Man kan göra på två sätt. Det nuvarande sättet eller eller det klassiskt liberala. Antingen komplicerat eller väldigt enkelt.
Historien är enligt följande.
Kort efter att hr. Löfven blev partiledare 2012 framförde han tankar om att blockpolitiken var dålig för Sverige. Med den så kallade Alliansen på ena sidan och den rödgröna röran på andra sidan fick Sverigedemokraterna en vågmästarroll och omotiverat stort inflytande.
Här kan man notera följande, förutom att hr. Löfven inte explicit använde uttrycket ”den rödgröna röran”, att underförstått är det de väljare som röstat på SD som orsakat problemen i det svenska politiska systemet. Vidare, detta innebär inte direkt att socialdemokraterna i grund och botten ska revidera sin politik. Istället förflyttar man sig något åt mitten, det vill säga ”höger” enligt deras sätt att se det, för att bryta upp blockpolitiken.
Om man nu ska vara ärlig, vilket ingen sosse på högre nivå kan vara utan att få kliande utslag på hela kroppen, menade hr. Löfven att det socialistiska maktinnehavet var hotat. Därför var man tvungen att kasta all ideologisk ballast över bord för att fortsatt kunna behålla makten.
Vilket i sin tur ledde fram till det pinsamma debaclet när Jimmie agerade springpojke åt en före detta fjoll-vänster som plötsligt stod vid sitt ord och bad S dra åt Heklafjäll.
En slutsats av den händelsen är att hr. Löfvens önskan om en uppbruten blockpolitik infriades för väl!
Tills vidare har hr. Löfven desarmerat situationen genom att segla igenom ett misstroendevotum i riksdagen, eller om vi ska kalla det för riskdagen givet de dödsmördarpandemiska tiderna.
Inte för att S direkt har något förtroende bland ledamöterna i kammaren, långt därifrån. Men genom vissa tekniska manövrar som att panikartat kasta in statsråd på sina riksdagsplatser, göra vissa utfästelser till kommunistiska vildar och få stöd av pseudoLiberala avhoppare var åtminstone inte en majoritet emot honom.
Utmattade av denna kraftsamling har nu riskdagen tagit sommarlov, statsråden likaså. Om man som jag har tillgång till premiumversionen av slaskpressens nät-versioner kan man frossa i reportagen från statsrådens och andra politikers sommarnöjen. Det synes mig som det finns för mycket pengar i deras fickor att lägga på sådana saker.
Nu återstår då att i höst presentera en regeringsförklaring eftersom det inte ansågs viktigt nog att rapa ur sig en sådan när semestern hägrade bakom knuten.
Folket får vara nöjda med att ordningen så till vida är iordningsställd genom att S och MP har ett fortsatt regeringsansvar. Värdegrunden är inte, repeterar INTE, hotad!
Därefter ska en budget seglas igenom riskdagen.
Finansminister Andersson har bland annat i SVD utlovat att man nog ska tråckla ihop något som faller både C och V i smaken. Vilket om inte annat beskriver hela problemet med bedrägeriet som vårt nuvarande politiska system sysslar med.
Om vi antar att finansminister Andersson inte lyckas tråckla ihop en budget som godkänns av MP och finner gillande hos C och V återstår två alternativ.
Regeringen faller eller tvingas regera fram till valet på en annan budget. Det senare har man bevisat att man kan göra, det förstnämnda vägrar S av princip. Inget av alternativen bevisar att S har något intresse annat än av sitta i regeringen.
Alternativ två, som är lika illa, är att man får ihop en budget som C och V, samt givetvis också MP, kan fördra. Då är det ingen rödgrön röra längre, utan en veritabelt inferno av motsättningar som levererats. Eller som det också går att formulera det, en rödgrön kaskadspya som borde få den mest förhärdade av läkare att kallsvettas.
Inget av alternativen vi står inför verkar särskilt trevliga. Jag kan också konstatera att projektet med att försöka bryta upp blockpolitiken minst sagt gått åt pipan.
Orsakerna till detta kan man tvista om. Argument som motsäger min tes om att det beror på S princip om makten framför allt mottages tacksamt.
Men lösningen är enkel.
Beröva riksdag och regering makten, den ska flyttas ut så långt det går utom när det gäller landets inre och yttre säkerhet. Allt annat löser vi lokalt.
Att det inte gjorts innan beror givetvis på att rikspolitikerna inte vågar sig på dylika projekt. Dom är rädda, helt enkelt, för att förlora det dom har.
Det har lett oss dit vi står idag.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
