när jag läste N&M men det är ett fall av att vi inte har något att jämföra med. Ungdomskultur har blivit en så dominant del av ungars uppväxt att väldigt få kan uppleva en uppväxt utan det inslaget. Alla våra unga fostras att tycka att föräldrar är töntiga fjanta som inte vet något om livet och mammon driver vår populärkultur att ständigt glorifierar kompisgängen och separationen för att sälja ungdomskulturella prylar. Tänk tillbaka på din egna barndom och det fåtal barn du kände som spenderade mesta delen av sin fritid med sina föräldrar, tyckte du inte att de var underliga, nästintill läskiga? Är det en naturlig känsla? Håll kvar den känslan och den tanken, vrid och vänd på den lite.

Ungdomskultur kan bara uppstå i en omgivning där barn är tillsammans i stora grupper utan närvaron av starka vuxna och där de framförallt är borta från sina egna familj. Detta har historiskt skett i urbana miljöer, exempelvis de större grekiska stadsstaterna under antiken där Kenneth J Freeman hittade klagomålen över ungdomen som jag inledde det här inlägget med. Under antiken fanns dock förmildrande omständigheter, ända fram till kristendomens tog över så var familjen bokstavligt talat helig3. Fadern i varje hushåll var även hushållets överstepräst och varje hushållen hade sina egna husgudar och ritualer vilket gjorde att det fanns aspekter av livet som var förbehållet hushållet och som man inte kunde uppleva utanför det (man kan förstås undra hur Spartas kultur formades av agoge och de barngäng de uppmuntrade men agoge verkade avslutas med rutiner och ritualer för att återintegrerade barngängen i samhället).

I jordbrukande eller jägar-samlar samhällen fanns inga ungdomskulturer, barnen var konstant med sin (utökade) familj, lärde sig av sin familj och jobbade vid sidan av sin familj. Fester och festivaler var alltid åldersblandade och det fanns inte några sammanhang där ålderssegregation uppstod. Att bli en del av sina föräldrars kultur var både naturligt och eftersträvansvärt och att få bli vuxen och uppgå i den helt och hållet var alltid markerat med riter och firande.

Nu när urbaniseringen totalt drabbat hela västvärlden4 samtidigt som snart sett alla vuxna är heltidsarbetande och skolor och kvällsaktiviteter upptar allt större del av barnens tid så har vi helt krossat den naturliga ordningen där barn tyr sig till sina föräldrar, lever sig in i föräldrarnas värderingar och för vidare föräldrarnas kultur. Varje generation uppfinner en ny ytlig och ängslig kultur som deras avkommor i sin tur gör revolt mot med en lika ytlig och ängslig kultur. Att ens kalla det för kulturer är att göra övergrepp på begreppet kultur eftersom det inte finns någon kontinuitet, inget djup, ingen moralisk lärdom. Ytligheten och ängsligheten blir själva meningen med ungdomskultur, man ska visa sitt avståndstagande mot allt förutom sin egna lilla gruppering och vilka specifika uttryck det mynnar ut i är egalt så länge de är skilda från, och helst provocerar, föräldrarna. Banden mellan generationerna är alltså klippta och istället finns där en illa dold aggression som för många lever sig kvar ända in i tjugoårsåldern då de vuxna barnen plötsligt finner att de aldrig blivit vuxna på riktigt och i bästa fall försöker ta del av sina föräldrars visdom.

Styrkan med N&Ms tankar är att de är så kraftfulla, de förklarar så många av dagens problem och fenomen. Där kan vi till och med hitta en så kallad socioekonomisk faktor som ger en delförklaring till varför de “ensamkommande barnen” verkar vara extra hänsynslösa och våldsamma, likt de tragiska barnsoldaterna i Afrika. Här har ni välfärdsstaten och modernitetens i särklass största tragedi, demoleringen av den naturliga kärlek som ska blomstra mellan föräldrar och barn, ersatt av ett fattigt substitut som vi alla klänger oss fast vid i våra minnen eftersom vi själva inte hade något bättre.

För att bryta trenden så krävs en stor personlig ansträngning, glöm bort att förändra samhället och börja med din egna familj. N&M ger i sin bok alla verktyg du behöver men det krävs att du kavlar upp ärmarna, hela moderniteten är trots allt mot dig! Dina kollegor kommer viska bakom din rygg, dina barns vänners föräldrar kommer tycka du är bra underlig och dina egna föräldrar kommer kanske kritisera dig men stå på dig! I en galen värld så framstår den friska familjen som galen.

  1. Quote Investigator – Misbehaving Children in Ancient Time
  2. Neufeld och Mate – Hold on to Your Kids
  3. Glenn S Holland – Religion in the Ancient Mediterranean World
  4. Wikipedia – Urbanization by country