Ett lands identitet kan vila på kulturella preferenser, gemensam historia eller en välformulerad idé. USA är ett praktexempel på ett land som byggdes på tanken om frihet, jämlikhet och framgång.
Migranter från Europa fann möjligheter till rikedom och personlig utveckling på andra sidan Atlanten, och man enades kring denna framgångsidé. Även om det bara är halva sanningen, medborgarskap gavs från början enbart till européer av god karaktär, vilket bidrog till en grundläggande kulturell och religiös enighet, som förmodligen förenklade bygget av den nya nationen.
Likartade värderingar och gott samarbete är kanske till och med ett krav i skapandet av en framgångsrik gemenskap?
Om vi återvänder till den gamla världen. De europeiska folkens identitet var i större utsträckning kopplade till nationalstaten, som byggde på tanken om ett folk, dess skiftande öden, myter och historia. Och staterna bestod i sin tur av ett antal regioner med delvis olika seder och bruk.
Regionen/kommunen kan betraktas som den minsta gemensamma nämnaren. Det handlar om folk i din närhet, du kanske inte känner alla, men du har dem omkring dig. Och ibland möts ni, då kan ni snabbt lokalisera gemensamma vänner och bekanta. Ni delar samma kultur och oftast även religion. Det finns en centralbygd och däromkring finns flera mindre samhällen. Ni känner markerna och landskapet, och när ni reser bort så drabbas ni alltför ofta av hemlängtan. Inte till landet, utan ofta till själva bygden, och vännerna.
Regionen har egentligen inget behov av en centralmakt, annat än i händelse av krig eller oroligheter. Regionerna är fullt kapabla att ta hand om sig själva med lokala regler, förordningar och lokalt styre. Det regionala styret är lättare att tolerera för invånarna, ty om man är missnöjd så kan man alltid klampa in på kommunpampens kontor och ställa honom till svars.
Och den lokala pampen vet att han är ytterst ansvarig inför invånarna, därför är han tvungen att skärpa sig. Såvida inte en stor och stark statsmakt står bakom honom. Så ser det nämligen ut idag. Det kommunala självstyret i Sverige existerar blott på pappret. Det är därför kommunalpolitiken degenererat till ett inkompetent dagdriveri och skatteslöseri. Det mesta är centralstyrt antingen från Stockholm eller från Bryssel. Vi är numera en del av ett imperium, även om EU hellre vill använda den mindre kontroversiella termen union.
Vi inser varför folk är så ointresserade av den europeiska politiken, och varför så många är missnöjda med utvecklingen. Hela upplägget går tvärs emot tanken om närhet till beslutsfattarna och folklig insyn.
Det har historiskt sett varit svårt att bygga och upprätthålla imperier, antingen krävs det yttre hot som håller samman väldet, en stark religion, likartad kultur – eller våld och förtryck från imperiebyggarnas sida.
Mot bakgrund av allt detta; hur skapar vi enighet i Sverige idag? Hur skapar vi en framgångskultur? Många ser misären breda ut sig, växande kriminalitet, vilsenhet och en infrastruktur i upplösning. Hur skriver vi en ny framgångssaga?
Sveriges förra framgångssaga startade 1850 med laissez-faire-politiken, som avreglerade den strikta hållna ekonomin. Innan dess fick bönder och handlare enbart sälja sina varor på specifika platser på vissa utvalda dagar, det låg en blöt filt över hela näringslivet. Genom att häva flertalet av dessa regleringar så byggdes det moderna Sverige, från fattig bondestat till industrination mellan 1850 till 1950. Hundra år tog resan, därefter började förfallet igen, ofta förklarat med att andra länder kom i kapp. När det givetvis var Sverige som tappade styrfarten med varvsnedläggningar, arbetslöshet, skattehöjningar etc etc. Under 1970-talet förvandlades det entreprenörsmässiga lågskattelandet till ett radikalt socialistiskt högskattesamhälle.
Som tur var drog utvecklingen inom it- och telecom igång på 1980-talet, och Sverige kunde åter resa sig, fast tyvärr inte lika världsledande längre. Varje efterföljande kris har blottat landets strukturella svagheter. Ve den dagen vi inte har någon ny teknik att utveckla, som kan rädda näringslivet från den föregående krisen. Om vi står inför några decennier av teknisk stiltje eller stagnation, hur ska landet klara sig?
Vi måste bli bäst på allt igen, och inte bara några enstaka områden. Kan finländarna bygga stora skepp så kan även svenskarna, kan danskarna skapa världens mest kända bryggeri så kan även vi, kan norrmännen investera och köpa upp mängder av företag så kan även vi.
Svaret på alla frågor är framgång och framsteg. Vi måste åter avreglera inom alla områden. Det måste bli lättare att bygga, tillverka och utveckla. Det ska inte behövas onödiga regleringar, ansökningar, väntetider och tillstånd, som tyvärr medför att många idéer inte ens lämnar skrivbordslådan. De skyhöga skatterna måste sänkas radikalt. Skatter och regleringar är utvecklingens huvudfiende och blir till grus i näringslivets maskineri.
Det enorma offentliga (statliga) sociala skyddsnätet – som inte bara värnar svenskar utan även andra länders medborgare – måste krympas till ett absolut minimum. Staten ska reduceras, den ska enbart ägna sig åt att värna medborgarna och deras egendom, via inre och yttre försvar samt rättsväsende, och därutöver upprätthålla en kriskassa.
När vi inte längre har kyrkan som sammanhållande kitt, samt brist på en uppenbar kulturell gemenskap, och inga yttre hot som tvingar oss samman. Då är det lättare att enas kring framgångens och frihetens idé.
Tyvärr är vi själva vår värsta fiende, ty vi ser spöken överallt. Vi får inte låta oss hindras av rädsla för ny teknik, klimatångest, politiska neuroser, falskt godhetssignalerande, debattfobi, självcensur och stendöd paralyserande socialism.
All denna rädsla och skam måste städas bort. Liksom den tysta iskalla avundsjukan mot grannen som lyckats lite bättre. Vi måste låta folk lyckas, och lita på vår förmåga att göra saker rätt, vi måste våga drömma igen. Framtiden är ljus, ty ljuset kommer från oss, våra gärningar och vår civilisation.
Sverige kan bli världens mest framstående och rikaste industrination, med den allra bästa vården, skolorna, universiteten och infrastrukturen. Och vi vet det. Vi vet alla att det är möjligt. Vi har gjort det förr, och kan göra det igen.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
