Även inom min egen lilla del av arbetslivet, specialiserad privat svensk hälso och sjukvård, förekommer skattefinansierade vård och hjälpmedel. Till det senare räknas bland annat hjälpmedel till barn och ungdomar.
Om detta kan man tycka illa vara. Främst av den anledningen att barn och ungdomar, som redan innan nuvarande skattefinansierade lösningen fanns tillgänglig, utan prut fick grejerna betalda av kommunens socialtjänst. Men sakernas tillstånd är som den är. Det ansågs väl stigmatiserande för barnens föräldrar att behöva ansöka om pengarna hos socialen. Dessutom osolidariskt gentemot den ekonomiskt starka medelklassen. Kanske är det så (om man är konspirationsteoretiskt lagd) att detta bidrag faktiskt hjälpt till med att skicka ut medelklassen på skidsemestrar och annat som bidragit till att coronaviruset kunnat importeras till Sverige?
En sak är helt säker. Man har genom detta bidrag lyckats förflytta den administrativa bördan från landets socialtjänster till regionerna. Ur ett strikt arbetsmarknadspolitiskt perspektiv kanske några nya tjänster har kunnat inrättas hos regionerna samtidigt som motsvarande arbetsinnehåll på socialkontoren frigjorts till annat.
Regionerna, som förut kallades landsting, är mångfacetterade administrativa enheter. Inte bara sysslar de med sjukvård. De är också insyltade i näringsliv och kulturutövning.
I min egen region, den halländska, betalar man dyra pengar för att få sola sig i glansen av de stora barnen i en organisation som kallas Greater Copenhagen. Uppdraget för just den sammanslutningen kan verka lite oklar för en obildad skattebetalare, eller fluffigt som jag vill uttrycka det. Men det tycks ha att göra med viktigheter som att marknadsföra, och underlätta för, näringslivet. Förmodligen spelar det väl in att Halland en gång i tiden var danskt, kan man tänka.
Region Halland har också varit behjälpligt med att sponsra en dansk teatergrupp som uppförde en pjäs om japansk repbondage. Då gällde det kulturutövarnas vanliga käpphästar, gränser och intimitet. Det kan väl antas att en hel drös av skattebetalare istället intresserar sig för sjukvårdens expertkompetens rörande begränsning av smittspridning på äldreboenden. Sådant anses dock trivialt och värdsligt när kulturfantomerna lägger upp sina strategier för att släcka den skattebetalande och kulturtörstande medelklassens önskningar.
När nu viruspandemin pågår som mest har Region Gävleborg beslutat att satsa 870 000 skattekronor som ett led i stödet ”till den hårt drabbade kultursektorn”. Mellan 15 000 till 30 000 skattekronor får kulturskaparna till sina projekt.
Elenor Noble, kulturstrateg hos regionen, anser att det är väl använda pengar eftersom, som hon säger; ”Det är konstnärliga uppdrag för att skildra den här tiden. Jag tror att vi kommer behöva bearbeta den mycket i framtiden: vad var det som hände 2020?” (SvD 2020-05-05)
Hågkomsten skall förbättras bland annat genom en badkarsbalett, en nykomponerad operasång samt skulpturer utan materialinköp.
För den intresserade kan nämnas att människor i alla tider varit intresserade av att konstnärligt dokumentera omvälvande skeenden. Jag kan varmt rekommendera ett besök på Imperial War Museum i London, deras tavlor från första världskriget ger en utmärkta argument för att bli pacifist.
På den tiden var det dock inte fråga om att stötta en knakande kultursektor. Man (på den tiden var det män som gällde) blev utsedd till officiell representant och fick ta staffli, övrig utrustning och packa sig iväg till fronten helt enkelt.
En tysk vid namn Luitpold Adam lyckades så bra i första världskriget att han av den österrikiske korpralen blev utsedd till chef för måleriverksamheten under det påföljande andra världskriget. 1944 skall den gode (?) Luitpold haft inte mindre än 80 tavelstrykare i sin verksamhet.
Nu finns det självklart betydande skillnader mellan världskrigen och dagens pågående pandemi. Förutom att det skett en viss teknisk utveckling när det gäller möjligheterna att dokumentera händelserna måste man krasst konstatera att covid-19 är en myrfjärt i jämförelse med världskrigens omskakande förödelse.
Det bör dessutom, tycker man, inte finnas något krav på propagandakrigföring från någon part.
Eller är det så att det finns det?
Självklart är det så att propagandaverksamheten är i full gång redan nu. Bland annat har Turkiet, under stort buller och bång, medelst ambulansflyg transporterat en person med dubbelt medborgarskap från Sverige till Turkiet. Argumentet var tydligen att personen vägrades vård här i landet. Turkiet-Sverige 1-0, med andra ord.
USA och Kina befinner sig i ordkrig om vem som har gjort vad när det gäller virusspridning. I Sverige bråkar stat och näringsliv om utformningen av olika stödpaket, kvartalskapitalismens baksida är tyvärr att man inte samlar i ladorna för sämre tider.
Och regionerna då, som passar på att stödja en krisande kultursektor.
Regionerna har ju all anledning att dra intresset från en sjukvård som går på knäna av den enkla anledningen att just den saken bevisar att man misslyckats med sitt, som de flesta skattebetalarna nog uppfattar det, viktigaste uppdrag. Nämligen sjukvård.
Mycket kan nog jag och en gräsrotssocialist vara oense om, men att regionerna i första hand ska sysselsätta sig med sjukvård framför allt annat kan vi humma instämmande i.
Genom att finansiera ”den hårt drabbade” kultursektorn uppnår man också den underbara synergieffekten, som kanske en framåt kulturstrateg hört på ett näringslivsponsrat seminarium, att kulturutövarna hamnar i ett klientelartat beroendeförhållande till sin patron. Att de skulle våga avvika för mycket från det narrativ regionerna vill förmedla kan man se sig i månen efter. Om hunden är lydig ger husse den godbitar i framtiden också.
Generellt kan man, jag alltså, tycka att regionerna har ett alltför diversifierat uppdrag. Utbetalare av bidrag, näringslivsstöd, kulturutövning och kanske, lite på kanten sådär, sjukvård. Om det nu är så att vi i fortsättningen ska klara av kommande virusutbrott, för de kommer (lika säkert som amen i kyrkan), kanske det vore dags att börja renodla regionernas uppdrag?
Näringslivet kan hjälpa till genom att växa upp och sluta beblanda sig med makthungriga politiker. Kanske borde näringslivet i Sverige till och med göra sig omaket att i större utsträckning sponsra kulturlivet? Fast först måste kvartalskapitalisterna lära sig att det inte duger med ständigt höjda aktieutdelningar.
Det ska bli intressant att se om regionerna och valmanskåren lärt sig sin läxa till nästa val.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
