“Av var och en efter förmåga – Åt var och en efter behov”. Tesen formulerades av Louis Blanc 1839 och har bl.a. använts av Karl Marx. Denna i grunden kommunistiska princip för hur produktion och konsumtion skall utformas ligger även till grund för utformandet av den svenska välfärdsmodellen av “socialistiskt snitt”. Genom ett progressivt skattesystem och en stor offentlig sektor så kan den svenska staten kollektivt omfördela välfärd mellan dom “som har förmåga” och dom “som har behov”. Det politiska målet verkar här vara ett samhälle där alla medborgare har det ungefär lika bra oavsett hur dom själva bidrar till sin egen välfärd. Här verkar både socialister men även många vänsterliberaler mena att denna modell för omfördelning av välfärd utgör den yttersta garanten för ett “rättvist” samhälle.
För oss högerliberaler krockar här vänsterns syn på “rättvisa” med vår syn på individens rätt till frihet och integritet. Vi högerliberaler vill varken tvingas att vara någon kugge i ett stort “kollektivistiskt” samhällsmaskineri eller tvingas att ta ett kollektivt moraliskt ansvar för andra än oss själva och vår familj. Allra helst inte för resten av hela världen. Att som fria och självständiga individer delta på jämlika villkor i gemensamma angelägenheter som exempelvis kommunalt självstyre är en sak. Här styr ytterst principen om lika möjligheter. Att som medborgare i en “ytterst” representativ demokrati tvingas att finansiera EU:s välfärdsprojekt i andra delar av världen över skattsedeln är en helt annan sak. Här styr ytterst principen om lika utfall. Att alltid behöva underordna sig kollektivet och att alltid behöva tvingas att arbeta för andras “jämställda” livsvillkor handlar varken om medborgardemokrati eller om rättvisa. Det handlar bara om “ren och skär” socialism!
På vilket sätt kan då ett progressivt skattesystem sägas vara rättvist? Är det rättvist att procentsatsen på skatteuttaget ökar med ökade inkomster? Snarare så är väl ett progressivt skattesystem både incitamentsdödande och onödigt komplicerat? Rättvist? Ja, bara om det är fult att tjäna egna pengar. Med ett proportionerligt skattesystem även kallad “platt skatt”, så får den som tjänar dubbelt så mycket som någon annan också betala dubbelt så mycket i skatt. Samma skattesats för alla oavsett inkomst borde här vara både enklare och mer “rättvist” på individnivå än progressiv beskattning. Om man genom ett proportionerligt skattesystem ökar incitamenten för att arbeta och tjäna pengar, så borde även skattebasen öka och därmed även statens möjligheter att få in mer pengar i “skattkammaren”.
På vilket sätt kan då en stor offentlig sektor sägas vara rättvis? Att en enorm kader av offentliganställda administratörer ständigt intervenerar i vanliga medborgares liv för att på så sätt kunna “fördela välfärd över skattsedeln”, så att alla medborgare alltid har ungefär samma ”jämställda” livsvillkor? Att vissas ”rättigheter” alltid måste innebära någon annans skyldighet? Är det rättvisa? Är det rättvist att vissa genom sitt eget arbete alltid måste betala för andras välfärd? Vart har individens ansvar för sitt eget liv och sin egen välfärd tagit vägen? Och framför allt, vart har individens frihet att själv utforma sitt eget liv utifrån sina egna preferenser tagit vägen?
Att samhället alltmer börjar likna ett gigantiskt vuxendagis där till och med vuxna myndiga medborgares liv skall regleras i detalj, går här ”stick i stäv” med det högerliberala axiomet om individens rätt till frihet och integritet. Det ”socialistiska” axiomet om jämställdhet som här används för att rättfärdiga denna omfördelning av välfärd mellan medborgarna (lika utfall), står även det i en diametralt motsatt ställning till det högerliberala axiomet om jämlikhet (lika möjligheter). Att denna stora offentliga sektor sedan genom en enveten ”tjänstemannaaktivism” över skattsedeln, medvetet bedriver både en polariserande ”identitetspolitik” och en därmed sammanhängande ”värdegrundsindoktrinering” gentemot medborgarna, utgör i förlängningen också ett allvarligt hot mot det högerliberala axiomet om åsikts- och yttrandefrihet.
Att återkommande förslag om ”översyner” av lagen om hets mot folkgrupp (HMF) pekar på att vi går i en mer ”repressiv” riktning vad gäller just yttrandefriheten, går här heller inte att förneka då lagen redan nu utgör en allvarlig inskränkning av just yttrandefriheten. Hur skall man exempelvis mot bakgrund av nedanstående lagtext, kunna kritisera en auktoritär och våldsbejakande religion utan att samtidigt kunna nämna den vid sitt rätta namn? Eller hur skall man kunna kritisera en våldsbejakande ”identitetspolitisk” rörelse för ”omvänd rasism”, utan att själv riskera att bli dömd för hets mot folkgrupp? Frågan är här bara om Greta Thunbergs ”följare”, enligt HMF kan sorteras in under begreppet ”trosbekännelse” eller om det i just detta fallet fortfarande är ”fritt fram för kritik”? När makthavarna börjar sätta både ”munkavlar” och ”munskydd” på medborgarna, så är det nog ”hög tid” att fråga sig vad som egentligen håller på att hända?
Om hets mot folkgrupp stadgas i brottsbalkens 16 kap. 8 § följande: ”Den som i
uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för
folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets
mot folkgrupp.”
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
