Jag är för det mesta en tullagnostiker och i perioder även en skeptiker [1,2]. Det innebär inte att jag är en ekonomisk analfabet som är obekant med de ekonomiska argumenten som demonstrerar att frihandel ökar den totala rikedomen, nej jag anser bara att det finns fler aspekter att ta hänsyn till [3].
Nyligen fick jag emellertid upp ögonen för en väldigt intressant artikel som är skriven av den alltid läsvärde Scott Alexander. I artikeln ifrågasätts indirekt även iden att den totala rikedomen ökar av total frihandel. Artikeln handlar primärt om evolutionära processer och hur processerna påverkas av graden av konkurrens och den fick en del saker att klicka i mina tankar som har bekymrat mig ända sedan jag läste första delen av Fredrich Lists ”Det nationella nationalekonomiska systemet” för några år sedan.
Man kan se en evolutionär process som en iterativ utforskning av ett lösningsfält där varje lösning är en grop i fältet, ju djupare gropen är ju bättre är lösningen. Komplikationen uppstår när man väl hamnat i en grop för då finns det därmed en tröskel för att ta sig upp ur den och söka upp nästa grop som kanske är bättre. För att kunna ta sig upp ur gropen behövs helt enkelt lite ”slack” i systemet som gör att man kan övervinna tröskeln och experimentera vidare. Är konkurrensen stenhård så förhindras det av den enkla anledningen att varje klättring upp ur gropen innebär att man temporärt tappar en konkurrensfördel och det är först när man hittat till en annan och djupare grop som man faktiskt återigen får en konkurrensfördel. Varje gång du vill göra en större förändring i dina produkter, produktionsmetoder, organisation etc så chansar du på att den kostnaden innebär att du hittar till en djupare grop men gör du inte det så försvagade du dig själv istället. För hård konkurrens skapar rigiditet, enfald och likformighet! Inte flexibilitet och utveckling.
Det är ett läckert argument som intuitivt klingar sant och tillämpningarna är enorma eftersom det mesta som sker runt oss är evolutionära processer, både kulturen och ekonomin är det i allra högsta grad och här kommer vi in på frihandel igen.
Redan på 1800 talet noterade den tyska ekonomen Friedrich List att de stora frihandelsnationerna genom historien i själva verket inte sysslat särskilt mycket med frihandel.Varje stort handelsimperium från Venedig till Hansan och hela vägen till Brittiska imperiet byggde upp sig med samma strategi, idka frihandel inom de områden där du är stark och använd tullar för att skydda dina industrier där du är svag eller vill utvecklas och om du är dominant tvinga dina motparter att öppna upp för handel. Samma strategi har sedan efter Lists tid använts av de asiatiska tigerekonomierna och Japan.
List hade måhända inte samma vokabulär som Scott Alexander men rönen är desamma, protektionismen skapar ”slack” som gör att den skyddade sektorn får möjlighet att ta språng som den annars aldrig skulle kunna göra eftersom konkurrensen, likt kräftor i en hink, annars sliter ned alla som lallar iväg nuvarande optimum. Men målsättningen måste givetvis vara att man i längden ska ha en så stark industri att protektionismen ska avvecklas, protektionismen är inte ett självändamål lika lite som frihandeln är det men som List säger så måste länder ”uppfostras” innan de kan ägna sig åt total frihandel.
Om nu någon vill blanda in komparativa fördelar så bör man minnas att Ricardos modell inte motbevisar den här tanken eftersom Ricardo brydde sig om jämviktssituationer medan List och Alexander fokuserar på utveckling, jämvikt är föga intressant annat än som ett begränsat tankeexperiment. En värld där inga länder skyddar sina teknologiska utvecklingsindustrier och har total frihandel riskerar därmed att bli en värld med stagnerad utveckling. Med andra ord kan det sluta med att alla förlorar på att ingen idkar protektionism, en icke intuitiv slutsats minst sagt!
Komplikationen gömmer sig givetvis i frågan vad som är för hård konkurrens. Några konkreta svar på den frågan verkar inte finnas utan den enda lösningen är måhända att uppmuntra den konsten som ligger bakom det goda statsmannaskapet som fick Venedig, Hansan, Storbritannien och Singapore att blomstra samtidigt som andra länder stagnerar eller förpassades till historiens sophink. Gott statsmannaskap är kanske lika svårt att kvantifiera som gott entreprenörskap? Vi vet inte exakt hur det går till men i bägge fallen så känner vi igen det när någon bemästrat konsten och likaväl känner vi igen dess frånvaro (det räcker att titta på Löfven och Reinfeldt…).
Hemläxan för alla blir att fundera över andra implikationer av tankarna. Vad innebär det för den kulturella evolutionen och konkurrerande kulturer? Förklarar det varför konsten och vetenskapen kunde blomstra så väl under rika mecenaters översyn och för att sedan förfallit i anslagssökandes tidsera? Endast fantasin sätter gränserna.
1. Johan Simu – Bysans och frihandelsfundamentalism
2. Johan Simu – Frihandels nackdelar kan inte ignoreras
3. Fnordspotting – Om frihandel som självändamål
4. Scott Alexander – Studies on slack
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
