Upprop Till Svenska Män!


Upprop Till Svenska Män! 1Nu slutar vi be om ursäkt!
Jag är en västerländsk chauvinist och vägrar be om ursäkt för att ha skapat vårt moderna samhälle!
Väst ÄR bäst!

Jag är både för gammal och blyg, samt i övrigt upptagen med mitt för att orka dra igång något som påminner om en gräsrotsrörelse för svensk patriotism.
Men jag undrar om inte yngre krafter, som har tid och ork, borde ta hyra på en atlantisk befraktare och smita in i Amerikas förenta stater för ett studiebesök hos organisationen Proud Boys.¹

Det är förvisso oklart huruvida man i Sverige, eller “landet sojalatte-män” som jag ibland önskar kalla det, kan hitta karlar som vågar stå upp för sunda värderingar, klok nationalism och annat än eviga renoveringar av sina bostäder.

Om vi inventerar riksdagspartierna konstaterar jag att där intet finns att hämta.

Centern, fordom ett bondeparti har nu förvandlats till en röra av pedofilkramare och tidelagsivrare. Moderaterna vet varken ut eller in och lyckas med nöd och näppe harva sig förbi SD i dessa pandemiska tider.
Sverigedemokraterna bidar väl mest sin tid och håller andan i eventuell förskräckelse över att någon av deras stjärnskott eventuellt fastnat på foton från fjällen eller någon svennig turistort annorstädes i världen.

PseudoLiberalerna har nog med att hålla näsan över vattenytan, vilket partiet för övrigt lyckas dåligt med. Som tur är inget parti i riksdagen villigt att kasta ut någon frälsarkrans. De kommer med stor sannolikhet drunkna på opinionsstormarnas hav.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet bryr jag mig givetvis inte om att fundera över. De har för länge sedan försvunnit in östrogendimmans narkotiska rus.

Återstår då Socialdemokraterna, på hemsidan beskriver de sig enligt följande; “Vi är 90 000 partimedlemmar – i alla Sveriges kommuner – som brinner för rättvisa. Tillsammans är vi engagerade i Socialdemokraterna.”

Och ändå lyckas partiet med all önskvärd tydlighet engagera sådana uppenbara stolpskott till att leda riket att man som svensk medborgare får skämmas ögonen ur sig när man läser i internationell press och öppnar sin epost-korg där dryga bekanta över världen påpekar inköps- och resvanor hos ministrar och generaldirektörer!
Pinsamt värre blir det när samma bekanta nagelfar statistiken över dödsfallen under pandemin och frågar varför de som jobbar på äldreboenden måste utbildas i svenska.

Ja, varför?

Om det nu är så att våra höga företrädare använde en moralisk kompass och ett gott omdöme istället för en solid värdegrund innan de gick åstad kanske det skulle underlättat något?
Tyvärr har ordet moral en så kallat negativ värdeladdning. Det är ett ord som inte passar sig i dessa moderna tidevarv. När vänstern en gång i tiden på allvar skaffade sig makt och befogenheter var en av grundpelarna i samhällsomdaningen att allting som kunde förknippas med den gamla världsordningen var dumt och fel. Varav moral får sägas vara det som är mest fel av allt.
Moral stod i vägen för (ansåg vänstern) kvinnans sexuella frigörelse, solidariteten med mindre lyckligt utvecklade länder och välfärdens utveckling. Det sistnämnda, men det insåg borgerligheten helt försent, kan egentligen beskrivas som allt åt alla.

Det är för övrigt orsaken till att det är ett sådant liv och kiv över Sverigedemokraterna. Tar man sig tid att studera deras politik konstaterar man snart att den är av god socialdemokratiskt snitt, fast från 40-talet.
De önskar också ett välfärdssamhälle, men bara för etniska svenskar.
Friheten är det mindre viktigt med och uppfostringsanstalter för telningarna vill de också behålla. Låt vara att oxdans och näverslöjd kommer implementeras i kursplanen.

Alltså, moralen kastades ut ur stugvärmen för att svälta ihjäl. Någonstans på vägen, sannolikt under 1990-talet, insåg man att det barkade helt åt skogen. Sålunda uppfann man begreppet värdegrund och började i god svensk byråkratisk ordning skapa en sorts teoretisk grund för det som inte får kallas moral. Så står vi här idag med en solid värdegrund som medger att ministrar och generaldirektörer kan resonera sig fram till oklanderliga beslut för att just de kan göra som de vill, emedan alla andra ska hålla sig på mattan. Samt, icke minst, närmast kan verka förnärmade när man vågar påstå att deras handlande varit omoraliskt.
Ordet moral känner de dock inte till. Kanske för att värdegrunden i själva verket blivit en mur som de har svårt att kika över?

Alexander Bard har väl i viss mån försökt restaurera den svenska manligheten med så kallade mansläger. Tyvärr, av den rapportering jag tagit del av, verkar dessa mest fungera som diskussionsträffar.
Jag skulle vilja ha en struktur som baserades på civilsamhällets krav och behov. Grannar i ett område som hjälper varandra, olika områden i städer som går samman för att gentemot politiker driva sina intressen och initiativ till att hjälpa folk som har det sämre ställt.

I Sverige har vi ett överflöd av ideella organisationer för snart sagt varje särintresse och flykting-gömmare. Men vi har inte en enda som kan dra ihop några tusen som är genuint stolta över landets historia och ställa dem utanför Rosenbad och ställa krav på regeringspolitiken.

I Sverige tillåter vi vänstern att begå upplopp i stadskärnor med polisbrutalitet i USA som grund. Vänstern tvingar polisen att ställa sig på knä under protesterna. Men vi har uppenbarligen ingen som har moralisk resning nog, och tillräckligt med folk bakom sig på gatan, som på plats kan påpeka det uppenbart absurda i detta.

I Sverige har vi politiker som sjukskriver sig när det blir känt att de sammanbott med dömda pedofiler. Men inte partiledare som tar politikern i nackskinnet och kastar hen ur partiet.

I Sverige måste personalen på äldreboenden utbildas i svenska och basala hygienrutiner. Läs gärna igen, utbildas i svenska och basala hygienrutiner!
Men vi har ingen sammanslutning av arga män ur någon samhällsklass som blir förbannade, sluter sig samman och ställer sig vrålande utanför kommunhuset för att protestera mot att deras mammor och pappor i princip dödas av kommunpamparna!

I Sverige vill kommunernas socialtjänster omfattas av den så kallade blåljuslagen eftersom de hotas jämt och ständigt. Tänk om ideella krafter skulle kunna hjälpa dem istället?

I Sverige vill man riva statyer av Carl von Linné eftersom han, som alla andra på sin tid, inte omfattades av den nuvarande värdegrunden. Vad skulle hända om svenska män lät sojalatten stå och kallna och intresserade sig för att bibringa sina barn lite historiska kunskaper och hederliga moraliska värderingar?

Givetvis kan en svensk variant av Proud Boys inte påräkna något stöd av samhället. Samtidigt är det givetvis helt önskvärt att man inte är beroende av samhället.
En sådan organisation måste vara helt fristående och helst av allt strunta i allt vad partipolitik heter.

Den bör som sin amerikanska motsvarighet endast ha tre principer att luta sig emot, nämligen;
Nu slutar vi be om ursäkt!
Jag är en västerländsk chauvinist och vägrar be om ursäkt för att ha skapat vårt moderna samhälle!
Väst ÄR bäst!

1. Proud Boys USA