Fascismen, en korporativistisk pliktetik, 2

Utifrån ett studium av Fascismens Doktrin av Benito Mussolini, i en översättning till svenska i två delar med fotnoter, gjord av en okänd översättare på 1930-talet. Jag citerar stycken ur vissa av de relativt korta kapitlen, endast i undantag hela kapitlet, och kommenterar dessa citat. Fotnoterna har kortats och flyttats så att de kommer direkt efter det kapitel där de noterats.
Det är oklart om fotnoterna funnits med i originalet av Doktrinen eller om det är en ambitiös översättare som tillfört dem. Vanliga parenteser () verkar översättaren ha tillfört för tydlighet. Hakparenteser [] har jag tillfört. All text i kursiv är Doktrinens, övrig är min.

Andra delen
Kapitel 3
I avseende å mänsklighetens framtid och utveckling i allmänhet – och således utan särskild hänsyn till nutidens politik – tror fascismen framför allt icke på vare sig möjligheten eller nyttan av den eviga freden. Fascismen ställer sig sålunda avvisande mot pacifismen, vars rätta natur är undflyendet av kampen, fegheten – framför uppoffringen.

Som AFA då. Det är fint att kasta sten på meningsmotståndare. Dölj gärna ansiktet och gör våldsamma utfall mot både individer och samhälle för mesta möjliga skadeverkning. Helt i skydd av anonymitet och utan personligt ansvar. Doktrinen säger sig sky fegheten, men visar hur den hos andra kan nyttjas av de starka.

Kapitel 5
Att de ekonomiska händelserna – upptäckten av råvaror, nya arbetsmetoder, tekniska uppfinningar – hava sin stora betydelse, förnekar ingen, men att de skulle med uteslutande av alla andra faktorer utgöra tillräcklig förklaring till mänsklighetens utveckling, är ett absurt påstående. Fascismen tror alltjämt på det heliga, på hjältemodet d.v.s. på handlingar, som äro opåverkade av vare sig omedelbara eller medelbara ekonomiska motiv.

Med ogillandet av detta förkastade exempelvis svensk socialdemokrati både Jungs arketyper och alla föreställningar om att individers handlingar påverkar samhällsutveckling och historia. Efterkrigstidens hjältar i Sverige har varit antihjältar. Pappa Ben Cartwrights moraliska föredöme och försvar för äganderätt, frihet och rättvis behandling i alla lägen, förlöjligades titt som tätt.
I hemlighet har dock svenskarna i hundra år avundats amerikanernas självklara stolhet över sitt land och sitt system, sin konstitution, sin frihet. Ingen annan stans har raggarkulturen med amerikanska bilar och amerikansk klädstil fått sådan utbredning som i Sverige. Svenskarna har apat efter en del och hånat en del av det amerikanska, men lika tvärsäkert som amerikanerna, har svenskarna hävdat att det egna landet är världens bästa, med världens bästa svar på alla frågor.
Så bra har Sverige naturligtvis aldrig varit och egentligen har svenskarna vetat om det hela tiden. Men den privata, enskilda beundran av den amerikanska stoltheten i kombination med det kollektiva tvånget att alltid framhäva en positiv sverigebild har bidragit till förödande inrikespolitiska konsekvenser.

Kapitel 5, forts.
Fascismen bestrider möjligheten att realisera detta materialistiska lyckobegrepp och låter socialekonomerna från adertonde århundradets första hälft behålla det för sig själva. Fascismen godtager sålunda icke identiteten välstånd – lycka, som innebär, att människorna skulle sjunka ned till djurens nivå, utan behov av annat än att äta sig tjocka och feta, eller sålunda till ett blott och bart vegetativt liv.

Har det inspirerat miljöpartiet? MP är det svenska parti som avsevärt mer än andra vänder sig emot materialismen, kanske det enda. Så kallas också den gröna rörelse ofta för de gröna fascisterna. De är ofta pigga på att åberopa avskaffande av demokratin för att genomföra sina förslag, som de påstår att naturen kräver. En religion där naturen är gud och de gröna fascisterna dess profeter och kardinaler.

Kapitel 6
Efter socialismen krossar fascismen alla de demokratiska ideologiernas komplex och avvisar dem såväl ifråga om deras teoretiska premisser som beträffande deras praktiska tillämpning och utformning. Fascismen bestrider, att flertalet blott på grund av detta enkla faktum, att det är flertal, skulle vara i stånd att utöva styrelsen i de mänskliga samhällena och att göra detta genom att periodiskt bliva konsulterat.

Jodå, det finns brister även i demokratin. I demokratin kan majoriteten hävda rätt i kraft av sin numerär, men den kan inte objektivt hävda sanning eller fakta därur. Därför måste man begränsa demokratins räckvidd till att endast omfatta frågor där majoritetens beslut är oundgängligen nödvändigt. I övriga fall måste majoriteten tåla att individerna själva fattar beslut om sina angelägenheter utifrån sina preferenser. Att överlåta dessa beslut eller alla beslut till Staten, som fascisterna önskade, vore att göra ont än värre.

Kapitel 7
[Inledningen hänvisar till Ernest Renan 1823-1892, liberal och hans kritik av Pariskommunen i La Réforme intellectuelle et morale (1871) samt hans tal, Vad är en nation, (1882). Trots att han var liberal förordade han en feodal monarki på elitistisk grund, med heder och plikt som ledord. Nogsamt bortglömd av senare liberaler]
Renan, som hade förfascistiska ingivelser, i en av sina filosofiska meditationer [skrev] – ”äro produkter av mänsklig verksamhet, det vore en chimär, om man trodde sig kunna göra förnuftet omedelbart tillgängligt för folket och genom folket. För att hålla förnuftet i världen vid makt är det icke nödvändigt, att alla människor göras delaktiga av detsamma. I varje fall skulle ett försök i sådan riktning icke kunna fullföljas av den grunda demokratien, som snarare synes ägnad att utsläcka varje högre kultur och vetenskaplig disciplin. Principen, att samhället är till blott för deras välfärd och frihet, vilka utgöra samhällets medlemmar synes icke väl överensstämma med naturens ordning, enligt vilken allenast arten kommer i beaktande och individen däremot synes få stå tillbaka. Det kan i högsta grad befaras, att sista ordet från en på detta sätt uppfattad demokrati (jag skyndar mig att framhålla, att den kan uppfattas även annorlunda) skulle peka hän mot ett samhällstillstånd, i vilket en degenererad folkstam icke skulle hava annan sysselsättning än att njuta den vulgära massans lägsta fröjder.”

I Amerika 19 november 1863, avslutade Abraham Lincoln sin Gettysburg address med orden; – that this nation, under God, shall have a new birth of freedom – and that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth.
Varken Renan eller Mussolini verkar ha gillat den amerikanska utsikten till folkligt styre. Vi trodde nog att historien viftat bort deras invändningar. Men utvecklingen efter kalla krigets slut ger att inget längre är absolut säkert.
Alva Myrdals bok från 1934, Kris i befolkningsfrågan ger många inblickar i en socialdemokratisk ”totalsyn” på samhällets utformning och styrning:
– ”Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial.”
– ”Problemet gäller i sista hand: hur skola vi kunna höja människomaterialets kvalitet i takt med det moderna livets anspråk?”
Hur kan det komma sig att mello är en angelägenhet för den statliga televisionen och varför lockar det så stor andel, av vad som vid det här laget borde vara en väl renad och uppfriskad folkstam, att dega i folkhemmets soffor vid utsändning. Har de verkligen inget bättre och mer uppbyggligt för sig?
Klimathotet används idag på liknande sätt. Inte ska folk åka bil när de kan gå eller cykla. Eller varför inte packa in dem i politiskt ägd kollektivtrafik, som blir deras enda tillgängliga transportmedel när man låst in dem i satellitenklaver runt städerna, i enlighet med futurismen och Le Corbusiers idéer.

Kapitel 8
[om liberalismens tillkortakommande]
Från 1870 till 1915 kommer därefter den period, under vilken den nya trons [liberalismen] förkunnare själva erkänna sin religions undergång, sedan den slagits i spillror genom dekadentismen i litteraturen och aktivismen i den praktiska politiken, d.v.s. nationalismen, futurismen, och fascismen. Sedan det ”liberala” århundradet samlat en oändlig mängd gordiska knutar, sökte man lösa dessa med världskrigets hekatomb. Aldrig har någon religion krävt ett så ofantligt offer. Men liberalismens andar voro kanske blodtörstiga? I Våra dagar stänger liberalismen portarna till sina tempel, vilka övergivits, därför att människorna insett att den agnosticism i ekonomiska frågor och den indifferenta hållning beträffande politik och moral, som kännetecknar liberalismen, skulle komma att medföra och även har medfört Staternas fullständiga ruin.
Detta förklarar, varför nutidens politiska erfarenheter i alla länder äro antiliberala och det är därför högst löjligt att vilja göra gällande, att dessa erfarenheter skulle falla utanför historien, liksom historien vore ett för liberalismen och dess profeter reserverat jaktområde och som om liberalismen vore kulturens slutgiltiga och oöverträffbara formel.

Var det verkligen liberalismen som ledde fram till WWI? Nog är väl de flesta historiker ense om att det snarare var liberalismens krav på imperialismen, kolonialismen och konservatismen som fick de gamla regimerna att förbinda sig till orimliga lojaliteter och när dessa brast hade de spänt fjädern i den fälla de själva gillrat så att krig utlöstes automatiskt.
Utgör den vänsterliberala feminismen historiens slut och ideologiska fullbordan? Nej, naturligtvis inte. Alla samhällsformer, alla styresskick kommer förr eller senare till en punkt då dess teorier och praktik måste omprövas mot verkligheten, prioriteringar och måluppfyllelse. För demokratin gäller därutöver att sådan omprövning bör ske regelbundet och kontinuerligt. Om inte, kommer demokratin att förlora så mycket i aktualitet att den mister sin legitimitet innan omprövning sker. Jämför med att reparera en stor skada istället för att serva och underhålla.

Kapitel 9
Att fascismen ställer sig avvisande mot socialismen, demokratien och liberalismen bör dock icke ingiva den föreställningen, att fascismen vill återföra världen till det tillstånd som rådde före år 1789, vilket brukar betecknas såsom begynnelseåret för demoliberalismens sekel. Det är icke möjligt att vända tillbaka.

Och om nittonde århundradet var individens (liberalismen innefattar individualismen) århundrade, så är det tänkbart, att det nuvarande blir ”kollektivitetens” och sålunda Statens. Att en ny doktrin kan nyttja alltjämt livsdugliga element hos de andra doktrinerna, är fullkomligt logiskt. Ingen doktrin har någonsin blivit född helt ny, blankpolerad och förut aldrig skådad. Ingen doktrin kan berömma sig av absolut ”originalitet. Alla hava sitt sammanhang,

Där fick han rätt, ty nog blev nittonhundratalet kollektivismens och Statens århundrade som aldrig förr.

Kapitel 10
Hörnstenen i den fascistiska doktrinen är uppfattningen av Staten, dess väsen, uppgifter och ändamål. För fascismen är Staten det absoluta; individer och grupper åter det gentemot Staten relativa. Individer och grupper äro överhuvudtaget tänkbara allenast i den mån de äro till inom Staten.

Lite som Borgerna i Star Trek, du är Seven of Nine, eller benämnd med något annat nummer, som 800324-3618. Om det så önskas får alla som identifierar sig som pojkar kalla sig Nisse och alla flickor Lisa. De andra 78 genusidentiteterna får nöja sig med dessa två. För Staten duger personnumret, namn, kön eller genus är oväsentligt.
Staten som ett väsen, en levande eller andlig organism förekommer på flera ställen i Doktrinen. Uttalat ser Mussolini den katolska tron som en grund utifrån vilken fascismen utvecklar sin andlighet, sin moral. Häpp! Kan en devot fascist läsa tre ave il Duce och bli förlåten?

Kapitel 11
Den fascistiska Staten organiserar nationen, men lämnar därefter tillräckligt utrymme åt individerna. Den har inskränkt onyttiga eller skadliga arter av friheten men bibehållit dess väsentliga innehåll. De som härutinnan har avgörandet, kan icke vara individen utan allenast Staten.

Friheten i den fascistiska Staten består i att veta sin plats och göra sin plikt. I populär debatt ignoreras detta och allt som ogillas kan kallas för fascism. Men att ha en annan åsikt än majoriteten är inte fascism. Att förvägra andra att hysa vilken åsikt som helst, som de själva väljer, det kan däremot betecknas som fascism.