Utrikessocialism

Utrikessocialism 1

Bör världen oroa sig för ett land med ett BNP per capita som ligger mellan Montenegros och Botswana, och samtidigt har en kris i befolkningsfrågan?
Det kan man verkligen fråga sig. Låt oss börja med att titta på Kinas befolkningsutveckling!

I modern tid var Kina länge ett synnerligen underutvecklat och fattigt land. I enlighet med den kommunistiska läran som dikterar att proletariatets diktatur, det vill säga staten, vet bäst försökte man få styr på verksamheten.
Tydligen föll det sig så att en matematisk uträkning från diktaturens raketforskare på 1970-talet kom fram till att ett mindre barnafödande kunde leda till mindre fattigdom och mer välstånd.

Vilket ur ett strikt teoretiskt perspektiv är en rimlig slutsats. Folket kan jobba mer, mindre resurser behöver läggas på daghem, mödrahälsovård och skolutbildning och en massa annat.
Vissa mycket avgörande problem med resonemanget finns det också.
Som verksamheten man ägnade sig åt för att begränsa barnafödandet. Lokala myndigheter spionerade på folk, gifta par bötfälldes med belopp som översteg deras årsinkomst. Kvinnor pressades till att använda preventivmedel, göra abort i långt gångna graviditeter och till steriliseringar.

Övertaliga barn skickades bort till landsbygden och en underjordisk handel med framför allt flickor skedde till utlandet. Man behöver knappast fundera på hur det gick när ultraljud blev en möjlighet för gravida kvinnor i Kina. Pojkar har nämligen per definition ett högre värde som familjeförsörjare i den typen av kulturer.

Det har kort och gott gått på arslet så det stänker om det. Den senaste folkräkningen i Kina visar på katastrofala siffror. Förra året föddes det bara 12 miljoner nya små kineser. Så få har det inte varit sedan början av sextiotalet.

Redan tidigare har man sett var det barkat hän. 2015 blev det tillåtet att ha två barn, vilket temporärt bättrade födelsetalen. Men nu vänder det alltså ner igen.
Givetvis bättras inget av att välutbildade unga kvinnor i Kina, precis som överallt annars, upplever sig ha mer prioriterade uppgifter i livet än att nödvändigtvis föda barn.

Där står alltså Kina. Med ett överskott av män som inte hittar ett lämpligt fruntimmer att skaffa barn med.
Slutsatsen är följande; staten ska ge tusan i att ha lägga sig i hur kvinnor föder barn.
Inte heller den svenska vägen är i sammanhanget sådär extremt lysande när våra extremt omfattande sociala försäkringssystem med sin väldigt generösa tillämpning lockar folk att bidragsmigrera till oss för att framleva sina liv här.

Om Kinas BNP per capita, som alltså ligger mellan Montenegros och Botswanas, kan man ha många synpunkter.
Är det ett rimligt sätt att räkna på?
Det är det givetvis. Låt vara att den kinesiska regimen för allt i världen inte vill att slipstenen ska dras på det sättet. Landet har ju ambitioner att framstå som en supermakt med alla sina kärnvapen, rymdprogram, moderna sidenvägar och mobbarfasoner både i närområdet och långt upp i vinterlandet Sverige. Då passar det sig dåligt att jämföras med afrikanska u-länder.
Att man beskylls för att internera Uigurer i koncentrationsläger och krossa Tibet är nog i sammanhanget mindre besvärande för den kinesiska diktaturen.

Detta beror på att BNP per capita utgör den verkliga huvudvärken för en regim som inte sitter på ett demokratiskt mandat. Den kinesiska regimen sitter där dom sitter för att de tagit sig rätten till det. Ska de sitta kvar är det en delikat balansgång mellan att köpa folkets gunst och skrämma det till lydnad.
Eller för att uttrycka det mer precist. När tröttnar de som inte tillåts dra nytta av landets ekonomiska utveckling och den relativa frihet det innebär på sakernas tillstånd och säger stopp?

Den kinesiska diktaturen är inte per definition helt bakom flötet. De inser precis som alla andra att landet inte kan fortsätta utveckla sin ekonomiska expansion enbart inom landets gränser. Liksom att det inte i någon större mån är nyttigt att ställa om den nuvarande brutala roffarkapitalismen till en mer solidarisk modell där fler får del av kakan efter exempelvis svensk modell.
Bättre att bedriva en expansiv politik och bygga upp den militära förmågan. Köp dig vänner och skaffa inflytande. Visa var skåpet ska stå!

Då kan man dels ge folket drömmar om supermakten Kina, sådant brukar människor svälja med hull och hår (åtminstone under en viss tid). Dels verkligen skaffa sig en förmåga att slå till när det behövs.
Länder som Sverige visar man bara förakt mot, nordborna skall helt veta sin plats om det ska bli affärer i Kina. Vaccin och bistånd till lydiga “kompisar”.

Så håller man skeppet Kina flytande, bara man har tillräckligt med matroser att bemanna det!