Kvinnorna och kulturmarxismen.

Feminist Feminism Portrait Fantasy  - darksouls1 / Pixabay
darksouls1 / Pixabay
 
Varför är kvinnor politiskt sett generellt mer “vänsterorienterade” än män? Kan det bero på att kvinnor såsom det så ofta hävdas, till sin “natur” är mer intresserade av “mjuka frågor”? Kan det bero på att kvinnor har lättare att inordna sig i kollektivism än vad män har? Eller kan det bero på någonting annat? En rimlig alternativ förklaring kan hittas i feminismen som ett identitetspolitiskt fenomen. Att feminismen som ett identitetspolitiskt fenomen har sina flesta anhängare just bland kvinnor faller sig väl naturligt? Att “kollektivet” kvinnor inom kulturmarxismen ses på som en identitetspolitiskt förfördelad grupp, gör att feminismens högsta mål här blir jämställdhet med männen. Åtminstone i teorin. Jämställdheten mäts här ytterst i termer av ekonomisk likställdhet. Kvotering och särbehandling blir när det gäller just jämställdheten, självklara medel för att uppnå målet ekonomisk likställdhet. Alternativet jämlikhet vilket förutsätter att ingen särbehandlas pga. identitetspolitiska parametrar såsom just kön, ras eller religion, förespråkas paradoxalt nog inte ens av svenska likhetsfeminister.

Om kvinnor ser på sig själva som ett förfördelat identitetspolitiskt kollektiv vars högsta mål är jämställdhet med männen, så måste dom själva för att vara logiskt konsistenta även erkänna existensen av andra förfördelade identitetspolitiska grupper och visa förståelse för deras strävan mot “jämställdhet”. Kvinnor inser här själva att eftersom kulturmarxismen utgör den teoretiska grundvalen för feminismen, så måste dom anamma hela den kulturmarxistiska metateorin för att själva framstå som trovärdiga i sina krav på jämställdhet. Eftersom kvinnor enligt radikalfeminismen är “förtryckta” av patriarkatet, dvs den samlade manlighetens “strukturella förtryck”, så är det helt “naturligt” för denna typ av feminism att identifiera sig med andra typer av “förtryckta” identitetspolitiska grupper, vilka då givetvis också anses vara utsatta för någon form av “strukturellt förtryck”. I feminismens fall är det strukturella förtrycket baserat på kön, men enligt den kulturmarxistiska teorin så kan ett strukturellt förtryck även vara baserat på ras, etnicitet, religion eller sexuell läggning.

Att kvinnor som “offer för ett strukturellt förtryck” har lättare för att själva identifiera sig med “andra offer för strukturella förtryck”, gör väl att dom just därför har lättare för att attraheras av kulturmarxismens identitetspolitik. Att denna kulturmarxistiska identitetspolitik sedan 1990 utgör grundvalen för den svenska statens “feministiska” jämställdhetspolitik, har fått till följd att “jämställdhet” idag har upphöjts till en allt annat överordnad norm i hela det svenska samhället. I takt med denna utveckling så har även den inneboende paradoxen med just “jämställdheten” blivit allt mer accentuerad och därmed alltmer uppenbar. Om kvinnor och män i grunden är så lika såsom likhetsfeminismen hävdar, så behövs det väl inte längre en “jämställdhetspolitik” med kvotering och särbehandling? Om kvinnor och män i grunden är lika varandra så borde väl istället “jämlikhet”, dvs att ingen skall särbehandlas pga. just kön, ras eller religion vara den självklara normen. Att denna “jämställdhetens paradox” överhuvudtaget inte ens diskuteras inom den svenska politiken, visar väl tydligt hur långt den kulturmarxistiska värdegrundsindoktrineringen har kommit i Sverige idag.

De ursprungliga och rättfärdiga kraven på ett “jämlikt” samhälle med lika villkor där ingen skulle särbehandlas, har idag ersatts av kulturmarxistiska krav på ett “jämställt” samhälle där identitetspolitiska grupper skall särbehandlas för att alla skall få så likställda ekonomiska villkor som möjligt (lika utfall). Om dagens kvinnor menar allvar med tesen om att kvinnor och män i grunden är lika varandra, så borde dom också logiskt sett förespråka lika villkor dvs jämlikhet istället för jämställdhet. Jämställdhetens paradox innebär ju i praktiken att om kvinnor alltid måste särbehandlas för att hålla “jämn steg” med männen, så innebär ju det i förlängningen att kvinnor och män inte kan vara så lika varandra som vi idag verkar tro.