En Svensk Litteraturkanon

En Svensk Litteraturkanon 1Om vi vågar lyfta blicken något litet från dagsaktuellt tjäbbel om vem som får resa vart eller vilka stolliga myndigheter som ska tillskapas och var dessa bör placeras kan vi kanske komma framåt något litet.
Tänk att få diskutera andra saker än de där höger- och vänstertomtar egentligen tycker lika fast lyckas skapa konflikter ändå. Som till exempel den om pornografins vara eller inte vara och vad dess närvaro en knapptryckning bort gör för samhället.

Tänk om vi skulle sätta oss ner och fila på en litteraturkanon? Försök i ämnet har ju gjorts förr, med erkänt dåligt resultat. I Sverige slutar det mest med att unga partiledare offentligt avhånas offentligt eftersom de har oturen att komma från relativt illitterata hemförhållanden.

Att det inte diskuteras över fikaborden på Sveriges arbetsplatser beror på att alla som sitter där likaledes är uppvuxna under påvra litterära omständigheter.
Det finns annat som pockar på människors uppmärksamhet. Mest tycks det vara olika typer av förnedringsprogram som upptar människors vakna tid. Förnedrande i den meningen att de innebär en intellektuell våldtäkt att bara se på när de marknadsförs.
Att någon förmår titta igenom ett helt program, eller ännu värre en säsong och närmast uppvisa abstinenssymtom innan eländet på nytt börjar visas har jag svårt att begripa.

Genom utvecklingen av tv-mediet till olika plattformar har multinationella krämarföretag funnit nya sätt att kapitalisera på människors lust efter lättuggad förströelse. Vi kan genom olika abonnemangslösningar få tillgång till strömlinjeformade och färdigtuggade serier om råbarkade vikingar och rent allmänt degenererade hitte-på-släkter som är inblandade i olika komplotter mot varandra i strid om makt och ära.

Någon invänder helt säkert med att påpeka något dravel om det så kallade svenska deckarundret. Ni ombedes återkomma när ni tagit er igenom Sjöwall & Wahlöös romanserie, roman om ett brott. Där har ni något att bita i! Visserligen hopplöst socialistiskt till sin läggning. Men samtidigt en mästerlig skildring av det Sverige som en gång fanns och nu är förlorat. Höggradigt realistiska personskildringar och, såvitt jag och många med mig kan bedöma, mer trovärdigt och realistiskt skildrat polisarbete än i de mesta av det moderna skräpet som marknadsförs som kriminallitteratur.
För övrigt borde de som kapitaliserar på Sjöwall & Wahlöö med filmerna om “Beck” få sina fotsulor piskade offentligt. Adapteringen till evighetslånga tv-serier är i sanning ett omåttligt övergrepp på god litteratur.

Ytterligare en invändning som brukar komma från människor som borde kunna tänka längre än näsan räcker trots att de är socialister är att jag, som mer än allt annat önskar vara fri från statens pekpinnar och förtryck, väl inte kan intressera mig för en litterär kanon?
Vidare, säger man aningslöst, önskar du inte att störta skolsystemet och biblioteken sönder och samman med din vurm för hemskolning och nästan ingen skatt alls?

För det första är det ingen statlig litteraturkanon jag önskar. Gud förbjude att exempelvis nuvarande miljöpartist till kulturminister på något sätt skulle vara inblandad i vad jag läser eller inte läser!
För det andra, om det vore så att man finge rätt att även i det socialistiska träsk som Sverige är att hemskola sina barn vore det väl utmärkt om föräldrar talade med varandra om god litteratur som barnen kan ta del av? Hellre det än om vilken dokusåpakändis som dunkat på vilken annan kvartspotentat som helst.
För det tredje, vem har sagt att kommunerna ska lägga ned sina bibliotek? Inte jag i alla fall. Varför skulle de göra det per automatik bara för att staten slutade lägga sig i med en missriktad och misslyckad miljöpartistisk kulturpolitik? Det är väl upp till lokalsamhället att bestämma över den saken!

En svensk litteraturkanon behöver inte nödvändigtvis vara en fixerad lista på vad som måste läsas. Hellre då ett aktivt samtal om vad som är intressant och lärorikt. Visserligen blir jag väl i god ordning påhoppad av autistiskt kulturkonservativa om jag säger så. Dessa brukar dock vara ganska lätta att piska till lydnad när man ber dem nämna sina 10 bästa skönlitterära verk på svenska, förlästa på filosofisk och politisk litteratur som de vanligtvis är.

Själv önskar jag till en svensk litteraturkanon anmäla Frans G. Bengtsson och hans två böcker om Röde Orm, Sjöfarare i västerled och Hemma och i österled. Självklart utan något dravel som “modern språkdräkt” och annat mök¹.
Där har både ungdom och vuxen en trevlig stund att drömma sig bort till enklare tider när äventyret hägrade bakom hörnet och tanken på HBTQ-certifierade dagis inte ens fanns i fantasin. Vi får be till alla högre makter som finns att inte Netflix eller någon annan krämarfirma gör televisionselände av det!
Speciellt rekommenderas den till alla universitets- och högskoleutbildningar i genusvetenskap. Båda böckerna innehåller till övermåttan sådant som sannolikt får blodtrycket att överstiga letala nivåer hos den politiskt korrekta moderna människan.

Sålunda är tärningen kastad. Jag inbjuder alla som vill att komma med förslag på vad som bör ingå i en äkta svensk litteraturkanon!

  1. Fis, fjärt. I detta fallet betydelsen “skit”.