I det traditionella bondesamhället fick alla hjälpas åt, både kvinnor, män, barn och åldringar. Även om kvinnorna fick ta stor del av arbetet runt gården, så behövdes deras hjälp på åkrarna, i skogarna, vid stränderna och på bergssluttningarna.
Fäderna fick ofta ta över barnens fostran när de blev större, och snart kunde småttingarna sköta enklare sysslor, som kunde vara nog så viktiga. Livet på landet var hårt, en ständig kamp för överlevnad.
Även om det inte fanns en 100%-ig rättvis fördelning av arbetsuppgifterna så förhöll det sig så att både män och kvinnor arbetade efter sin förmåga. Hemarbete ansågs förmodligen bättre än att släpa stockar i skogen eller bygga stengärdsgårdar. Alla bidrog till försörjningen. Exakt hur sysslorna fördelades var olika från olika regioner; traditioner, seder och bruk kunde skilja sig åt.
Med borgerskapets frammarsch på 1800-talet så förändrades könsrollerna inom vissa samhällsklasser. Nu blev idealet att mannen skulle försörja familjen, och kvinnan skulle vara hemma med barnen. Hon kunde ägna sig åt välgörenhet och föreningsliv, men var sällan aktiv i familjens försörjning. Även om undantag givetvis fanns. Emedan böndernas- och arbetarklassens kvinnor fortsatte i stor utsträckning att arbeta som tidigare.
Från att kvinnor under tusentals år bidragit till familjens inkomst blev några av dem de hemmavarande och försörjda. Dessa tankar kom förmodligen från någon slags idealbild av den aristokratiska överklassen, som borgerligheten skapat sig och som man ville efterapa. Det är däremot osäkert om den gamla traditionella aristokratin verkligen följde detta mönster. Kvinnorna i aristokratin kunde vara ytterst bildade, aktiva och delaktiga.
Att sätta kvinnan på en piedestal var alltså egentligen en tämligen modernistisk och progressiv idé, som lanserades under den industriella revolutionen när samhället genomgick stora förändringar. Hemmafrun blev ett västerländskt ideal som varade i knappt 100 år. Därefter började borgerskapets kvinnor i allt större utsträckning kämpa för att komma ut på arbetsmarknaden, och de lyckades bra med det.
De flesta kvinnor i vår del av världen förvärvsarbetar. Karriären samt hämta/lämna på förskolor, skolor, fritids etc benämns ofta som det s.k livspusslet, något som kan vara nog så komplicerat både för kvinnor och män. Även om den materiella välfärden är bättre idag, så kanske stressnivån är högre än i det traditionella bondesamhället. Där livet var hårt och kort, men sysslorna varierade beroende på årstid; saker och ting kunde vänta några dagar eller veckor, och livet var inte uppdelat i minuter och sekunder. Där fanns också en utvidgad familj, med fastrar, morbröder, svägerskor, kusiner och farfäder som kunde hjälpa till om det behövdes, till skillnad från dagens smått isolerade kärnfamilj.
Kanske har den moderna traditionella frun dragit vinstlotten i livslotteriet? Vi har många länder i väst där den övre medelklassen har råd med hemhjälp, vilket gör hemmafrulivet till något helt annat. Nu är hemmafrun inte hemmafru längre, utan kan ägna sig åt att träffa väninnor, shoppa, träna och andra fritidsaktiviteter. Och hon kan mycket väl välja att komma tillbaka till arbetslivet efter några år, om viljan eller behovet finns. Ökad rikedom och ekonomisk frihet har gjort oss mer flexibla.
Den som kämpar mot de förlegade borgerliga idealen och hemmafrulivet, bestrider ofta en karikatyr av något som knappt finns längre, och blott var en historisk parantes. Det “naturliga” är att män och kvinnor hjälps åt med familjens försörjning, och så har det varit sedan urminnes tider.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
