Karriärismen 5-8


Karriärismen 5-8 1Fri Debatt publicerar idag Mats Jangdals tankar om karriärismen punkterna 5-8. Punkterna 1-4 publicerades 4 januari och du hittar dem här.
Texterna publicerades ursprungligen för 10 år sedan på den nu nedlagda sidan Liberty.nu, del 8 är tillagd i denna publicering.

Karriärismen 5
Självhushållare och gör-det-självare kan väl naturligen anses vara icke-karriärister. Deras drivkraft och stolthet är att av egen kraft åstadkomma de framsteg vars frukter de komma i åtnjutande av.

För karriäristen är inte detta lika viktigt, om det ens finns med på kartan. Det är nästan så att man ibland kan man misstänka att det viktigaste för karriäristen är just att han inte har åstadkommit de framsteg vilkas frukter han njuter. En väsentlig del av karriäristens drivkraft verkar vara en tillfredsställelse över att kunna åtnjuta fördelar som andra möjliggjort.

I vissa fall kan man säga att en karriärist agerar som ett slags mäklare som underlättar för en affär mellan parter som annars inte hade träffats. Om inte mäklararvodet är oskäligt kan man se det som något gott. Å andra sidan, kan man vara mäklare utan att vara karriärist. I många andra fall tvingas man konstatera att karriäristens närmaste släktingar i naturen är parasiterna.

Karriärismen 6
Som jag tidigare visat hänger karriärism och hierarkiska system tätt samman. Det betyder också att människor som inte vill delta i eller inordna sig i hierarkiska system berövas sina möjligheter att bestämma själva, om förutsättningen för att bestämma själv är att man nått toppen av hierarkin.

Med andra ord utgör karriärism och hierarkier ett konkret hot mot individernas frihet. Om det dominerande systemet diskriminerar dem som vill gå sin egen väg så är det också ett ofritt system.

Det otäcka med en dominerande karriärism är att dess hierarkiska slutenhet inte bara bestämmer vad folk ska arbeta med, samt när och hur. Det bestämmer också vad folk ska tycka. För om man inte tycker så som karriärismen fordrar så förlorar man i de flesta fall möjligheten till försörjning. Därigenom förlorar man också en väsentlig del av sin frihet

Karriärismen 7
Förhållandet mellan arbetarklass, karriärism och klassresa är inte oproblematiskt. Hur många gånger har man inte hört arbetarungar som gjort karriär hävda att de fortfarande är arbetarklass i själ och hjärta?

Kan de verkligen vara det? Har de gjort karriär så innebär det ju rent definitionsmässigt att de anammat karriärismens ideal. Klassperspektivet i proletär mening delar in världen i två klasser, över- och underklass. Där arbetarklassen antas vara underklassen och klasskampen går ut på att antingen vända ordningen upp och ner (kommunism) eller att nivellera klasserna (socialism).

Gör man klassresan så är man således antingen inte längre arbetarklass eller så är man en klassförrädare. Denna diskussion hörde väl mest 70-talet till och fick inget egentligt svar.Men en aspekt som aldrig ens nådde diskussionsstadiet gäller dem som gjorde den omvända klassresan. De som av kall eller intresse inte gjorde karriär, utan valde att leva ett liv som gav själslig tillfredställelse genom kombinationen av jobb och fritid. Utan tanke på prestige eller karriär.

Genom presumtionen av karriärism har dessa människor kommit att betraktas med misstänksamhet eller avsky i såväl över- som underklass. Presumtionen av karriärism är alltså förhärskande inom alla samhällsklasser. Det proletära klassperspektivet förefaller i ljuset av detta resonemang endast vara kosmetika. Avsett att dölja det faktum att de ivrigast agiterande proletärerna inte egentligen vill rädda arbetarklassen. De vill egentligen göra egen karriär och därigenom fjärma sig från den underklass de säger sig representera.

Karriärismen 8
Karriärismen har blivit en avgörande faktor i EU-projektet. All karriär inom en stor organisation medför till synes automatiskt högre status än inom en mindre organisation. En stor organisation tycks också kunna betala högre löner till sina karriärister. Hög lön och hög status är det viktigaste för varje karriärist. Makt är säkert också åtråvärt, men för de flesta inte mer än pengar och status.

Karriärismen ger i en dåligt kontrollerad och styrd organisation som EU, FN och andra, en självsvällande effekt. Byråkratin sväller för att karriäristerna behöver den, inte för att verksamheten i sig behöver den. Tvärtom är byråkratin och karriärismen hämmande för både effektivitet och måluppfyllelse, konsekvenser som i sig aldrig bekymrat någon karriärist. Med den toppstyrning som inte minst EU lider av kommer dessutom majoriteten av de parasitära karriäristerna att endast bli nyttiga idioter i verksamheten.

Det finns en uppenbar risk att karriärismen inom exempelvis EU skapar en parasitär verksamhet som dödar värddjuret (eu-medborgaren). En optimerad parasit ser naturligtvis till att inte överskrida den gräns där värden inte längre förmår föda parasiten. Får EU beskattningsrätt har vi omgående överskridit den gränsen.

Här gäller att så smärtfritt som möjligt skilja och avliva parasiten från värden utan att skada den senare. Hur det ska gå till vet jag inte. I värsta falla kommer ett reningsbad av den typ som beskrivs i sagan om fågel Fenix eller Ragnarök. Ja, något slags storkrig alltså.