Sammanfattningen kan göras mycket enkel.
Staten Sverige har jag inte mycket till övers för. Men jag älskar nationen Sverige.
Möjligen bör uttalandet förtydligas något. Det är just min uppfattning om kulturen, språket, historien och yttringen av Sverige jag älskar. Det är min bild av nationen som jag får en tår i ögonvrån av.
Problemet är att min bild av landet och vår i alla stycken unika kultur allt mer divergerar från vad som verkligen händer och sker. Ju mer mina landsmän anstränger sig för att acceptera, inkludera och fördela, desto mer alienerad blir jag.
Alienationen är i mångt och mycket ett resultat av staten Sveriges göranden och låtanden. Agerandet från riksdag, regering, departement och myndigheter till övriga uttryck för den påstådda folkviljan bygger inte en stark nation som jag kan vara stolt över.
Kanske är det så att det är en verklig spegling av opinionsläget enligt val.digital. Ungefär en femtedel av befolkningen, det vill säga SD och vi som är nationalister utan att vara kryptosocialister, älskar nationen Sverige.
Resten tycker det är bättre med tvångskommenderad mångfald och pseudointegration. Resten kan fördra fjanterier som plastpåseskatter, mångfald, superduperinkludering och vindkraft i varje ledig skogsdunge.
Det olustiga i sammanhanget är att jag misstänkliggörs när det är de andra som begår upplopp, säljer knark, skjuter varandra iför polisens ögon, utnyttjar mina skattepengar i välfärdssystemet och konsekvent blånekar att göra det minsta för att integrera sig som utgör problemets kärna.
Möjligen kan man anklaga mig för underlåtenhetssynd. Underlåtenhet att agera tidigare för att få stopp på eländet. Men det är också allt. Den största delen av ansvaret ligger på staten Sverige och deras i bästa fall, men för det mesta inte ens det, halvdana företrädare.
Femtedelen som jag talade om tidigare borde göra gemensam sak den 6 juni varje år.
Tänk om vi kunde lägga våra åsiktsskillnader åt sidan och fira gemensamt. En riktigt värde- och kulturkonservativ nationaldag. Givetvis ordentlig icke-inkluderande och skönt befriad från alla andra flaggor än den vackraste av dem alla, nämligen den svenska!
En förbrödringens dag utan en massa hen och annat trams.
Det skulle tjäna flera bra syften. Förutom att vi skulle träffas och konstatera att vi är som folk är mest skulle det så kallade etablissemanget uppröras å det grövsta åt fanborgar, högstämda tal och lintottar i förbrödring.
Pannor skulle läggas i djupa veck över att vuxet folk och barn samlas för att fira nationen utan att gräva ned sig i maniska demonstrationer av eventuell sexuell läggning och identiteter, förutom den som vi alla delar. Nämligen den svenska.
Vi kan nämligen vara oense i de flesta frågorna. Hur stark statsmakten ska vara, huruvida det ska införas marknadshyror eller om oxdans är bra eller dåligt.
Men en sak kan vi vara helt överens om. Nämligen att etniska svenskar i grund och botten bebor detta land och har domvärjo i det. Det är inte bara vår rätt, utan också skyldighet, att bestämma vår historia och utforma vår gemensamma framtid.
Det är inget vi frivilligt överlämnar till artfrämmande klaner och andra kriminella sammanhang i våra storstäder.
Det är vi, femtedelen som tydligen begriper hur en slipsten ska dras, som har ansvaret att ta tillbaka vårt land och den historia vi alla delar.
Det är inget vi ska skämmas för. För Sverige är (fortfarande) fantastiskt. Det ska det vara för våra barnbarn också!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
