Magnus Johansson, vd på Coop, har i Dagens Nyheter uttalat sig om dom butiksanställdas bemötande av kunderna.
Ganska normalt kan man tycka. Visst måste väl företagets högsta höns, eller tupp i detta fallet, kunna kommunicera vad han tycker om en sådan central del av en affärskedjas arbete?
Eller är det så som Susanna Gideonsson, förbundsordförande för Handels och suppleant i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott, tycker? Nämligen att Magnus Johansson uttryckt sig svepande och nedlåtande om sin personal?
Vad sa då karln för att väcka vreden hos den av socialism svårt ansatta fackordföranden?
”Vi har säkert för många medarbetare som ser sig själva som en fortsättning på logistikverksamheten. Som tycker om att sätta upp saker och ting i butikshyllorna. Men att vara i en butik i dag är ett serviceyrke”
Så uttryckte han sig. Städat men andra ord. Inga kraftord, precis. Man anar att han vet hur en slipsten ska dras och att han inte i onödan tappar humöret. Det sistnämnda överlåter han till fackpamparna att sysselsätta sig med.
Så är det nämligen i vårt avlånga rike att det tydligen bebos av så känslomässigt fragila individer att Susanna Gideonsson, som inte bara är en mäktig Socialdemokrat utan också uttolkare av sina fackanslutna medlemmars känslor, menar att hon ”….kan förstå om man blir oerhört förbannad” när dom eventuellt läser om detta.
Varför ska dom bli förbannade, undrar jag? Han pekade ut ett förmodat problem och presenterade lösningen på det. Susanna Gideonsson menar väl på att ruskiga typer som verkställande direktörer helst inte ska finnas alls. Eller ska känslomässigt certifierade arbetarråd styra företagen? Då kunde ju verkligen alla ord vägas på guldvåg så att dom hårt slitande arbetarna på golvet slapp kapitalets piska på ryggen.
Möjligen är det så att Susanna Gideonsson inte vet bättre. I en artikel i tidningen Arbetet den 23 maj 2014, inför upphöjelsen till ordförande i Handels, stoltserar hon med att ”….jag inte har någon annan skola än livets hårda skola.”
Signalvärdet av detta uttalande kan inte nog betonas. Inom dagens socialdemokrati i Sverige är det av yttersta vikt att man börjat från golvet och arbetat sig upp. Inte bara bevisar det för fotfolket att vem som helst kan bli upphöjd, givet att man klarar av att alltid vara trogen en ganska darrig partilinje. Det betyder också att man kan göra sig till uttolkare av arbetarnas känslor och i varje givet ögonblick veta vad som är bäst för dem. Man har ju befunnit sig längst ner själv, liksom.
Problemet är att den av livets hårda skola uppfostrade fackpampen kanske saknar utbildning och erfarenhet av att leda affärsdrivande verksamheter. Dessa kan till skillnad från pösiga fackförbund och politiska partier inte förlita sig på betalande medlemmar eller statligt partistöd.
Givetvis är jag, trots att jag inte ens skulle ansluta mig till ett fackförbund om jag så hotades med dödsstraff, fullt på det klara med att det ska råda organisationsfrihet. Men det är också min bestämda uppfattning att facket skall sysselsätta sig med andra saker än hur företag ska ledas. Annars är vi snart tillbaka i bråk om löntagarfonder och andra former av förstatligande av den fria marknaden.
Det skulle alltså vara klädsamt om Susanne Gideonsson inte talade till Magnus Johansson som han var en liten glytt. Han, om någon, borde vara väl skickad att begripa hur Coop ska kunna tjäna pengar så att dom anställda kan ha jobb att gå till. Dom anställda på Coop, i sin tur, är enligt min erfarenhet tillräckligt vuxna och kloka för att lyssna, lära och anpassa sig till dom krav som ställs på dom. Detta utan att förvandlas till känslomässiga vrak när företagets vd delger dem synpunkter på hur verksamheten sköts.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
