Inget är gratis här i livet. Tyvärr är den av socialism förtappade svenska medborgaren inte helt övertygad om den saken.
Jag jobbar själv inom en nästan helt privatiserad del av den svenska hälso- och sjukvården. Konkurrensen får nog beskrivas som mördande inom branschen. Det innebär, per definition, att marknadsföringen blir därefter. Det är rabatter hit och gratis dit. Alla aktörer strävar efter att knyta till sig och binda upp potentiella kunder.
Det tydligaste exemplet är bidrag till barn. För ett antal år sedan framfördes det i en valrörelse av ett parti på yttersta vänsterkanten att fattiga inte kunde få tillgång till produkten. Lösningen hette givetvis ”bidrag”. Självklart tillhandahöll branschen redan lösningar i olika prisklasser (eftersom vi redan då agerade på en konkurrensutsatt marknad) som passade olika plånböcker. I dom fallen föräldrar helt saknade betalningsförmåga tvekade aldrig socialtjänsten att betala.
Partiet på yttersta vänsterkanten, som aldrig tvekar att öka dom offentliga utgifterna eftersom skattebasen tycks dem oändlig, behövde dock sockra sin politik. Sålunda drev dom igenom förslaget.
Sannolikt har en del nya tjänster, alternativt utökade tjänstetimmar, behövts tillföras till landstingen som skall administrera bidragen. Ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är det för en socialist positivt. För skattebetalarna är det sannolikt ett minus, i bästa fall ett nollsummespel. Rent pedagogiskt är det givetvis helt åt skogen fel!
Branschen var ju inte sen att begripa att om dom betalar en liten del och skattebetalarna en annan del så kan vi marknadsföra det som ”gratis”. Sålunda är det nu i princip branschstandard att erbjuda produkten ”gratis” till barn. Förhoppningen är ju, det behöver man inte syssla med marknadsföring för att begripa, att lyckas binda upp hela familjen. Det fina med just mitt gebit är att i princip alla för eller senare har behov av tjänsterna och produkterna vi tillhandahåller.
Synd bara att man som frihetligt lagd reflekterar över konsekvenserna. Nämligen att ytterligare aspekter av livet skall betalas med skattemedel. Att folk blir förbannade när det inte är ”gratis” eftersom reglerna tillämpas olika beroende på vilket landsting det gäller. Att andra saker, förmodligen viktigare, sannolikt måste prioriteras bort för att föräldrar med en mycket god betalningsförmåga ska få bidrag till sina barn.
Fler borde fundera över begreppet ”gratis”. Ofta är det en kostnad som privata företag budgeterar för. Har man riktig otur är det skattefinansierat.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
