Mångkultur, dess varande eller icke-varande, är något som tycks intressera människor både här och annorstädes.
Det är en fråga som alla tycks ha synpunkter på. Från höger till vänster disputeras den, oftast i affekt.
Synd bara att man glömt bort att definiera exakt vad mångkultur är. Eller inte är. Jag undrar om inte själva avsaknaden av just definitionen är problemets kärna.
Dessutom har vi i den pågående debatten en förmåga att blanda in saker som enligt min mening inte har ett dugg med kultur att göra. Som att det per definition skulle vara speciellt synd om människor som bor i vissa områden. Det är för övrigt en av vänsterns paradgrenar. Att tycka synd om och förminska folk. Att göra offer av dem.
Men vi börjar med mångkulturen.
I Svea Rike finns det människor från många olika kulturer. Dom som vanligtvis märks mest är dom som avviker från dom gängse normerna. Eller av andra upplevs som avvikande från det som av flertalet upplevs som dom gängse normerna.
Religion är tydligen en central fråga. Vi kan ju börja med att fastslå att Sverige är tydligt präglat av kristen västerländsk tradition. Vi är i själ och hjärta goda lutheraner. Detta får, trots att jag väl närmast är antiteistisk till min läggning, också gälla för mig. I Sverige uppfattas t.ex. utövare av Islam, särskilt dom hårdföra och bokstavstroende, som avvikande från dom gängse normerna. Detta är inte så väldigt märkligt som vissa vänsterdebattörer vill göra gällande. Hårdföra och bokstavstroende religionsutövare, vilken sort det än är, har nämligen som överordnad agenda att omvända hela världen till just sin tolkning av vad som är något sorts jordiskt paradis. Gärna med bomber, granater och rutten kvinnosyn.
Det uppstår med andra ord problem när ett stort antal hårdföra och bokstavstroende utövare av Islam migrerar till Sverige. Liksom när dom migrerar till Tyskland, Frankrike eller något annat västeuropeiskt land. Att dom som har störst risk för att råka ut för terrorattentat orsakade av muslimska terrorister fortfarande är dem som bor i muslimska länder är inget som vi i Sverige ska behöva oroa oss för. Vi måste i första hand oroa oss för terrorism här Sverige.
Kläder, eller frånvaron av kläder, är alltid av mångkulturellt intresse. Ska kvinnor gå omkring i tältliknande plagg eller med så lite som möjligt på sig? Flertalet män verkar ha många synpunkter på detta område. Är det en fråga om moral eller hyfs? Är verkligen kläder något som ska lägga så stor vikt vid? Kanske ska vi anlägga en frihetlig syn på saken och helt enkelt påstå att folk får klä sig som dom vill! Klädfrågan bör lösa sig sig själv om man s.a.s. assimileras i samhället.
Assimileringen, eller åtminstone integration, är en intressant bit. Den som vi är på så god väg att misslyckas med här i Sverige. Givetvis beroende på att antalet migranter vi tagit emot vida överstiger vår hanteringsförmåga. Det var en sak på 60-talet, en helt annan nu. Då kom människor från huvudsakligen samma kultursfär hit på fredagen, på måndagen efter började man jobba och anpassa sig till Sverige. I dag tar det, om man nu får jobb, flera år innan det inträffar. Är det någon som tror att det underlättar att stå utanför samhället och vara bidragsberoende? Särskilt då om man inte alls har samma kulturella värderingar från början.
Vänstern kultursyn är en av dom största bovarna i dramat! Dom har den synnerligen nedvärderande synen på folk att det per definition är synd om dem. Speciellt migranter. Helt särskilt om dom är bosatta i områden där den dominerande befolkningen är migranter från muslimska länder.
Då är det, tyvärr, ingen hejd på att försöka hantera mångkulturen istället för att lösa problemen som uppstår kring den. Särskilt kring den politiska biten av Islamismen.
Vi kan givetvis träta om varför det blir så. Vill vänstern ha ett förlamat och lydigt röstboskap? Är vissa människor assimileringsresistenta, eller åtminstone intergrationsresistenta?
Eller är det som jag tror? Att politiker och byråkrater som befinner sig på högre nivåer inte riktigt begriper att det finns en sfär som är privat och en annan som är offentlig. Samt att vissa värderingar måste vara absolut grundläggande, medan vissa andra är mer fria, för att kunna fungera i vårt samhälle.
Religionen i Sverige ses nog som väldigt privat. Även om den kan vara såväl grundläggande för vissa och mer fri för andra. Dock aldrig politisk! Religionen får utövas i det privata rummet och med respekt för att Sverige i grunden bygger på västerländsk kristen tradition. Det är därför som många protesterar mot s.k. böneutrop. Det anses inte passa in i en kristen kontext.
Att man lever under relativt dåliga sociala omständigheter är inte skäl för att vara kriminell. Det ursäktar inte kriminalitet! Kriminalitet ska i vederbörlig ordning bekämpas och bestraffas, detta oavsett vad vänsterfolk tycker om saken. Detta torde vara en allmänt vedertagen uppfattning hos majoriteten av den svenska väljarkåren. Privat, offentlig och absolut grundläggande.
I Sverige behandlar vi kvinnor som självständigt tänkande och fungerande varelser. Detta är en grundläggande privat och offentlig värdering. Den är absolut och icke förhandlingsbar. Kvinnor bestämmer själv hur dom vill leva sitt liv. Tyvärr slirar vänstern kraftigt i den frågan. Dom vet inte riktigt hur saken ska hanteras verkar det som.
Istället för att försöka ha ett omöjligt mångkulturellt samhälle måste vi börja skilja på vad som är privat och offentligt respektive absolut och mer fritt. Vissa saker är nämligen absoluta förutsättningar för att kunna fungera i samhället, andra kan vi förhålla oss mer otvunget till.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
