Vi borde framhäva de individer som varit avgörande och haft störst betydelse för att ta Sverige från ett fattigt bondesamhälle till en framstående industrination.
Friherren Johan August Gripenstedt var ledamot för adelsståndet i Sveriges ståndsriksdag 1840-1848. Han var statsråd från 1848 – inledningsvis utan portfölj, men från 1856 finansminister – ända till representationsreformen 1866 och satt som riksdagsledamot i andra kammaren för Stockholms stad 1867-1873.
Det gripenstedska systemets främsta bedrift var 1864-års näringsförordning – som i praktiken innebar i stort sett total näringsfrihet – vilket för Sveriges vidkommande resulterade i nästan oavbruten tillväxt i närmare 100 år. Redan 1920 var Sverige ett av världens rikaste länder, men tack vare andra världskriget kunde produktion och tillväxt fortsätta öka när Europa skulle byggas upp, trots alla de hädanefter skadliga reformer som genomdrevs av SAP.
Dessa inleddes med källskattereformen 1947 vilket, i nära samarbete med LO, följdes av den solidariska lönepolitiken 1950-1970 som innebar att ”golvet” för lönerna sattes av de mest framgångsrika exportföretagen.
Den ”tillfälliga” konsumtionsskatt som infördes 1941 – för att öka statens intäkter under andra världskriget – avskaffades faktiskt 1947, men 1960 infördes en ny omsättningsskatt, oms (där man började på hemula 4,2 %, att påföras priset till slutkund), vilken sedermera ersattes av nuvarande mervärdesskatt, moms, 1969 (normalsatsen hade då stigit till 11,1 % och skulle komma att öka kraftigt) vilken vi fortfarande snällt får betala, och sedan 1991 är normalsatsen 25 %, med en reducering till 12 % för vissa – av politiker beslutade – varor och tjänster, dubbel reducering till 6 % för vissa verksamheter och ytterligare andra verksamheter är undantagna från moms (i dessa kommer konsumenten ändå att påföras en ”dold moms” eftersom verksamheterna som är undantagna ju heller inte får göra avdrag för ingående moms vid sina inköp); under alla förhållanden är Stockholm vinnare, medan företag och konsumenter alltid förlorar.
1960 genomdrevs, mot folkets vilja i två riksdagsval och en folkomröstning, allmän tilläggspension (ATP) som helt skrotade den billiga, effektiva och rättvisa grundtryggheten som dessförinnan funnits, istället infördes den alltjämt rådande inkomsttrygghetsmodellen, i praktiken ett pyramidspel som kräver ständigt inflöde av nya pengar för att inte kollapsa. Modellen kostar inte bara enorma summor utan underminerar därtill drivkraften att arbeta, företaga och spara.
Samma år, 1960, infördes även obligatoriska socialavgifter för alla inkomster utöver de från kapital. Inledningsvis sattes ”avgifterna” till blygsamma 3,5 % (1960) av inkomsten men höjdes efter 1970 kraftigt, från 11,65 % 1970 tills toppen på 38,97 % nåddes 1990, för att därefter sjunka något fram till 2009 varefter det legat still på 31,41 % i arbetsgivaravgift för löntagare, 28,97 % i egenavgift för enskilda näringsidkare och 24,26 % på pensionskostnader i särskild löneskatt.
Strax därefter, 1961, hölls det så kallade ”Metalltalet”, framfört av Tage Erlander och skrivet av Olof Palme, med följden att Sverige stängde dörrarna mot Europeiska kol- och stålgemenskapen helt och fortsatte därmed att ytterligare halka efter.
Grundskolebeslutet, 1962, blev grunden för skolpolitikens urspårning och ”flummet” kodifierades sedan i 1969 års läroplan.
1965-års centralisering av rättsväsendet, medelst avskaffandet av underrätterna rådhus- och häradsrätt, vilka ersätts med statliga tingsrätter, jämte därtill ordningsmakten – vari varje stad, köping och socken tidigare svarat självständigt för lokal ordning och säkerhet – när dåvarande 554 lokala poliskårer ersätts med 119 statliga polisdistrikt, innebar ett första (gigantiskt) avsteg från det hävdvunna självstyre som tillkommit lokalsamhällena.
Härefter följde kommunsammanslagningen 1970 vilket finalt ledde till en professionalisering av politiken, så även på lokalplanet, varmed kommunerna i praktiken förvandlades till statliga förvaltningsorgan.
1974 lade så Bertil Zachrisson den extremt skadliga kulturproposition (prop. 1974:28) som, med den berömda formuleringen om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”, kom att förvandla den svenska kultursektorn från en produktiv verksamhet till dagens radikala vänsterblivna rörelse.
Strax därefter under samma år, 1974, klubbades Valter Åmans lagar om anställningsskydd (LAS) samt medbestämmande i arbetslivet (MBL) igenom, vilka faktiskt är anomalier i den svenska modellen – genom att politikerna går in med sina smutsiga fingrar och detaljreglerar anställningsavtal, som ju av tradition är förbehållet arbetsmarknadens parter – samt därutöver skapar onödigt krånglig byråkrati som ger fackföreningarna enorm makt, genom att göra dem berättigade att rikta skadeståndskrav på fantasisummor (som alltså måste betalas till förbundet och inte till den enskilde arbetstagaren) mot arbetsgivare vid bagatellartade formella småfel som skett under ett anställningsförhållande.
Behöver kanske egentligen inte ta upp den nya grundlagen som trädde ikraft 1975 genom kungörelsen (1974:152) om beslutad ny regeringsform, som med sina svulliga portalparagrafer och ytterst taffliga hantverksmässighet är uppbyggd, till skillnad från 1809 års maktdelningskonstitution, för en stat där ett enda parti ständigt innehar makten. Genom folksuveränitetsprincipen (som även tillämpades av de gamla folkrepublikerna i öst) försvårades regeringsskiften och gav statsministern semidiktatorisk makt, varvid de sista formella hindren för de facto envälde effektivt undanröjdes.
Även om Sverige redan 1920 var ett rikt land, så påstås ofta från vänsterhåll att den fördelningspolitik som SAP förde gynnade arbetarklassen, varibland reallönerna (löneökningarna justerade för inflation) sägs ha ökat radikalt, liksom hushållens förmögenhet. Väljer dock att förhålla mig skeptisk till sagda påstående, jag vägrar köpa det bara av det skälet att det sägs vara allmänt vedertaget att köpkraften bland vanligt folk ökar över tiden. I synnerhet inte då man behagar använda konsumentprisindex (KPI) som mått på inflation. KPI får trots allt betraktas som en påhittad, politisk tillrättalagd, bluffsiffra.
Bara det faktum att man utesluter prisökningar för kapitaltillgångar som aktier och fastigheter, plus att den korg med varor och tjänster som används när förändringar i priset skall bestämmas ”justeras” utifrån förändrade köpmönster (om exempelvis priset på oxfilé stiger så pass mycket att folk slutar köpa det och istället går över till kycklingfilé, så tas oxfilén helt enkelt väck och ersätts med kyckling, varvid den varukorg man utgår ifrån inte förefaller ha ökat nämnvärt i pris och då påstås inflationen vara låg), gör att officiella inflationssiffror är fullständigt opålitliga.
Exempelvis tjänade en svensk industriarbetare 1922 i genomsnitt 3 500 kronor (med en inkomstskatt på 8 %) per år, vilket med dagens mått mätt förefaller ruskigt lågt. Summan var emellertid tillräcklig då för industriarbetaren att kunna köpa 1,4 kilo guld. Samma mängd guld idag skulle (enligt kursen när Comex senast stängde den 21 juni, 18.00 GMT) kosta runt ~ 1 100 000 kronor (med ett spotpris på 784,04 kronor per gram blir det exakta beloppet för 1,4 kilo guld 1 097 656 kronor, dock är fysiskt guld något dyrare). Hur många svenska industriarbetare tjänar idag 1,1.Mkr per år?
Renlärig klassiskt liberal. Utan inbördes ordning; gift, trebarnsfar, göteborgare, företagare, arbetsgivare, hundägare, filantrop, jur.kand, ekonom, kristen, vegetarian, medlem i Skattebetalarna och Klassiskt liberala partiet.
