Goda Människor

Goda Människor 1

Problemet är egentligen mycket enkelt.
Vänstern vill alltid vara goda, bejakande och inkluderande. Resultatet blir som Sverige idag.

Nyamko Sabuni, ledare för pseudoLiberalerna, njuter just nu frukterna av att vara en genuint god politiker som vill alla väl. I SVD talar hon om att högern behöver en vänster.
För Sabuni är givetvis problemet att fler än hon är notoriskt intresserade av att tycka om allt och alla. På rak arm kan jag konstatera att både C och MP i stort appellerar till samma väljare.

C kommer med stor sannolikhet klara sig hyfsat av egen kraft. Partiet opinionssiffror synes helt immuna mot förekommande sexuella perversioner och klavertramp som att utse män till årets kvinnor.
MP får, om inte en välkommen miljökatastrof som draghjälp i sista minuten, säkert understöd av S och C i kommande valkampanj. Inget av dem vill nämligen på allvar släppa in V i ett regeringssamarbete.

Så är det nämligen att det sitter två partier i riksdagen som är mer eller mindre paria, V och SD.

V är det på grund av historiska skäl och en viss ideologisk stringens. Deras ledare Nooshi Dadgostar har som exempel synpunkter på förslaget att införa en viss form av marknadshyror, vilket är rimligt med hennes verklighetsbild. För en ärkevänsteristen Nooshi är allt utom ett statligt finansierat kollektivboende, helst på kolchoser, ideologiskt orent.
Det är hennes tanke om att vara god, bejakande och inkluderande.
På kollektivboende kan man dessutom hålla koll på folk så att de inte avfaller från den rätta kommunistiska läran.

SD är det för att man helt missförstått partiets historiska rötter. Dagens SD är ett resultat av att ett gäng unga och gravt kultur-/socialkonservativa män lyckades få Jimmie Åkesson vald till partiledare 2005. Vad han lyckats med är att i praktiken sälja in följande mening från partiprogrammet 1989: Vi tror att en nationellt inriktad politik är lösningen på många av de problem som Sverige har idag.
I praktiken en sorts 40-tals-version av socialdemokrati. I praktiken att vara god, bejakande och inkluderande. Fast med den viktiga distinktionen att detta gäller etniska svenskar!

Den så kallat moderna vänstern har givetvis oerhört svårt för en sådan precis distinktion eftersom de i princip anser att Sverige, med vissa små behov av justeringar, är det socialistiska paradiset på jorden. De är fullt upptagna med att erbjuda detta paradis till alla andra på vårt klot. Företrädesvis folk från skruttländer i främre orienten och delar av Afrika.
Orsaken till detta är väl inte helt klar. Jag och många med mig spekulerar om det beror på dåligt samvete eller andra saker.

Som varandes jourhavande högertroll i debatten har jag inga problem med att hylla motsatsen till god, bejakande och inkluderande. Gör det enkelt brukar jag vis av erfarenhet säga.
Jag tar mig helt rätten att diskriminera friskt. Väl medveten om att det är det enda sättet att kasta av sig det ok av påbud, regleringar och skatter som alla godhetsivrare, från V till SD, önskar förpesta mitt liv med.

När de talar om politik vill jag tala om frihet. I min värld sköter staten den inre och yttre säkerheten, allt annat kan vi sköta själva. Företrädesvis på så lokal nivå som möjligt. Jag tycker att kommuner är en lämplig administrativ enhet för de flesta frågorna.
Där kan man få vara hur god, bejakande och inkluderande man vill. Fast det blir givetvis knivigare att prioritera bland frågorna när inte statens ymnighetshorn av bidragspengar finns att ösa ur. Kanske, kan man tänka sig, att vänstern kommer inse att inte allt blir bättre med skattesubventionerad empati?

De som vill bidraga till andras uppehälle och försörjning får helt enkelt flytta sig dit där deras pengar behövs. Vi som inte önskar att våra surt förvärvade slantar slösas bort hittar nog till varandra.

Framtiden ligger helt enkelt i att vara diskriminerande. Motsatsen till dagens politiska narrativ. Först när vi lär oss att diskriminera och ta konsekvenserna av vårt handlande själva kan vi bli riktigt fria!