Globalismens ondska och den monumentala ansvarsflykten

Globalismens ondska och den monumentala ansvarsflykten 1

Under påsken har jag förkovrat mig med att återlyssna på olika avsnitt av min favoritpodd, Myter och mysterier, och i förrgår slog jag på avsnitt 37 [1] där de dryftar huruvida man alls kan göra motstånd mot moderniteten. Avsnittet behandlar många intressanta ämnen, bland annat eskalationen av psykisk ohälsa och psykofarmakaexplosionen det resulterat i och vår sjukligt avförtrollade världs påverkan på själen men de satte verkligen fingret på något viktigt när de pratade om det öppnar kontorslandskapet som en fysisk manifestation av den moderna ondskan.

Det öppna kontorslandskapet är den ultimata nivelleringen, ett uttryckt för den totala strävan efter jämställdheten och öppenheten samt den yttersta dehumaniseringen av arbetet. I ett öppet kontorslandskap är du blott en totalt utbytbar och anonym del av maskinen, allt du är som människa är oönskat och undantryckt, allt du ska vara är en produktionsenhet. Det är rationalismens triumf över allt så kallat irrationellt och mänskligt. Det är en miljö som skulle kunna vara designad av Bill Gates där arbetarnas själlösa tillvaro ska kombineras med insektsburgare och GMO grönsaker så att deras produktivitet kan maximeras med en vetenskapligt optimal näringsämnessammansättning.

Men över allt annat så är det ett resultat av att ägande har blivit totalt anonymt och ingen längre känner något ansvar. Per säger att det är brist på civilkurage på alla nivåer av företagshierarkin som möjliggör en sådan styggelse och jag håller med, men orsaken till brist på kurage är i mina ögon det felaktigt ägande. Det är en situation som uppstår när ingen knappt längre vet vem som egentligen äger ett företag eller varför företaget existerar. Chefer på alla nivåer är slavar under anonyma processer som via excellblad kommunicerar vad som är rationellt att genomföra och om det visar sig vara ett byta till ett öppet kontorslandskap eller att bygga en struktur som dödar allt själsligt liv så är det bara för direktörerna att lyda och verkställa. All opposition mot processen är irrationellt, det riskerar att sänka KPIerna.

Även de högre chefer har sedan länge varit utbytbara kuggar i företagsstrukturen, i synnerhet sedan vanföreställningen spreds att en chef inte behöver förstå en verksamheten för att kunna chefa över den, de träder in en sekund och drar därefter iväg till nästa anonyma storföretag. Knegarna har tidigare åtminstone kunnat bo in sig i sina kontor och kunnat skapa någon slags hemkänsla, och därmed anknytning och ägandeskap, på sitt arbete men den sista spillran av det är nu förintad. Trivs du inte med det herr Åke Pettersson 58, expert på värmeflöden, ja då outsourcar vi ditt jobb till Abhimanyu från Bangalores tekniska universitet och på köpet får vi till och med en högre diversity KPI! Det kvittar fullständigt att Åke varit en grundpelare i företagets utveckling, nu är han bara en kugge och vilken kugge som helst fungerar lika bra. Att detta förstås egentligen är djupt irrationellt [2] rör ingen i ryggen för de kostnaderna som uppkommer av den människosynen syns ej i excellbladen.

Vi har alltså en situation där företag drivs att ta beslut som egentligen skadar deras räkenskaper men där kostnaderna är så diffusa och svåruppskattade att de aldrig syns i kalkylen och därmed kan viftas bort på just ekonomisk grund. Det är inte bara ondska, det är även kostsamt! Att beskylla mammon för all den här ondskan, så som Eric mer eller mindre gör i podden, är alltså inte korrekt, felet ligger mycket djupare. Ondskans källa är inte profithungern utan den underliggande människosynen, profithungern i sig behöver inte av nödvändighet skapa den människosynen. Att människor frivilligt byter varor och tjänster med varandra leder inte per automatik – åtminstone kan jag inte genomskåda den logiska härledningen – till Monsanto, Google och Exxon.

Monsanto, Google och Exxon är sprungna ur den rationalistiska världssynen vilken förkunnar att människors inre inte har något värde i jämförelse med det yttre, det inre är en illusion. Man behöver inte tillfråga illusionen vad den tycker om något, genom mätapparater och vetenskap så kan vi helt enkelt optimera omgivningen utan att bry oss om vad ett irrationellt epifenomen anser om saken [3]. Men om vi designar vår omgivning utifrån antagandet att vårt inre är irrelevant då kommer vår omgivning i sin tur börja forma oss att tro att vårt inre faktiskt är irrelevant.

We shape our buildings; thereafter they shape us.
– Churchill

Som Per säger i diverse olika avsnitt så är vår omgivning ett fysikaliskt uttryck för de idéer vi har om världen. Skiftesreformen manifesterade Descartes rationella världsbild, de antika monumenten och medeltidens katedraler manifesterade deras vördnad för det osebara. Vad säger dagens betonglådor och öppna kontorslandskap om den nu rådande världsbilden?

<

Hela det moderna statsglobalistiska ekonomiska systemet har byggts upp på premissen att människors inre inte spelar någon roll, beslut ska tas enligt processer och principer, men hela systemet vilar i slutändan på vad människor vill, de är trots allt konsumenterna i slutet på kedjan utan vilka hela systemet är en meningslös exercis i att förflytta bitar och materia fram och tillbaka. Den självmotsägelsen som är inbyggd i systemet innebär att systemet eller människan måste förändras. Tror man på Kaczynski [4] så kommer vi människor tvingas anpassa oss och anpassa oss och anpassa oss tills vi är blott en skugga av vad vi brukade vara. Övervakade, medicinerade och rehabiliterade till att som sömngångare drar i spakarna och flitigt konsumera för att hålla vid liv ett system som ingen aktivt önskat eller bett om. Min fantasi räcker faktiskt inte till för att föreställa mig en värre ondska än det, den här ondskan saknar personlighet och agens, den blott maler på och eliminerar det mänskliga för att det inte är praktiskt [5].

För att sluta cirkeln i det här inlägget och konkretisera ondskan så måste vi återigen fråga oss vad som i slutändan möjliggör den. Det är uppenbart för mig att det är bristen på ansvar och ägande. När ansvar kliver ut genom dörren så kryper ondska in och vilken är den största ansvarsflykten i modern historia? Kapitalets flykt in i aktiebolagsformen!

Med det menar jag inte möjligheten att vara delägare i sig, nej det är möjligheten att vara delägare utan personligt ansvar som är problemet. Limited liability company är i den meningen en hederligare benämning. När ansiktslösa fonder som drivs av ansvarslösa byråkrater ger direktiv till storbolag att skövla gamla stadskärnor, eller ovärderliga ekosystem, och bygga skokartonger i dess ställe så har vi ansvarsbristens ondska i all sin lumpenhet. Den största ansvarsflykten har lämnat plats för den största ondskan.

Den fria marknaden varken förutsätter, eller leder med nödvändighet till, ansvarsbefriade aktiebolag. Nej ge mig hellre djävulen än aktieglobalisterna, djävulen gömmer sig åtminstone inte bakom processer, KPIer och kärnvärden.

  1. Myter och mysterier – Avsnitt 37: Motstånd
  2. Johan Simu – Den trojanska hästen kallad meritokrati
  3. Wikipedia – Epiphenomenalism
  4. Theodore, “Ted”, Kaczynski – Industrial Society and Its Future
  5. Skiftesreformen