Att uppfostra kravallknott, eller barn som dom också kallas, är ingen enkel sak. Alla som försökt sig på den konsten kan nog skriva under på den saken. I dessa tider riskerar man dessutom att ränna rakt upp på värdegrunden!
Fråga bara Rikard Sjödahl, chef för gymnasieskolorna i Halmstad. Tidigare i veckan fick han nämligen sysselsätta sig med det som i vardagligt tal kallas för krishantering.
Krishanterar gör man när någonting, eller någon, har gått rejält åt pipan. Det har s.a.s. skitits i det blå skåpet, situationen har spårat ur. Som medborgare och skattebetalare kan man ju tycka att den bästa krishanteringen är den som aldrig behöver utföras. Att man så långt det bara går försöker undvika katastrofer.
Bakgrunden är följande. En gymnasieskola i Halmstad arrangerar varje år en poängtävling för sistaårseleverna. Den klass som vinner får springa ut först på ”studenten”. Visserligen är det så att någon studentexamen inte längre äger rum i svenska gymnasieskolor. I vårt land är det nämligen så att ”alla ska med”, alltså anses slutexamina där vissa individer sållas bort som djupt förnedrande för dem som ovillkorligen skulle misslyckas.
I denna poängtävling skall man utföra uppgifter av olika svårighetsgrad. Tanken är väl att svårare uppdrag ger högre poäng. Så långt är allt gott och väl.
Att exempelvis ”köpa mat till en hemlös” får väl anses sympatiskt och fostrande för ungdomarna. ”Raka av ögonbrynen” är studentikost putslustigt. Men ”att strippa framför lekledarna tills bara underkläderna är kvar” verkar lätt urspårat. Att ”deepthroata en banan, minst 15 centimeter” är bara djupt smaklöst.
Alltså ryckte gymnasiechef Sjödahl ut och stoppade spektaklet. Man får förmoda att det skedde med andan i halsen. Det talades om värdegrunder och det ena med det tredje.
Här uppstår nu den intressanta frågan om gymnasieskolors ledning och uppdrag. Samt föräldrarnas ansvar.
Givetvis skulle gymnasieskolans rektor stoppat spektaklet innan Sjödahl ingrep. Men det optimala vore ju att barnen, för uppenbarligen är det fråga om barns lekar som spårat ut här, haft moraliska reflexer och tillräckligt med mod att inte spåra ut från början.
Tyvärr innebär den slutsatsen att det yttersta ansvaret ligger hos barnens föräldrar. För att tala klarspråk, föräldrarna har misslyckats med sitt uppdrag att fostra!
Att lekar av detta slaget så lätt spårar ut beror uteslutande på att föräldrarna överlämnar en stor del av den moraliska fostran som unga människor behöver till en skola som varken kan eller ska ta det ansvaret. Skolans primära uppgift skall vara att utbilda.
Att ha som uppgift ”att deepthroata en banan, minst 15 centimeter” antyder att dessa gymnasielever inte enbart använder internet för att söka information och faktauppgifter till sina läxor och elevarbeten. Mer än något annat tror jag att deras föräldrar inte diskuterat vad ett sunt sexliv innebär (och jag är pinsamt medveten om jag låter moraliskt dömande).
Det är nämligen på det sättet att för många föräldrar har abdikerat från rollen som just föräldrar. Det finns ju andra saker som anses viktigare. Karriär, hus och semestrar. Kanske även den ack så viktiga ”egentiden”.
I ett klassiskt liberalt samhälle kan inte föräldrar överlämna ansvaret för barnens fostran till ett samhälle som inte är uppgiften mogen. Sannolikt skulle det bli mindre tal om ytterst diffusa värdegrunder, istället skulle vi tala om för våra barn om vad som är rätt och fel. En obehaglig effekt av långt driven socialism är nämligen att det blir svårt att nämna saker vid dess rätta namn. Om allt ska var rätt och mysigt, och ingenting fel och obehagligt, kan man omöjligt säga rakt ut vad som är rätt respektive fel. Slutsatsen som barn drar av detta blir oundvikligen att vissa saker är tillåtna ”om det bara är på skoj”. Dom saknar förståelse för att andra kan uppleva det som obehagligt och farligt. Insikten om att grupptryck är en farlig kraft att leka med är låg, ”det är ju bara på skoj”.
Rikard Sjödahl ska givetvis ha all heder för att han satte stopp för eländet. Vidare bör han ta den specifika skolans rektor i upptuktelse. Eleverna och deras föräldrar förtjänar också en avhyvling.
Alla kan sluta yra om värdegrunder. Istället kan vi diskutera vad som är rätt och vad som är fel. Vidare om att vissa saker ibland kan vara rätt och ibland fel, om hur vi beter oss offentligt och hur vi gör i det privata. Då är vi på god väg att slippa det spektakel vi just upplevt i Halmstad.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
