En liten reflektion över Motte and Bailey, Bait and Switch, Dunning – Kruger, Peter principle mm.
Allt handlar om tolkningsföreträde. Nej, jag tror inte jag överdriver. Inte mycket i vart fall. Vi har tidigare flera tillfällen nämnt härskartekniker som nyspråk, tvärtomspråk, identitetspolitik med mera. Jag har bland annat berört detta i kugghjulsverkstaden för många år sedan.
Nu har en ganska ny uppsättning tekniker kommit i allmänt bruk i den elit som inte vill se vanligt folk få inflytande. De är inte nya i sig, men den allmänna spridningen och användningen är relativt ny. Delvis är den sprungen ur feminismen och identitetspolitiken. Där gäller det inte att ha rätt, utan att skaffa sig rätt att fula ut andra röster.
Bland feminister har det länge varit praxis att bruka Motte and Bailey teknik vid argumentationen. Motte är ett engelskt ord för en medeltida borg eller centralfästning. Bailey är en pallisad eller vallgrav. Debattekniken går ut på att man påstår något överdrivet som man inte har täckning för. Accepterar motståndaren det går man vidare och skjuter därifrån. Får man mothugg drar man sig tillbaks till sin borg och hävdar att man blivit missförstådd och att man ändå har rätt i den etiska kärnan av sitt resonemang.
Efter en tid ger man sig ut på barrikaden igen med sina giftpilar. Så där går det fram och tillbaks. Feministerna använder gärna uttrycket ”mäns våld mot kvinnor.” När man påtalar att det bara är en bråkdel av männen som slår kvinnor, backar de och erkänner det, men tycker att de måste överdriva för att andra ska förstå.
En närbesläktad metod är bait and switch, som egentligen är en ojuste försäljningsmetod som är förbjuden i vissa länder. I affärer går det ut på att erbjuda en lockvara till attraktivt pris. Men när kunden frågar efter den är den tillfälligt slut, eller något annat. Istället erbjuds en dyrare vara som säljaren tjänar mer på. I debatter används den tekniken genom att erbjuda ett påstående som är lätt att acceptera för därefter via vad som kallas logiskt felslut oärligt påstå att då accepterar du detta också.
Exempelvis kan du få frågan om du ser någon skillnad på svarta och vita. Det gör man ju, om inte annat så på hudfärgen. Men då är du rasist. Svarar du däremot nej, då är du så full av vit-makt-hat att du vägrar se svarta som människor. (sic!)
En som är ganska ny och fått aktualitet i klimatfrågan är Dunning – Kruger effekten. Dunning och Kruger visade 1999 att okunniga människor ofta överskattar sin förmåga och därför begår fel som de inte begriper att de begår. Men den riktigt kunniga människan underskattar eller spelar ned sin förmåga. Dunning har fortsatt att producera rapporter på detta tema.
Men 2016 presenterade Edward Nuhfer et. al. en rapport som sa att Dunning och Kruger hade missförstått eller felbehandlat sitt källmaterial. Det de såg som statistisk signifikant utslag av inkompetens var egentligen bara matematiskt brus, artefacts som det kallas. Nuhfer följde upp med ytterligare studie som visade på detta 2017.
Men då hade redan Dunning och Kruger fått Ig Nobel Prize år 2000 och vid prisceremonin 2017 framfördes en minimusikal med Dunning och Krugers namn. Detta verkar ha fått fäste hos de som vill leva ostört i sina elfenbenstorn, till exempel journalister. I medströmsmedia går det nu knappt att komma fram till en redaktör med propåer om att få en annan vinkel på klimatet än den IPCC presenterat.
Alla redaktioner verkar ha antagit samma standardformulering att så länge konsensus råder bland majoriteten av världens främsta forskare om IPCC:s version, publicerar de ingen annan. En del fyller på med att de själva kan inget om klimatforskning, så för att slippa schavottera som okunniga som skriver om något över deras förmåga enligt Dunning – Kruger teoremet så avstår de.
De fega uslingarna gömmer sig alltså bakom sin egen dumhet. Men vill få det att framstå som att de befinner sig i andra änden av skalan och undervärderar sin egen förmåga, de poserar. De har inte noterat att det de hänvisar i sitt gömsle, IPCC och Dunning – Kruger båda har blivit avfärdade som överdrivna feltolkningar av dåligt vetenskapligt material. Resonemanget att inte skriva om alternativ till dess alternativen allmängiltigt accepterats är både en logisk kullerbytta och ett svek mot deras journalistiska uppdrag.
De har inte ens nått upp till den fulla graden av sin inkompetens enligt Peters princip. Laurence J. Peter publicerade 1969 en satir med titeln The Peter Principle där han förlöjligade folk som inte gjorde en framgångsrik karriär. Men folk tog den som en sanning om kompetensens betydelse för karriären. Detta brukar bakas in i Dunning – Kruger när man ska avfärda folk man inte vill lyssna på. Har du inte nått professors grad i fysik vid MIT, ska du inte uttala dig om strålning i klimatfrågan.
Men det har ju Richard S. Lindzen gjort, ändå lyssnar man inte på honom istället för på IPCC. Att Stefan Löfven, Ylva Johansson och Mona Sahlin nått längre i karriären än vad som motiveras av deras kompetens kan nog alla hålla med om. Peters princip är en satir, inte en sanning eller ett riktmärke, men världen verkar ha missförstått det.
Att sprida sanning och fakta om klimatet blir fortsatt ett arbete i motvind, med de förutsättningar som riggats i filterbubblor och faktaresistens Med de oärliga debattekniker som intersektionalitet med mera översvämmar oss med. Men det blir förstås svårt i Sverige, där kunskap om logiska felslut som de ovan nämnda inte lärs ut i skolan och svenskarna följaktligen inte lärt sig avslöja dessa ”fallacies” från debattmotståndarna.
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
