Den här artikeln har tidigare publicerats på atomenergi.nu.
Mikael Odenberg raljerade häromdagen över att diskussionen om ny kärnkraft är populistisk [1]:
Att bygga nya kärnkraftverk i Sverige är inte praktiskt möjligt eftersom det är för dyrt, säger Moderaternas tidigare energipolitiska talesperson Mikael Odenberg till SvD. Han dömer helt ut den debatt som nu pågår som ”djupt osaklig”. – Det är sanningen. Debatten som pågår nu är bara populistisk, säger Odenberg, som också säger att ”ingen normalt funtad människa” vill bygga konventionell kärnkraft i dag.
Och i stort sett har karln helt rätt. När Ebba och Krister sjunger kärnkraftens lov så är det mycket riktigt röstfiske de sysslar med eftersom ingen av dem, eller Odenberg för den delen, förstår vad problemet egentligen är. Problemet är en myndighet med en tre bokstäver lång akronym och dess motsvarigheter i andra länder.
Varför är kärnkraften omöjligt dyr? Svaret är SSM (och NRC, STUK, IAEA och alla andra akronymmyndigheter)!
Varför tar det orimligt lång tid att bygga nya reaktorer? Svaret är SSM!
Varför kan vi inte idag åstadkomma på 15 år det som på sjuttiotalet tog en handfull år? Svaret är SSM!
Och det är inte så konstigt, ingen annan energikälla behöver hantera 300 av skattemedel betalda personer vars heltidsanställning går ut på att göra energikällan dyrare, ömtåligare och framförallt tråkigare. Det som komplicerar saken är att väldigt få av de där 300 byråkraterna själva förstår att det är just det de pysslar med, de är blott gisslan under incitamenten och att tänka i termer av incitamentstrukturer är inget som en vanlig ingenjör, byråkrat eller politruk någonsin lärt sig. Alla dessa 300 kommer därmed bestämt hävda att de opartiskt agerar efter de tekniska förutsättningarna och varje liten skärpning av kraven är fullt motiverat.
Därför står vi där vi står idag med vissa politiker som helt korrekt hävdar att kärnkraft är på tok för dyrt och andra som inte förstår varför den är så dyr. Om de sistnämnda överhuvudtaget tänker (vilket nog inte är fallet med Kristersson) så kanske de antar att om kunde vi bygga något snorbilligt och snabbt på sjuttiotalet så borde vi rimligtvis kunna bygga det ännu snorbilligare och snabbare idag. När det inte verkar vara fallet så griper politrukerna som vill se ny reaktorer förr eller senare alltid efter det enda medel de känner till, subventioner, och ger samtidigt näring åt det monster som är själva orsaken till problemet eftersom SSM direkt vid minsta antydan om nybyggnation börjar gasta och skrika att 300 man räcker inte.
Vi andra kan torrt konstatera att 300 man var fullt tillräckligt för att stoppa Xerxes arme och några 300 man behövdes ej när vi byggde 15 reaktorer i Sverige när det väl begav sig.
Vill vi ha ny kärnkraft i Sverige så bör därför en högerregering omgående lägga ner SSM. Det enda kravet staten möjligtvis ska ha är hur väl försäkrade kraftverken ska vara (märk väl att detta krav måste vara samma för alla energislag, inklusive den betydligt osäkrare vattenkraften). Säkerheten blir då en fråga mellan kraftverksägaren och försäkringsbolaget vilket är precis så som det bör vara i ett funktionellt system där incitamenten naturligt balanseras mellan säkerhet och ekonomi. Inget försäkringsbolag vill försäkra ett osäkert kraftverk men inget försäkringsbolag vill heller ekonomiskt ruinera sina kunder.
Så enkelt kan det faktiskt vara att lösa problemet och därför kommer vi inte se någon lösning, allt för många förmånliga heltidsanställningar skulle försvinna för den managementelit som Odenberg och Kristersson tillhör.
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
