Fascismen, en korporativistisk pliktetik.

Utifrån ett studium av Fascismens Doktrin av Benito Mussolini, i en översättning till svenska i två delar med fotnoter, gjord av en okänd översättare på 1930-talet. Jag citerar stycken ur vissa av de relativt korta kapitlen, endast i undantag hela kapitlet, och kommenterar dessa citat. Fotnoterna har kortats och flyttats så att de kommer direkt efter det kapitel där de noterats.
Det är oklart om fotnoterna funnits med i originalet av Doktrinen eller om det är en ambitiös översättare som tillfört dem. Vanliga parenteser () verkar översättaren ha tillfört för tydlighet. Hakparenteser [] har jag tillfört. All text i kursiv är Doktrinens, övrig är min.

Första delen
Kapitel 2
Fascismens människa är en person, som uppgår i sitt folk och sitt fosterland och som däri känner en morallag, vilken samlar både individer och släkten i ett liv för gemensamma traditioner och uppgifter, en person, som därför undertrycker driften till ett liv, inneslutet i njutningens trånga cirkel, för att i stället genom pliktkänslan söka frammana ett högre liv, som icke är begränsat till tid och rum.

Det är tydligt att Mussolini ville skapa en grandios ideologi som kraftigt skilde sig från tidigare och även samtidens. Här blandas transcendens med plikt och uppgivandet av själv, för kollektivets bästa. Pliktetiken ges religiöst normerande verkan. Är det flum eller en användbar doktrin i praktisk politik?
I Sverige fick vi efter WWII en kung med valspråket Plikten framför allt. Det socialistiska kollektivet kräver sin tribut, även av kungar.

Kapitel 3
[Fascismen] Den uppfattar livet som en kamp, i det den anser det tillkomma människan att åt sig erövra en henne värdig livsform, samt, framför allt, att av sig själv skapa ett till livskampen tjänligt instrument (fysiskt, moraliskt, intellektuellt). Detta gäller för den enskilde individen likaväl som för nationen och för hela mänskligheten (4). Härav det stora värdet av kulturen i alla dess former (konst, religion, vetenskap), och den utomordentliga betydelsen av uppfostran.
(4) Utvecklat från ett tal till Politeama Rossetti i Trieste 1920.

Den vackra striden, en fläkt av idealen från det gamla Sparta. Fred leder till förnöjsamhet, som leder till förslappning, som leder till likgiltighet inför förlusten av tidigare erövringar. Livet kan bara levas av den som är redo att dö. Idag är en bra dag att dö, Geronimo!
När jag varit mental tränare för idrottande ungdomar har jag ibland gett exemplet att; Vunna segrar är inte en bekväm fåtölj för avdankade generaler, vill man fortsätta vinna måste de vunna segrarna istället vara en språngbräda för hungriga korpraler! De tävlingsinriktade ungdomarna förstår budskapet.

Kapitel 4
Livet sådant en fascist uppfattar det; är därför allvarligt, strängt, religiöst: det framleves helt i en värld, som upprätthåller andens känsla för moral och ansvar. Fascisten föraktar det ”bekväma” livet (6).
(6) 1926, 28 mars, vid fascistpartiets sjunde årsdag av dess bildande.

Livet är en strid, ja mer än så, tycks Mussolini mena, i samsyn med poeter från samma tid. Det är striden som är livet. Lite som att vägen är viktigare än målet. Under förutsättning att man strider av rätt skäl, med rätt moralisk motivation och rätt etiskt och religiöst förhållningssätt till sin strid.
Hur mycket av miljöfundamentalism kan sägas bejaka samma tänkesätt? Vi måste stoppa bilarna, måste kasta blod på pälsbutikens fönster, måste tvinga andra till veganism. För att rädda och tillfredsställa vår egen existens.
En klassisk liberal kan tänka asketiskt om sin egen tillvaro, men vore totalt främmande för att tvinga andra till samma levnadssätt.

Kapitel 6
Fascismen tror icke på möjligheten av en ”lycka” på jorden av det slag, som föresvävade den socioekonomiska litteraturens målsmän under sjuttonhundratalet, och avvisar därför varje teleologisk konstruktion, som förmenar, att mänskligheten vid en viss tidpunkt i historien skall komma att uppnå ett slutgiltigt ekonomiskt system.

Det är marxismen som förkastas. Socioekonomiska faktorer, ett uttryck som än idag används flitigt av svenska socialdemokrater för att beskriva orsaker till allt från ohälsa till grov brottslighet, förkastas av doktrinen. Istället ses bristande moral som orsak.
Marx materialistiska beskrivning av klasskampen som en klasskamp mellan kapitalägare och arbetare förkastas. Socialismens triumf som det ekonomiska system som kommer att segra och därefter bestå för evigt, förkastas.
Istället förordas, som vi ska se, alla medborgares inordning i Staten.
Socialismen har inte bestått provet. Det vet vi hundra år senare. Monopolkapitalism ger inte heller den frihet till individerna som liberaler eftersträvar. Finns det någon variant av kapitalism vi inte prövat? Finns det något annat ekonomiskt system värt att prova bland alla filosofier och ideologier som inte uppmärksammats? Måste vi tänka ut helt nya?
Här är vi på sätt och vis på samma ruta som fascisterna var för hundra år sedan. Inte som ”fin du siècle” panik som ofta beskrivits inför det okända efter det kommande sekelskiftet, utan som något slags ”nouveau siècle”. Här har vi ett helt nytt århundrade att jobba med och vi har ingen aning om vad vi ska göra med det. Min lättsinnigt fria tolkning av den politiska oron i världen idag.

Kapitel 7
Såsom antiindividualistisk är fascismen till för Staten, men även för den enskilde, i den mån denne är ett med Staten, i vilket begrepp människan under sin historiska existens funnit sitt universella samvete och sin vilja (11). Fascismen är däremot motståndare till den klassiska liberalismen, som framföddes ur ett behov att reagera mot det absolutistiska styrelsesättet, och som sedermera spelat ut sin roll, i och med att Staten omgestaltas till att bliva sitt folks samvete och vilja. Liberalismen förnekade Staten i den enskilde (12). och om frihet är attribut till en verklig människa och icke blott till den abstrakta skenbild, vartill liberalismen formade individen, då är fascismen även för friheten, den enda frihet nämligen, som har en verklig innebörd, Statens och den med Staten sammanhörande individens frihet (13). För fascismen uppgår nämligen allt i Staten, intet mänskligt eller andligt existerar – eller än mindre har något värde – utanför Staten. I denna mening är fascismen totalistisk och den fascistiska Staten, som i sig sammanfattar och förenar alla värden, uttolkar, utvecklar och fördjupar folkets hela liv (14).
(11) Fascismens Generalrapport 1929
(12) Tal i deputeradekammaren 13 maj 1929
(13) La nouva politica del l’Italia 24 mars 1924

Vad ska man säga? En illustration så god som någon till varför jag väljer Klassisk Liberalism. Detta var hela kapitel 7. Notera hur viktig Staten är, stavas genomgående med stort S, medan inte ens fascismen får stort F.
intet mänskligt eller andligt existerar – eller än mindre har något värde – utanför Staten. “För mig spelar det ingen roll”, sa Morgan Johansson i riksdagsdebatt om statens misslyckande att upprätthålla tryggheten i samhället. Så när Staten, och då menar jag den starka staten som bland andra Tage Erlander hyllade och socialdemokraterna önskat göra till sin egendom, misslyckas, då kvittar det för Sveriges justitieminister. Förmodligen för att Staten inte kan misslyckas (i socialisternas ögon), och skulle den misslyckas så har den ändå inte misslyckats.

Kapitel 8
Utanför Staten existerar varken individer eller grupper (politiska partier, föreningar, syndikat, klasser) (15). Därför är fascismen motståndare till socialismen, som genom klasskampen dämmer upp det historiska framåtskridandet och saknar förståelse för den statliga enheten, i vilken klasserna sammansmälta i en enda ekonomisk och moralisk realitet; och på samma sätt är fascismen motståndare till klassyndikalismen. Men inom den ordnande Statens gränser erkänner fascismen de berättigade krav, vilka på sin tid ledde till uppkomsten av de socialistiska och syndikalistiska rörelserna, och fascismen bereder denna strävan plats i det korporativa system, däri alla intressen samverka för Statens enhet (16).
(15) Tal i deputeradekammaren 26 maj 1927
(16) Vid installationen av partiets nya direktorium 7 april 1926

”Det får inte finnas vi och dom – Det finns bara vi.” – Olof Palme. Socialist eller fascist? Är alla medborgare endast undersåtar i den socialistiska Staten?
Ett datum alltid värt att notera i svensk modern historia är den 10 juni 1932. Den dagen beslutade riksdagen om tvång för icke mejerianslutna bönder att betala straffavgift till mejerierna om de sålde mjölk själva, utan mellanhänder. Eftersom sådant beteende var osolidariskt med de mejerianslutna bönderna och ledde till osund konkurrens i den då rådande lågkonjunkturen.
Ansvarig för detta lagförslag var jordbruksminister Bo von Stockenström, frisinnad. Han har i sina memoarer, Händelser och resor – Minnen från 40 år i politik, jordbruk och skog, år 1958 beskrivit hur han hämtade inspiration till denna lag från en studieresa till Italien där han fick det fascistiska systemet beskrivet för sig. I memoarerna beskriver han även trevligt umgänge de tyska nazisterna under 30-talet.
Socialdemokraterna var först emot lagförslaget, eftersom det skulle minska den personliga friheten i riket. Men insåg snart att de själva i nästa steg skulle kunna införa liknande regler för fackföreningarnas räkning. Därmed röstade också de för lagen. I och med Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan arbetsgivare och fackföreningar var den korporativa samhällsmodellen cementerad i Sverige. När svenska politiker i EU-sammanhang kräver den svenska modellen som likare för hela EU innebär det att man kräver det fascistiskt-korporativa systemet som övriga Europa övergav efter WWII.

Kapitel 9
Människorna bilda klasser alltefter arten av deras intressen och de sluta sig samman i olika organisationer, beroende på den ekonomiska verksamhet de bedriva, men först och främst äro de delaktiga i Staten. Denna är emellertid icke att fatta såsom ett rent numerärt begrepp, såsom ett antal enskilda individer, vilka tillsammans utgöra den mångfald, som benämnes folket.
Fascismen står sålunda i motsättning till demokratien, som i folket ser blott den stora mängden, och som vill sänka människorna till flertalets nivå. (17)
(17) Gerarchia 1922

Korporativism är en alternativ demokrati. Den kan liknas vid en bikupedemokrati. Det vill säga ingen demokrati alls. Här är Staten allt. Korporativismen fick till och med stöd av katolska kyrkan via Quadragesimo Anno 1931, som utgavs till 40-årsminnet av den mer kända socialpolitiska encyklikan Rerum Novarum av påve Leo XIII. I QA uppmanar påve Pius XI till kamp mot både socialismen och kapitalismen. Dock förbehöll påven att äganderätten skulle bevaras och skyddas av Staten och även från Staten.
Där har vi alltså den säck vari den svenska funktionssocialismen förvarades innan den lanserades i socialdemokratisk påse av Gunnar Adler Karlsson. Ägandet lämnas kvar som ett tomt skal i privata händer, medan alla skyldigheter dikteras av Staten, med Statens bästa för ögonen.
Detta synsätt öppnade redan på 30-talet för stängsellagen, strandskyddslagen, handredskapsfisket, allemansrätten och på senare tid för miljöbalkens äganderättsinskränkningar.

Kapitel 10
Denna högre personlighetens idé kan väl såtillvida sägas vara till i nationen, som den är identisk med Staten. Men nationen är ingalunda upphovet till Staten, såsom det framhölls i de gamla naturalistiska lärosatserna, vilka lågo till grund för det publicistiska författarskapet i nittonde århundradets nationalstat, som skapas av Staten, och denna senare förlänar folket – vilket är medvetet om sin moraliska enhet – en vilja och därigenom en ändamålsbestämd tillvaro.

Teleologisk = ändamålsbestämd, ibland duger det, ibland inte, för Mussolini. Här spåras både en värdenihilism och en rättspositivism. Båda använda för att förkasta naturrätten, vilken använts för att beskriva och rättfärdiga de flesta andra politiska samhällssystemen.
Värdenihilismen är väsentlig inom anarkismen, som inte fått särskilt stor spridning i Sverige. Rättspositivismen däremot, har inte minst via professor Hägerström och uppsalaskolan erhållit stort genomslag i svensk socialdemokrati och all lagstiftning från 30-talet och framåt.
Både för fascismen och socialdemokraterna har Staten och dess makt varit det centrala för deras politiska ansträngningar. Det är möjligt att de haft olika ambitioner för vad som bör åstadkommas med den makten. Men några anmärkningsvärda skillnader i korporativismen har det inte inneburit. Med reservation för att den italienska fascismen verkade så mycket kortare tid än den svenska socialdemokratin, så vi vet inte hur den kunnat utvecklas hade den getts 90 år.

Kapitel 11
Nationen är såsom Stat en etisk verklighet, som existerar och består allenast så länge den är stadd i utveckling. Skulle den stanna i sin utveckling, vore det liktydigt med dess död. (20)
(20) Jag tror, att folken … om de vilja fortbestå, måste utveckla en viss vilja till makt; i annat fall leva de ett vegeterande och tynande liv och komma att bliva ett byte för ett starkare folk, hos vilket denna vilja till makt är utvecklad i högre grad.
Tal till senaten 28 maj 1926.

Det första stycket påminner lite om Peters princip – ”i varje hierarki tenderar de anställda stiga till sin nivå av inkompetens”. När allt blivit utjämnat, så att avancemang, förändring inte längre är möjlig inom systemet, ett slags 0° byråkratisk Kelvin, kommer den förändring som tiden alltid har i sitt släptåg, oundvikligen att komma utifrån.
Den gamla uppmaningen, stå på dig – annars gör någon annan det, står på dig. Gör sig påmind. Den som inte söker egenmakt kommer att leva i vanmakt. Ett folk, en nation, som inte bemödar sig om makten över sitt eget territorium kommer att förlora sitt territorium eller gå under som folk. Detta torde vara mer universellt än fascistiskt.

Kapitel 12
Den fascistiska Staten som är en högre och mäktigare form av det personliga, är en kraft, men en andlig sådan. I denna kraft samverka nämligen alla former av etiskt och intellektuellt mänskligt liv. Därför är Staten icke inskränkt att utöva allenast enkla ordnings- och skyddsfunktioner, vartill liberalismen ville begränsa Statens uppgifter. Staten är icke blott en mekanism, som verkar inskränkande på omfattningen av den enskildes förmenta frihet. Den är en levande form och norm en individens stränga disciplin, som behärskar såväl vilja som intellekt. Dess princip, den centrala inspirationen och väckelsen hos individen såsom verksam i det medborgerliga samhället, tränger till djupet av och förankrar sig i människans hjärta, vare sig det tillhör en handlingens eller en tankens man, en konstnär eller en vetenskapsman; man kan då säga, att den är själen i hans själ.

Och därför kan Statens huvudminister beordra folket att öppna sina hjärtan. Den av fascism besatta människan är inte, får inte, vara en rationellt tänkande varelse. Hon måste vara en intuitiv förlängning av Statens ande.

Imorgon, Andra Delen.