Det totalitära klimathotet

När det offentliga samtalet om klimatet bara förs med en röst, vet man att något är fel. Vid kontroll visar det sig att underliggande vetenskap inte alls är solklar eller avgjord. Det finns inga belägg för att koldioxid kan styra klimatet. IPCC säger bara att det är den enda förklaring de kan komma på. Det gör att påståendet att våra utsläpp av CO2 kan orsaka ett skenande klimat saknar all trovärdighet.

Likväl sprids budskapet av politiker, media, NGO:s, mfl. Ingen som hyser avvikande åsikt eller har bättre fakta att presentera släpps fram i offentligheten. Bättre fakta är just vad de som opponerar sig mot klimatalarmismen har. Men det hörs inte offentligt.

När jag skriver detta nås jag av nyheten att Jan Ericson i Ubbhult, moderat, har ifrågasatt alarmismen. Reaktionen uteblir inte. Genast går Lorentz Tovatt, MP, ut och kräver att M ska förbjuda sin medlem Ericson att tycka och säga sådant. Han får medhåll av M:s klimatpolitiska talesperson, Jessica Rosencrantz!

I en demokrati med yttrandefrihet ser den offentliga debatten om klimatet ut så! Ingen tillåts avvika det minsta. Egentligen behövs ingen debatt alls om klimatet, för det sköter sig helt själv utan vår inblandning. Det är med andra ord ett perfekt ämne att posera godhet med, man behöver inget göra, bara snacka, utan att riskera stå till svars för beslut som skadat klimatet.

När jag berättar om det falska klimathotet möts jag av frågan, ”men varför säger folk så om det inte är sant?” Det enkla svaret är alla de gamla vanliga anledningarna; pengar, makt, status, sex, allt för en personlig tillfredsställelse.

Pengar; exemplen är många; man får lön för att säga så, det egna företaget tjänar pengar på ”klimatsmarta” produkter och tjänster, man får anslag för att bekräfta tesen.

Beräkningar visar att klimathotet kostar världen >1000 miljarder dollar varje år, i direkta kostnader, byråkrati, felsatsningar mm. Till ingen nytta. I Sverige är notan redan över 100 miljarder kr. per år. Till ingen nytta.

Makt; man får mandat att påverka andras vardag och villkor, man kan bli vald som politiker, man får styra beskattningen, företag kan styra politikerna, media kan styra alla. Global klimatpolitik innebär den första globala totalitära regimen!

Status; den som ger intryck av att jobba för en god sak blir beundrad, man blir omtyckt, kan sola sig glansen av upplysthet och godhet.

Sex; med pengar, makt och status som renommé är det lättare att få sex via tillfälliga förbindelser. Världen erkänner inte gärna offentligt att det förhåller sig så, lika fullt är det så det fungerar. Man kan ljuga och posera sig till sex.

När får vi ett uppvaknande i svensk offentlig debatt om den förhärskande likriktningen? När ställer sig ett riksdagsparti upp och ger sitt stöd för Jan Ericsons rätt att uttala skepsis i klimatfrågan? När börjar en redaktion på riksmedia gräva i klimatfrågan och publicera texter kritiska till alarmismen? Det är ett jättescoop som väntar på den som vågar!