Bild av Bengt Oberger
Ressentiment och kärlek, det är liberalismen respektive nationalismens grundläggande känslor.
En nationalist finner ingen brist på älskvärda drag hos det svenska landskapet eller folket. Han kan blicka ut över skogarna, fjällen eller skärgården och känna en djup kontakt med landet och en tacksamhet över att hans avlägsna förfäder slog sig ner här. Sommarmyggen må vara en plåga och vintermörkret ett ok men han vill leva och dö i norden. Hos sina medmänniskor ser han samvetsgrannheten, plikttrogenheten, strävsamheten och hederligheten och det fyller honom med stolthet. Han ser även småsintheten, folkskyggheten och alla andra mindre klädsamma egenskaper som återfinns i den svenska folksjälen men precis som med sin familj så inser han att man inte enkom kan älska det positiva.
Liberalen finner som motsats inga älskvärda drag varken hos folket eller landet. Fjällen är blott tragiska små myggätna kullar vid sidan av Alperna eller Anderna, skogarna är tråkiga monokulturer som borde förvandlas till pappersmassa, ja de är inte ens värda att jämföras med Kaliforniens mäktiga redwoodskogar. Skärgården kan han leva med men han äter hellre en Argentinsk biff medan han blickar ut över Rivieran med sitt restaurangutbud och civilisation. Det svenska folket är inskränkt i tanken och otrevligt att ha att göra med, deras kultur har bara midsommar och sådana töntiga saker att uppvisa och det ursvenska är blott barbari. Samvetsgrannheten ser han som ett uttryck för den dumma godtrogenhet varje svensk turist uppvisar när han går runt i utlandet och blir lurad av varje gatuförsäljare. Slutligen så ligger jante som en kvävande filt över all strävan. Liberaler ser med avund på allt gott hos andra folk och äcklas av sin egen ynkliga svenskhet.
En gång i tiden blev kärleken patologisk, allt gott var sprunget ur det egna folket och alla andra var rasfrämlingar som skulle hållas borta till varje pris. Skallar mättes, människor steriliserades, den svenska rasrenheten kunde inte längre få styras av det småskaliga och organiska och man använde social ingenjörskonst för att ytterligare förädla det man redan såg som ädelt, kosta vad det kosta vill.
Idag är ressentimentet utpräglat patologiskt, liberalen är helt uppslukad av sitt mindervärdeskomplex, allt gott är importerat från utlandet, främlingar ska till varje pris förädla det undermåliga svenska folket både kulturellt och genetiskt och i sitt yttersta uttryck så existerar inte ens något svenskt folk, det har dekonstruerats och Nyamko Sabuni är lika mycket, eller lite, svensk som Sven Pettersson. Det som ej finns kan inte förintas och vilka som bor i Sverige är helt egalt (så länge de inte är svenskar).
Richard Sörman [1] vädjar om att Sverige bör återgå till att vara lagom, att hitta en balans där de ovan nämnda drifter förhindras från att ta allt för vulgära uttryck. Frågan är om det inte är för sent för det? En pendel uppehåller sig aldrig vid sin mittpunkt särskilt länge och vid den extremposition vi befinner oss vid nu så är själva begreppet lagom perverterat, den faktiska mittpunkten ses som ett uttryck för den extremaste högertraditionalismen. Siktar vi mot mitten så kommer vi inte långt.
För att bli lagom så måste vi omhulda det motsatta till vad vi är idag, lagom blir då ett utfall men inte ett mål. Det vi vill ha är ett folk som älskar sig själv utan att känna agg mot andra, som kan värdera andra utan att förminska sig själv, pluralism och segregation och inte en homogen blandning. Då krävs det att den stora kärleken till det egna återuppstår.
Här är vi, vi är inte så många och vi har anspråk på denna platsen på vår jord som vi tänker försvara. Ni får gärna göra samma sak där ni är. Det är inte så konstigt egentligen. Börja med att förkovra er i det sköna Sverige och Europa har att erbjuda och säg bestämt tack och adjö till deras belackare.
- Richard Sörman – Goda principer förstörs av måttlöshet
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
