Statsindividen

Statsindividen 1

Jag sitter nu hukad över Paul Feyerabends bok Philosophy of Nature, boken utforskar ett tema som jag inte kunnat släppa sedan jag fick upp ögonen för det, hur konceptet jag och individ har förändrats under tidens gång. Varje generation tar det som givet att deras koncept är universellt både bland samtida människor och genom tiden vilket man kan förstå eftersom det är den kanske viktigaste grundstenen i bygget av ens världsåskådning. Det blir emellertid problematiskt att försvara antagandet om man börjar analysera riktigt gamla kulturer.

Fayerabend blickar i sin bok främst tillbaka till grekisk kultur, till den tid som beskrivs i Homers verk, och finner att de inte hade ett jag så som vi tänker på det. För dem var jaget ett rätt löst sammansatt aggregat av komponenter under ständig påverkan av externa och interna processer. Ja inte bara jaget utan alla ting var beskaffat på det sättet och Fayerabend ser indikationer för det i exempelvis deras konst som bestod av aggregat av komponenter som för vårt moderna öga ser absurt ut. Exempelvis ser man konst där ett leende rådjur är halvt uppätet av ett lejon eller en stående man som vridits 90 grader och placerats i en gravkammare. Kombinationen av element är det viktiga och inte elementen i sig och därför kan elementen porträtteras på sätt som vi tycker  är vansinniga. Man ser det även i språkliga märkligheter i Homers epos som ”den skrattande Afrodite gråter”.

Man kan vandra vidare i historien och titta på både egyptiska och fornnordiska koncept för individen. Även i Egypten bestod individen av ett aggregat av komponenter, inte mindre än nio olika delar [1] med olika roller och ingen som enkelt kan översättas till våra moderna tankar. För våra egna förfäder i norden så var de olika komponenterna av jaget något som existerade i ett social sammanhang [2,3] och en viking på härtåg ville inte “hitta sig själv” utan snarare vinna ära i sitt sammanhang. Någon själ med en separat existens från kroppen fanns inte men man kunde ändå låna ut sin tur (här sett som en egenskap hos personen) till någon annan och något slags liv kunde fortsätta efter döden.

Det här var väl intressant“, säger du nu, “men vars fan vill du komma med utläggningen?

Min poäng är att vårt individkoncept är något som förändras och politisk ideologi kan förmå oss att förändra hur vi upplever vår egna existens. Idag är vi alla dessvärre skapta enligt makarna Myrdals mall oavsett om vi vill det eller ej, vi är statsindivider. Vi ser på oss själva som i stort sett enskilda atomer som fritt kan och  bör välja vilka andra atomer vi interagera med, vi har en föreställningsvärld som säger oss att varje individ ska hitta sin inre passion, sin livsmening, och följa den oavsett vad det innebär för andra, vi tycker att andra borde respektera oss för den vi är inte för vad vi gör. Vi kan inte längre begripa våra förfäder som inte lade någon särskilt vikt vid individens vilja och lycka eller vad det egentligen innebär att ha ett sådant tankesätt (om man inte tycker att individens lycka är viktig, kan man då vara olycklig som individ?), som värderade individen utifrån vad de bidrog med till sin gemenskap och som såg på kärlek som en sinnessjukdom som försvårade för en harmonisk tillvaro.

Hela den moderna självbildens existens hänger på staten, utan en stat som ersätter alla individuella band så hade vår självbild som atomer aldrig kunnat bli så stark. Du kan inte leva som en atom om din existens hänger på att du är till nytta för din familj och stam, om ingen subventionerar ditt självförverkligande eller knarkande. Det är offentliga dagis, skolor och ålderdomshem kombinerat med industrialiseringen som skapat individen och det är ironisk att de som vill avveckla dagis, skola och ålderdomshem även är de som omhuldar individualismen starkast. Ytterligare ett exempel på hur föreställningar, när de tillåts gå tillräckligt långt, undergräver det som gör dem möjliga från första början [4].

En värld fri från staten kommer på många sätt vara mindre fri för individen men det är en tanke som orsakar vånda hos de flesta mellanmjölksliberaler. Det gör förmodligen ingenting eftersom man inte kommer bry sig lika mycket om individen i den världen men det ger en antydan om att det inte är vår generation som kommer uppleva den världen, inte heller våra barn men kanske deras barn. Vägen härifrån till dit är långt och plågsam och det kommer inte gå på en livstid.

  1. Wikipedia – Ancient Egyptian conception of the soul
  2. Jackson Crawford – “Soul” and “Spirit” in Old Norse
  3. Daniel McCoy – The Self and its Parts
  4. Johan Simu – När världsbilden krackelerar