Jämlikhet, ett av dom viktigaste paradbegreppen inom klassisk liberalism vid sidan om åsikts- och yttrandefrihet. Jämlikhet i sig innebär att ingen skall särbehandlas pga. kön, ras eller religion. I ett jämlikt samhälle är vi alla sålunda “jämlikar” och ingen skall därför särbehandlas pga. just kön, ras eller religion. Det var väl just jämlikhet som var den tidiga kvinnorörelsens mål?
Hur är det då med begreppet jämställdhet? Ett begrepp som idag verkar användas allt mer frekvent, särskilt då av politiker och av företrädare för olika myndigheter. I många fall använder man till och med de bägge begreppen i samma mening som om att dom betyder ungefär samma sak. Ingenting kan vara mer fel. I min värld så är jämställdhet ett paradbegrepp som används inom den kulturmarxistiska sfären av politiken.
Vad innebär då jämställdhet? Jämställdhet innebär att alla människor skall ha det ungefär lika bra ifråga om levnadsvillkor. Detta egentligen alldeles oberoende av vad individen själv gör för att bidra till sin egen välfärd. Genom en enträgen identitetspolitik där man ställer olika gruppers levnadsvillkor mot varandra, så vill man omfördela välfärden i samhället så att alla medborgare har ungefär samma levnadsvillkor. Kollektivism, kvotering och positiv särbehandling är här helt legitima politiska instrument för att omfördela och utjämna den “gemensamma” välfärden.
Här kan man bara konstatera att begreppen “jämlikhet” och “jämställdhet” knappast är varandras synonymer. Snarare står dom väl i direkt motsatsställning till varandra? Att sedan politiker och myndighetsföreträdare helt öppet blandar de bägge begreppen som om att dom betyder ungefär samma sak, tyder väl snarast på att den kulturmarxistiska värdegrundsindoktrineringen har slagit igenom ganska så hårt i det svenska folkhemmet. Att begreppet “jämställdhet” idag dessutom används av både vänsterliberaler och feminister som om att det handlar om att uppnå “jämlikhet” mellan könen, gör väl knappast de politiska debatterna mindre förvirrande.
Att förespråka både marknadsliberalism och jämställdhet i samma andetag verkar i min värld vara något av en paradox? Var finns incitamenten för att kämpa för sin egen välfärd när staten ändå i en sann anda av jämställdhet omfördelar den “gemensamma” välfärden över skattsedeln? Varför skall jag ”kämpa” för att öka andras välfärd? Särskilt i ett samhälle där jag “utan ansträngning” kan få andra att “betala” för min egen välfärd? Att vänsterliberalerna envist fortsätter med att tro att man kan förena marknadsliberalism med en kulturmarxistisk jämställdhetsträvan är lika enfaldigt som att tro “att man både kan ha kakan och äta den”.
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
