När man idag begrundande blickar ut över ruinerna av den en gång så stolta och trygga välfärdsstaten Sverige så inställer sig genast frågan, “hur kunde det bli så fel”? Svaret man får när man ställer denna fråga högt blir nästan alltid “att vi får de politiker vi förtjänar”.
Logiken i svaret är glasklar. I en representativ demokrati är det ytterst valmanskåren som avgör vilka som styr politiken! Tanken är här att de valda politikerna genom den representativa demokratin skall spegla valmanskårens politiska preferenser. Men speglar verkligen de valda politikerna valmanskårens politiska preferenser? Eller ännu mer tillspetsat, speglar verkligen den förda politiken valmanskårens politiska preferenser? Frågan blev här högst relevant efter valet 2018 då SD med 17,5% av valmanskårens röster, “pariastämplades” av de övriga partierna pga. sin restriktiva hållning i migrationsfrågan. Att de andra partierna genom denna “pariastämpling” vägrade att ta någon notis om nära en femtedel av valmanskårens röster, gör här att den “förda politiken” definitivt inte kan sägas spegla väljarnas politiska preferenser.
Här kan vi bara konstatera att det i en representativ demokrati inte alltid är valmanskåren som ytterst avgör vilka som styr politiken och att tesen “vi får de politiker vi förtjänar” sålunda inte alltid stämmer. Vilka blir då konsekvenserna av en sådan diskrepans mellan väljarnas faktiska politiska preferenser och den faktiskt förda politiken? Om sådana diskrepanser mellan “väljarnas politiska preferenser” och den “faktiskt förda politiken” snarare utgör regel än undantag, så bör de på sikt leda till ett allt mer “söndervittrat samhällskontrakt”. Att de senaste decenniernas politik har lett fram till ett allt mer söndervittrat samhällskontrakt står väl idag bortom allt rimligt tvivel?
Om våran representativa demokrati knappast förmår att på ett adekvat sätt spegla väljarnas politiska preferenser på en nationell nivå idag, hur skall det då gå med den representativa demokratin nu när ett alltmer federativt EU tar över alltmer av vårat nationella självbestämmande? Om våra nationella politiker knappast behöver bry sig om de svenska väljarnas åsikter idag, hur mycket kommer då politikerna i Bryssel att behöva bry sig om vad de svenska väljarna tycker framöver? Frågan blir här hur pass “representativ” en demokrati kan tillåtas att bli innan “demokratin” bara blir något tomt, urvattnat och symboliskt? Vi kan dock redan nu med all säkerhet utgå ifrån att dessa EU politiker, med några få undantag inte primärt kommer att ha Sveriges bästa framför ögonen.
Att det skrämmande resultatet av de senaste decenniernas svenska politik idag närmast akut har tvingat fram ett paradigmskifte inom svensk politik, gör väl ändå att det finns en liten gnutta hopp om framtiden? Att ett nytt starkt högerblock har vuxit fram gör nu exempelvis att man denna gång inte kommer att kunna negligera närmare en femtedel av väljarnas röster efter nästa val. Framväxten av ett starkt konservativt högerblock borgar även för att frågan om ett Swexit kan börja aktualiseras efter nästa val. Om valet här står mellan nationalism eller globalism, så bör det bli ett relativt enkelt val för den svenska konservativa högern. Att jag som klassisk liberal är mer frihetligt sinnad än konservativ spelar här ingen roll. Det viktiga är här att alla goda demokratiska högerkrafter gör gemensam sak i kampen för att bevara vår suveränitet.
Att vi idag i praktiken ger upp allt mer av vårat nationella självbestämmande till ett allt mer överstatligt EU, gör att frågan om ett Swexit i sig själv börjar bli allt mer brännande. Om utvecklingen fortsätter som idag, så riskerar vi snart att nå den brytpunkt då vi inte längre har någon möjlighet att välja mellan att behålla våran nuvarande svenska suveränitet eller att helt uppgå i den Europeiska Unionen. Att våran redan idag urvattnade nationella representativa demokrati då inom ramen för ett alltmer federativt EU, inte längre kommer att vara värd mer än papperet som orden ”representativ demokrati” är skrivna på behöver väl knappast förtydligas här?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
