Sverige som ett ideologiskt träsk!

Modernismen med dess grund i realism, förnuftstro stöttad av erfarenhet, individualism och marknadsekonomi är i dag – med ett tillfälligt undantag för marknadsekonomin – angripen i många dimensioner av socialismen i kulturmarxismens skepnad.

På allt fler områden trängs individualism ut av kollektivism, och begränsningen av yttrandefriheten i Sverige genom politisk korrekthet är då en särskilt allvarlig komponent.

Den svenska demokratin hotas av den liksom nu även av trenden mot överstatlighet. Bakgrunden till angreppen ovan är filosofin Postmodernism. Dess teser innebär, att modernismens grund i form av förnuftstro och övertygelse om en objektiv verklighet, som människan kan utforska och förstå, helt underkänns (1). Detta leder då till fundamentala skillnader i sättet att betrakta och dra slutsatser om verkligheten. I och med att objektiva fakta och erfarenhet ofta inte längre erkänns som viktiga, blir andra faktorer väsentligare vid politiska beslut. Känslor blir istället många gånger utslagsgivande. Eftersom känslor inte nödvändigtvis har någon grund i verkligheten, kommer beslut baserade på sådana vara mycket annorlunda än, om de vore rationella.

Underkännandet av människans förnuft och vår förmåga att förstå världen tillsammans med marxismens inflytande på postmodernismen ledde till ett tankesystem, där kollektivism är den styrande samhällsprincipen. Genom att kapitalismen lyckats så väl i sin varu- och tjänsteproducerande funktion, tvingades motståndarna flytta uppmärksamheten från materiella brister för människor till bristen på jämlikhet, som ju är naturlig i ett samhälle. Jämlikhet är därför ett politisk ide´, som kan fungera för evigt, eftersom sådan inte är möjlig att nå i ett samhälle med individuell handlingsfrihet. Olikheter kan pga mänskliga skillnader aldrig elimineras. Praktiskt sett har tidigare jämlikhetssträvanden inriktats på att skapa (a) liknande utvecklingsmöjligheter (start) för alla, samt (b) en på några områden (sjukvård) liknande välfärd för alla. Nästa steg blir då att ännu radikalare tvinga fram ”jämlikhet” genom förturer och beskattning.

Den samhälleliga utformningen och tillämpningen av postmodernismens principer kallas kulturmarxism. Kulturmarxismen har gjort kraftiga insteg i stora delar av sjuklövern, medan SD bjuder motstånd. Ett radikalt steg i främjandet av en brett definierad jämlikhet är då införandet av begreppet ”Allas lika värde” (ALV). Det skapades för att stödja massinvandring till Väst från mindre utvecklade länder och därigenom i val kunna ändra majoritetsförhållandena här. Befolkningarna i Väst har ju alltmer lämnat de socialistiska partierna, och dessa behövde nu nya trogna proletärer. Praktiskt sett likställer ALV utlänningars rättigheter med medborgarnas i en viss stat, och är grund för att de har rätt att invandra och sedan få hjälp här.  Det innebar plötsligt, att det universella människovärdet, som praktiskt sett främst innebär förbud mot vissa åtgärder mot en individ, nu plötsligt har omvandlats till att alla individer (oavsett deras nationalitet och mänskliga kvalitet) av ett lands befolkning ska behandlas som om de har precis samma rättigheter som medborgarna själva (2). Det allmänna och globala Människovärdets förbud att göra något emot någon, har blivit ett krav att göra mycket för vissa. Att utlänningars rätt i alla dessa avseenden påstås vara lika stor som medborgarnas har tidigare aldrig hävdats eller haft denna innebörd i internationella konventioner.  Konsekvenserna av denna kulturmarxistiska förvandling av begreppets innebörd är enorma och olycksbådande.

Kulturmarxismens många ansatser leder till ständiga angrepp på individen. Man kan säga, att ideologin innebär det längsta och intensivaste angreppet på individers identitet sedan religionskrigen och 1900-talets totalitära regimer. Européer attackeras beträffande i stort sett alla viktiga avseenden: a. Ras (vita är förtryckare), b. Nationalitet (Väst förknippas med krig och imperialism), c. Kön/genus (till exempel nazifeminism/könsmarxism), d. Ålder (äldre vita män fördöms särskilt), e. Religion (kristendomen påstås ha ett ansvar för Västs förbrytelser), f. Prestationer (Västs välstånd sägs vara mycket grundat på kolonialism eller numera kommersiell exploatering; varje individs framgång beror på dennes bakgrund eller samhället). På det individuella planet utsätts sedan svenskens ”jag” (värderingar och personlighet) för många andra typer av angrepp. Genom identitetspolitiken kommer särskilt vita män utses som tillhörande gruppen ”förtryckare” i olika avseenden, medan ”offren”, som nu ska kompenseras, är kvinnor eller minoriteter. Dessa ska praktiskt sett ha privilegier. Men vita kvinnor har en lägre ställning i denna politiks hierarki än invandrande kvinnor och utländska män med annan religion. Identitetspolitik leder till en helt kollektiviserad syn, då det enda som spelar roll är grupptillhörigheten; personens egenskaper, åsikter och agerande är oftast helt utan betydelse. Dess offerstatus passiviserar individen och kan hos denne (avsiktligt) samtidigt skapa en stark bitterhet och fiendskap mot sina påstådda ”förtryckare”. Och förtryckarna – särskilt om man räknar ihop alla de övergrepp svenskar är ”skyldiga” till – presenteras som ytterst förkastliga individer. Det är nog svårt att hitta en mera föraktfull syn på många svenskar än vad kulturmarxisterna har.  Det värderingskrig, som idag rasar i Sverige, är så fundamentalt, att det garanterar växande skarpa motsättningar i landet. Om man tror att marxismens klasskrig skapade klyftor mellan grupper, kommer man upptäcka, att kulturmarxismen åstadkommer betydligt värre.

Att så många svenskar utan protester accepterar förstörelsen av vårt land förvånar. För femtio år sedan försökte en engelsk journalist (Roland Huntford), som länge studerat Sverige, besvara frågan, vem svensken egentligen är.  Hans svar var, att svensken mentalt i mycket är en ”medeltidsmänniska”. Stark individualitet ansågs inte heller då som någon god egenskap, eftersom kollektivets åsikter ansågs som överlägsna, och jantelagen härskade redan. Bland annat följsamheten till överheten och dess beslut var stark, och även om man ogillade den, opponerade man inte. Och där politisk korrekthet nu bestämmer en åsikt, uttrycker vanligen svensken den – eller tystnar. Den religiösa tron är begränsad idag, men tron på att Sverige skapat ett unikt välstånd för alla, är socialt ledande i världen och står för de allra vackraste samhällsidealen är stark och tillbes på ett liknande sätt som en religion. Sverige var en nation, där renässansens idéer bara slog igenom svagt (och då på vissa områden), och upplevde därför långt senare än andra europeiska länder ett klart slut på medeltiden. Att vi fortfarande delvis liknar och agerar som medeltidsmänniskor är en intressant iakttagelse.

Vad blir då resultatet av kulturmarxismen gällande samhällsutvecklingen? Ja, postmodernismen är en helt nedbrytande ideologi, och dess nihilism får ett genomslag i dess praktiska tillämpning i samhället. Filosofins pessimism, destruktivitet och anti-humanism kommer att visa sig även i kulturmarxismens resultat. Konflikter, kriser och kaos är inte slutet utan leder till ännu allvarligare konsekvenser.

Vad kan då den enskilda medborgaren göra idag ? Theodore Dalrymple säger ”När människor tvingas till att förbli tysta, när man berättar de mest uppenbara lögner för dem, eller än värre när de själva tvingas upprepa dessa lögner, så tappar de en gång för alla känslan av redbarhet. Att instämma i uppenbara lögner är att samarbeta med ondskan, och i en viss mindre utsträckning själv bli ond”. Att vägra delta i åsiktskorridorens offentliga ljugande är därför begynnelsen för varje människa, som vaknar nu. Nästa steg är att tala sanning.

 

Dan Ahlmark är ekon. lic. och jur. kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.