Offerrollen!


Offerrollen! 1Med vänstern är alltid en sak helt säker. De är aldrig sena med att ta på sig rollen som världsförbättrare.
För att lyckas med den saken krävs ett offer, oftast de själva eller annan påstått systematiskt diskriminerad grupp, och endast ett litet uns av god vilja att straffa helt oskyldiga människor som oftast inte har med sakernas tillstånd att göra. Exempelvis hederliga affärsinnehavare.

Komplicerade frågor är det lätt att glömma bort. I Sverige har det exempelvis varit så att verkligt oskyldiga människor råkat ut för omdömeslösa polisers problemlösande. Förra året dödades en förståndshandikappad ung man i Stockholm.
Anledningen till att inga protester följde av det ingripandet är sannolikt att förståndshandikappade unga män av vänstern inte anses vara utsatta för ett systematiskt förtryck.

Att man skulle kunna ha synpunkter på en systematiskt felaktig polisutbildning i Sverige kommer inte på fråga. Här i landet hyllas den polis som viker sig för pöbelns tryck och tvingas ned på knä med näven knuten över huvudet.
Poliser som fattar ett avgörande, och dödligt beslut, att öppna verkningseld mot förståndshandikappade unga män frias vid påföljande rättegång.
Det är tankeväckande att både den knäböjande polisen och hennes skjutglada kolleger är resultatet av samma utbildning.

Vänstern har förläst sig på högst teoretiska filosofiska resonemang av politisk karaktär. Oftast utan överinseende av någon som begriper att handleda i övrigt ganska illitterata själar genom snårskogar av text. Sålunda tycker de, vänsteristerna, att ett eventuellt människovärde bygger helt och hållet på om man tillhör en specifik grupp som kan anses vara förtryckt.
Att ett människovärde är helt individuellt har aldrig slagit dem.

Det är orsaken till att socialistiska samhällen undantagslöst konvergerar mot en punkt där alla ska ha det ungefär lika dåligt. Givetvis undantaget den härskande klassen som på grund av det tunga uppdraget att administrera undersåtarnas liv måste tillförsäkras ett någorlunda priviligierat liv.
Mona Sahlin (S) har exempelvis uttalat “det är häftigt att betala skatt”.

Att det skulle vara ännu häftigare att låta medborgarna själva, med sina egna omdömen och fria val, välja optimala lösningar för hur pengarna ska disponeras är alltså enligt vänsterismen inte sant. Du som individ begriper helt enkelt inte ditt eget bästa. Du är helt enkelt för dum i huvudet att välja själv.

Ett socialistiskt samhälle har dessutom ett inneboende behov av att förstärka ett narrativ om över- respektive underordning. Det finns annars ingen anledning att motivera medborgarna till att avstå en stor del av sina surt förvärvade pengar att omfördelas av dem som begriper bättre.
Problemet med en sådan tingens ordning är att våra socialistiska överherrar hela tiden måste uppfinna nya saker som vi kan anses förtryckta av.

I Sverige, som endast socialister i riksdagens kammare har, arbetar man brett med den saken. Relativt sympatiska socialister, exempelvis (SD), träffar ganska rätt i sin systemkritik och har ett stort fokus på bidragsmigrationen, i övrigt är det sannerligen inte en lisa för själen att läsa deras partiprogram. Mer ärkesocialistiska varianter, (C), har drivit igenom något så apart som skatt på plastpåsar. (MP) är också en intressant  intellektuell härdsmälta. Vem kommer någonsin glömma deras subventionering av elcyklar? Eller språkröret som jämförde flyktingar som dog på medelhavet med nazistiska utrotningsläger?

Som en röd tråd genom alla i riksdagens representerade partiers arbete går tanken att världen endast kan förbättras uppifrån och ner, genom lagar och skatter.
Att civilsamhället kan utvecklas organiskt ingår inte i dessa politikers världsbild.

Ska jag vara ärlig är det väl inte så att medborgarna själva visar någon vilja att ta itu med det tunga fotarbetet att arbeta för civilsamhällets återupprättande. Det är trevligare att sysselsätta sig med att tvinga poliser på knä, slå sönder hederliga affärsinnehavares skyltfönster och på pin kiv medvetet försvåra smittskyddet i riket.

Det senaste exemplet på att vika ner sig under förhärskande åsikter är TV4 och pseudoliberalerna som tills nu samarbetat med Alexander Bard. Tydligen har karln påstått att vissa grupper borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det blev för mycket i det rådande politiska klimatet, även om Bard själv säger sig funderat ett tag på att avsluta sitt engagemang i en av Sveriges mest lättviktiga kanaler och dito parti.
Det roligaste med den affären är att Bianca Ingrosso, kändisdotter och s.k. social påverkare, tydligen aktivt arbetat “offline” med att få sin kollega Bard sparkad.
Man kan alltså konstatera han hon är så pass klok, Bianca, att hon begriper att marknadsföra det viktiga arbete hon utför bakom kulisserna “online”.

Alexander Bard har för övrigt en stående inbjudan att uttrycka sina åsikter om sakernas tillstånd här på Fri Debatt om han tröttnar på Twitters korta format.

Vi som inte ägnar oss åt symbolpolitik, upplopp och utrensning av misshagliga typer (och statyer) har en diger uppgift framför oss att förändra samhället. Ett av våra största problem här ute i högermörkret verkar, absurt nog, vara att vi ännu inte lyckats lösa frågan om hur vi ska komma till tals för menligheten utan att göra oss själva eller andra till menlösa offer.
Offerrollen är nämligen det nya svarta, åtminstone om vänstern får bestämma!