Kulturmarxismen och den totalitära repressionen.

Green Environment Vaccine Virus  - 愚木混株CDD20 / Pixabay
愚木混株CDD20 / Pixabay

 

Så här definierar Metapedia begreppet kulturmarxism;

“Kulturmarxism är en bred term för att beskriva anhängare av kritisk teori samt den metapolitiska vänsterinfluensen på det politiska klimatet. Kulturmarxismen är en överideologi som baserar sig på en marxistisk analys av maktförhållanden. Traditionell ekonomisk marxistisk teori går förenklat ut på att kapitalismen skapar ett samhälle där maktförhållandet mellan överklass och arbetarklass är i obalans, vilket i sin tur skapar sociala problem. Kulturmarxism behandlar istället maktförhållanden inom bland annat följande områden:

Kön (man/kvinna)

Familj (kärnfamilj/stjärnfamilj)

Sexuell läggning (hetero/HBT)

Ras (oftast vit/icke-vit)

Kultur (europé/icke-Europé, svensk/icke-svensk, västerlänning/icke-västerlänning osv.)

Religion (kristendom/ateism)

Kulturmarxismen använder sig av kritisk teori för att ifrågasätta normer och förändra kulturen till fördel för de “förtryckta” grupperna. Ett verktyg är politisk korrekthet där man gör det politiskt korrekt att ifrågasätta normerna och vara starkt positiv till de förtryckta grupperna. Tidsandan förändras således till fördel för feminism, mångkultur, HBTQ, ateism med mera. Att kritisera vita, heterosexuella, kristna, svenska män i kärnfamiljer för att vara en alltför tråkig och förtryckande grupp är en vanlig tanke i den kulturmarxistiska vänstern och alla som influeras av den. Kulturmarxism är vanligt i bland annat svenska skolor.”


Mot bakgrund av Metapedias definition så är det ganska så uppenbart att den svenska vänstern har varit mycket framgångsrika med att implementera kulturmarxistiska värderingar i hela det svenska samhället. Allt sedan 1990 talet har så feminism, mångkultur, HBTQ frågor mm. genom lagstiftning upphöjt till officiella doktriner inom den svenska staten. Om man i offentliga sammanhang visar “missaktning” mot någon av dessa “identitetspolitiska grupper”, så riskerar man således därför att lagföras enligt “lagen om hets mot folkgrupp”.

Denna lag (HMF) utgör i sin nuvarande form en kraftig inskränkning av åsikts- och yttrandefriheten, då nästan all publik kritik mot kulturmarxismens “identitetspolitiska grupper” riskerar att lagföras som “brott” mot lagen om hets mot folkgrupp. Hur skall man exempelvis kunna kritisera en officiellt sanktionerad “politisk särbehandling” av en auktoritär och våldsbejakande trosbekännelse, utan att riskera att lagföras för just brott mot lagen om hets mot folkgrupp?

Att den svenska staten genom en allmän och omfattande “politiserad” värdegrundsindoktrinering har lyckats skapa en åsiktsrepression i form av “politisk korrekthet” och “åsiktskorridorer” i hela det svenska samhället har fått långtgående återverkningar inom både svensk politik och inom svenska statsmedier. Att “gå emot” dom officiella kulturmarxistiska doktrinerna har i många “enskilda” fall varit liktydigt med ett politiskt och karriärmässigt självmord. Denna åsiktsrepression har bland annat fått till följd att vår “tredje statsmakt” media, idag har omvandlats ifrån att vara “kritiskt granskande” till att närmast fungera som den politiska maktens megafoner. Detta framkommer väl med mer än tydlig plågsamhet i den så kallade “pandemirapporteringen”.

Att kulturmarxisterna idag trots helt normala svenska “dödstal” vill förlänga den grundlagsvidriga pandemilagen och kvarvarande restriktioner, tyder väl också på att dom vill upprätthålla och kanske till och med permanenta “den stora repressionen”. När kulturmarxister börjar använda uttryck som “det nya normala” om inskränkningar i grundlagsskyddade medborgerliga fri och rättigheter, så är det nog dags att börja dra öronen åt sig. Den stora repressionen har väl visat sig fungera alldeles utmärkt ifråga om att både likrikta och kontrollera vårat mångkulturella svenska folkhemskollektiv? Och det kanske behövs idag i dessa tider av ett alltmer eskalerande dödligt svenskt skjutvapenvåld? Så varför då överge ett vinnande koncept?

Att den kulturmarxistiska politiska agendan idag fokuserar så hårt på att skapa en pandemihysteri och en kraftigt överdriven klimatalarmism istället för på att hantera de mycket akuta och reella problem som vi har i Sverige idag, kanske antyder att man egentligen inte bryr sig så särskilt mycket om hur det går för Sverige som en enskild nation. Frågan är då varför? Varför är det som svensk politiker viktigare att bry sig om resten av hela världens problem när vårat eget land håller på att falla samman under klanstyren, “gängkriminalitet” och dödligt skjutvapenvåld? Att denna utveckling har fått det svenska “samhällskontraktet” att helt vittra sönder är väl idag mer än lovligt uppenbart. Det är även det faktumet att utan ett “gemensamt samhällskontrakt” så har vi inget “gemensamt samhälle”.