Om varför fri invandring förmodligen inte ens fungerar i ett libertarianskt samhälle


Om varför fri invandring förmodligen inte ens fungerar i ett libertarianskt samhälle 1Begreppet fri invandring förknippas ofta med nyliberalism och libertarianism. Om välfärdsstaten avvecklas, och inga skattefinansierade socialförsäkringar finns tillgängliga. Då kan man ha fri invandring utan att belasta samhället. Nykomlingarna skulle arbeta, integreras och betala sina privata socialförsäkringar.

Marknaden och arbetsutbudet självreglerar invandringen. Vi skulle få kompetenta invandrare som bidrog till framgång och utveckling. Alla blir rikare.

Kanske bortser man från att ett nyliberalt samhälle också skulle locka mängder av outbildade invandrare, som jobbar för låga löner med vanskliga anställningskontrakt. Och många av dem skulle inte ens ha råd att köpa privata socialförsäkringar. Och när olyckan väl är framme så blir de tvungna att vända sig till välgörenhetsorganisationer eller inte få någon hjälp alls. Tragiska livsöden i ett i övrigt rikt samhälle.

Är det att se alltför mörkt på tillvaron? Bör man som frihetligt politisk intresserad vara mer positiv? Vad vi lärt oss under senare år är att åtminstone inte vara naiva. Det finns många fattiga i världen. I kampen om framgång och lycka kommer många att göra alltför djärva livsval. Och ett nyliberalt land erbjuder ju dessutom fri invandring och en stark arbetsmarknad. Är man inte van vid hög standard så kan man bo i ett skjul, ta ett lågavlönat arbete eller t.o.m ägna sig åt tiggeri, och hoppas på att lyckan vänder, så att man kan arbeta sig upp från botten.

Vi riskerar att få en stor underklass som arbetar för låga löner och som bor i kåkstäder utan socialförsäkringar. Misären kan dessutom locka fram våld och kriminalitet. Lågutbildade invandrare riskerar att hamna i segregerade ghetton medan den förmögna ursprungsbefolkningen bor i skyddade välbevakade områden.

Och det finns säkert många nyliberaler som inte har något emot en dylik ordning. Man tänker mest på sig själv i enlighet med dagens hyperindividualistiska teologi, och tror att marknadskrafterna per automatik vrider utveckling åt rätt håll, på sikt. Under tiden bor vi i ett dysfunktionellt segregerat land. Och kanske är det just därför många s.k vanliga människor inte riktigt nappar på de frihetliga ideologierna? Delar av tankegodset förkastas som orealistiskt.

Ett annat problem för förespråkare av fri invandring är att infrastrukturen är en begränsad resurs. Även i ett fritt och privatiserat land tar det tid att bygga nya sjukhus, vårdhem, förskolor, skolor, universitet, polisstationer, domstolar, bostäder, elnät etc. Om väldigt många migranter anländer samtidigt blir det överbelastning, ty infrastrukturen är begränsad, den är dessutom dyr att bygga ut och kräver tid och planering.

Därför fungerar invandring bäst när den är organisk och långsam. Eller om man nyttjar ett slags reglerat merit- och poängbaserat system, där ett antal invandrare inom vissa specifika yrkesområden bjuds in årligen, i samråd med näringslivet och civilsamhället. Då kan infrastrukturen byggas ut, utifrån specifika behov.

Det sista och kanske mest kontroversiella retoriken mot fri invandring är ursprungsbefolkningens vilja att bevara sig själva och sin särart. Detta har ofta betraktats som något suspekt, ett utslag av nationalism eller etnocentrism, men är egentligen inget märkligt sett ur ett frihetligt perspektiv. Om medborgarna i ett fritt samhälle önskar att bo med sina likar så ska de givetvis få det, oavsett vilka skälen är. Att tvinga dem till något annat kan betraktas som ett övergrepp.

Därför kommer vi förmodligen i en mer fri decentraliserad värld se många skiftande regioner, med högst olika sätt att lösa och hantera samhälleliga utmaningar. Det finns inga universallösningar i en frihetlig värld, eftersom det inte heller finns en stark statsmakt som kan tvinga alla att göra exakt samma sak. Inte vad gäller invandring, och inget annat heller. Härigenom får vi en verklig pluralism och större möjligheter till frihet för alla.