Det finns många som drömmer om en friare värld, inspirerat av den fiktive John Galts dolda dal där driftiga personer sökte exil, eller mer samtida idéer om att bygga fristäder på friköpta landområden.
Grundidén handlar om att ett antal likasinnade skapar ett nytt samhälle, fritt från dagens storstatliga och överbeskattade ideal. En fristad som skapas av frihetliga människor, där näringslivet kan verka fritt, där skolor, sjukhus och andra idag offentliga institutioner verkar på en fri marknad. En stad där medborgaren har maximal frihet, och där stadens styre enbart tar hand om ett fåtal gemensamma frågor.
Vissa är optimistiska andra är mer pessimistiska inför möjligheten att starta dylika projekt. I praktiken borde det inte vara omöjligt att organisera en storskalig flytt av frihetliga personer till en specifik region, och sakta influera och ta över dess styre. Helt fri från staten kanske man inte skulle bli, men betydligt friare än idag.
Att köpa loss ett obefolkat område, och starta en helt ny statsbildning kanske vore lättare. Problemet är att i utgångsläget hitta en lämplig bit mark och köpa den utan juridiska restriktioner. Befintliga stater är sällan villiga att splittra upp sina landsändar. De är inte heller nödvändigtvis intresserade av att plötsligt få ett lågskatteparadis till granne, som bjuder på institutionell konkurrens.
Personligen är jag optimistisk, vi kommer förmodligen att få se fristäder i olika former i framtiden. En viss andel av befolkningen kommer inte att vilja bli styrda från vaggan till graven av en kvävande statsmakt. Och till slut uppnår vi en kritisk massa som möjliggör byggandet av dylika samhällen. Det blir inte lätt, men det är inte omöjligt.
Nästa stora fråga blir hur man bibehåller den frihetliga ordningen? Och det är ett stort problem, ty vi vet att även små och begränsade styrelseskick gärna sväller, blir större och till slut helt maktfullkomliga.
Den ursprungliga befolkningen och deras barn har förmodligen respekt för projektet, men ju fler som flyttar in desto större urvattning kan vi förvänta oss. Vi kan ju hoppas att människor med avvikande ideologier inte flyttar till vår nya stad, och styr utvecklingen åt ett oönskat håll. Vi kan kanske anta att folk med annorlunda åsikter inte kommer att vara intresserade av vårt samhälle. Vi kan gissa att frihetliga idéer mest tilltalar frihetliga personer. Men vi kan aldrig vara säkra.
Om vår stad blir rik och mäktig så får vi nog räkna med att den även drar till sig folk som eftersträvar fördelningspolitik, högre skatter och mer centralstyrning. En stor del av mänskligheten odlar dylika tankar, både idag och tidigare i historien.
De frihetliga har ofta varit i minoritet, och inte kunnat påverka samhällsutvecklingen. Just därför är det kanske bättre att vi drar oss undan och bygger något eget. Men kommer vi att få leva och verka i fred?
Kanske vore den enklaste lösningen att inte släppa in oliktänkare? Den frihetliga staden är avsedd för frihetliga, nya medborgare bjuds in på rekommendation och får en prövotid. Ungefär som en frihetlig förening. Vi har ju rätt att välja vilka vi ska umgås med, rätten till fri association.
Fast frihetliga personer bygger ju inga murar; det ska vara öppna gränser, fri invandring, fri rörlighet av människor, kapital, varor och tjänster. Många nyliberaler och libertarianer kan inte tänka sig något annat.
Kan måhända ett undantag göras för att skapa och upprätthålla själva ideologin? Jag menar, om inget frihetligt land kan upprätthållas, och fortsätta att existera, vem ska då försvara alla dessa fina fria värden? Ska friheten begränsas till ett verbalt och filosofiskt projekt?
Det låter måhända paradoxalt, men är det så att friheten behöver höga murar, och en stark och väldigt tydlig gräns mot ofriheten?
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
