Skräck och avsky med halsduksmannen

Skräck och avsky med halsduksmannen 1

Han som gör ett odjur av sig själv blir av med smärtan av att vara man
– Doktor Johnson

Vi var någonstans mellan Katrineholm och Finspång när limmet kickade in. Jag minns att jag sa något i stil med “jag känner mig lite yr, kanske du borde köra…” när ett fruktansvärt vrål plötsligt hördes runt oss och himlen fylldes med små Keruber formade i Stefan Löfvens avbild som svepte ner mot vår bil, vilken susade fram i 140 knyck längs Snacketorpsvägen, och en röst skrek “herrejesus vad är det för monstrositeter”.

Sedan var det tyst igen. Henke “Långe” Nilsson hade tagit av sig på överkroppen och börjat smörja in sig med läderfett för att minska luftmotståndet. “Vad fan gastar du om” muttrade han och stirrade upp mot molntäcket med slutna ögon. “Skit samma” sa jag, “det är din tur att köra”. Jag drog i handbromsen och slirade in på vägkanten med vår av Smuts Kalle lånade Volvo 244 Turbo. Ingen mening med att nämna keruberna tänkte jag, han kommer se dom tids nog.

Så började mitt äventyr med Långe Nilsson enligt min dagbok, att jag delar det med er är för att han nu blivit känd för allmänheten som halsduksmannen som tillsammans med shamanen befläckade den amerikanska demokratins heligaste rum. KLP har fått frågan om han kanske tillhör den revolutionära falangen av partiet, KLP(r), och som dess ledare så faller det på mig att reda ut detta. Långe (varför han kallas för Långe förstår man när man beskådar hans skinntajta läderbyxor och ser avtrycket av slangen som sträcker sig ner till knäskålen) är dock en notorisk ensamvarg och jag har aldrig lyckats rekrytera honom trots alla hans talanger. Nåväl tillbaka till dagboken.

När vi hade nått vår destination, vilket var vänsterkongressen i Rejmyre, så sparkade Långe upp entrédörren med en morakniv Garberg i handen och gastade “finns det några jävla kommunister här”. Vid det här laget var han så laddad med fultjack att jag höll mig på behörigt avstånd och bad en stilla bön till Wulþuz att vi skulle klara oss genom dagen utan stickskador och stänk. Långe stod där glansig av läderfettet och ingen vågade möta hans blick, nöjd med det så grep han tag i min arm och drog iväg mig till närmsta lediga stolsrad. Vid det här laget började jag bli nervös, vi var trots allt två fascister som undercover skulle rapportera till Fridebatt och nu satt vi där omgivna av vänsteraktivister och Långe hade röjt oss. “Oroa dig inte” sa Långe högljutt “med all soja i deras ådror så har man inget här att oroa sig för”. En tingest av oklart kön och med kortklippt hår vände sig om och försökte hyssja ner oss men Långe slickade bara längst kniveggen och stirrade på hen tills hen vände sig tillbaka muttrandes.

Vi hade nog kunnat sitta genom hela kongressen rejält finkelförfriskade… Om det inte vore för vissa av åhörarna. Det fanns ansikten och kroppsformer där som skulle ha varit outhärdliga på finkel. Synen av en 160 kilos feminist som öppet hånglar med sin 130 kilos henvän när lamporna är släckta för att visa en fanfilm av göteborgskravallerna var på vippen tolerabelt när vi blott tjackat loss. Men att, med blodet fullt av finkel, se två fantastiskt överviktiga människor med händerna överallt på varandra samtidigt som resten av publikens färggranna huvuden sticker upp, det vore inte känslomässigt acceptabelt. Hjärnan skulle förkasta det.

Efter att ha hållit tillbaka kväljningarna ett tag så lutade Långe lutade sig över och viskade “jag går till bastun, jag orkar inte lyssna på det här skitsnacket” och klev upp men stolsraderna var inte arrangerade för att enkelt kunna smita ut och kalabalik uppstod när han traskade fram.
“Var försiktig” ropade någon när Långe knäade sig fram.
“Sug på min gottepåle” svarade han muntert medan hans hand greppade tag i innanlåret och sedan fortsatte han sin färd ut ur salen.

Vad som hände på kvällen när spriten började flöda får jag återkomma till i framtiden… Men någon medlem av KLP är Långe ej, det kan jag bekräfta. Långe och Shamanen är dock välkomna in i värmen när som helst.