Lars Vilks blev känd för allmänheten när han den 31 juli 1980 började uppföra det så kallade konstverket Nimis på privat mark som han inte ägde. Marken som visserligen ingick i Kullabergs naturreservat var också en del av Krapperuds gård. Problemet som de flesta fokuserade på var bisatsen konstverkets värde och verkshöjd, om det nu ens var ett konstverk. Endast några få brydde sig om det verkliga problemet, att Vilks bröt mot lagen, flera gånger. Han begick både egenmäktighet, olaga intrång och brott mot strandskyddsreglerna.
När KD ledaren Alf Svensson placerat ett par trädgårdsstolar intill stranden på sin egen strandtomt fick han besked att dessa måste avlägsnas för att de gav ett ianspråktaget intryck, vilket länsstyrelsen i Skåne ansåg strida mot allmänhetens rätt till stränders tillgänglighet enligt strandskyddslagen. Men Vilks gick fri.
Senare utropade han området till fristaten Ladonien, där vem som helst kunde bli medborgare, men inte invånare. För 12 us dollar kunde man köpa sig en adelstitel. Ironiskt nog (ironi på riktigt, inte satir eller paradox som i Sverige ofta kallas ironi) valde han färgen grön som Ladoniens flagga. Samma färg som Islam har som sin.
Många libertarianer och anarkister av de mest skilda schatteringar har försökt bilda fristater inom befintliga nationsgränser. Där ska exempelvis råda total skattefrihet och obegränsad rätt till vapeninnehav för att tillfredsställa de frihetliga entusiasterna. Inget sådant har fungerat och trenden har nu ebbat ut. Världen har inte mäktat med att befria sig själv från nationalstater, något som de senaste två åren med covidpanik visat med eftertryck. Frihetens entusiaster är för få och svaga, samt konceptet statslös frihet troligen för diffust.
Men Vilks har fortsatt med sitt korståg mot normer, en fri konstnär, avlönad av staten med professors titel och ständigt i kontrovers med staten. En paradox om något. Såg han det själv och fortsatte tills vidare, undrande när han skulle bli avslöjad som en skojare? Eller var han en idealist av Don Quijotes snitt, som tog sina villfarelser på djupaste allvar?
Ett annat projekt var boken Arx i sten och armerad betong. Att han även kunde skapa vad vi normalt kallar konst råder det ingen tvekan om. Hans pastischer på verk av kända konstnärer som Picasso och Zorn är skickligt utförda. Man kan undra om han själv insåg att hans snabbt nedkrafsade teckning av Muhammed som rondellhund skulle väcka sådan uppmärksamhet som den gjorde. Kritiken och satiren mot islam var ju redan gjord och attackerad i Amsterdam och Jylland. Men den uppskattades av islamkritiker samtidigt som den hatades och fördömdes av muslimer.
Efter det muslimska mordförsöket på honom i Danmark, då två andra personer avled, hade svenska staten fått ännu ett problem på halsen. Hur hävda konstnärlig frihet och yttrandefrihet samtidigt som man håller Vilks vid liv? Mordhoten var påtagligt verkliga och allvarliga.
Många har ifrågasatt varför staten och skattebetalarna skulle skydda Vilks liv. Han var onekligen en person som bröt mot lagen upprepade gånger. Brott som inte skadade någon människa eller egendom fysiskt och därför bara var påhittade brott, kan man hävda. Men varför skulle bara Vilks få begå sådana brott ostraffat och ingen annan? Man kan också argumentera att åtminstone Nimis faktiskt skadar den fysiska platsen där den står.
Dessutom utmanar den äganderätten på ett sätt som dels inte blivit uppmärksammat och utmanat av Vilks granskare, dels på ett sätt som står i bjärt mörker till det strålkastarsken han satte på yttrandefriheten. Men civiliserad frihet har tre oundgängliga ben rätten till liv, egendom och yttrandefrihet. Vilks satte den första rätten på spel för att visa på den tredje, men lät den andra nödvändiga rättigheten, äganderätten förfalla, förtalas och annekteras av honom själv och socialismen utan att han erbjöd den minsta reflektion om varför har gjorde så eller vad det skulle leda till för samhälle.
Vi har en mycket begränsad rätt till självförsvar i Sverige, alldeles oavsett vem vi är eller vilket hot vi utsätts för. Sverige är definitivt ombudsmännens och ombudens förlovade land. Här är det polis, åklagare och advokater som ska hantera hot, våld och självförsvar på ett akademiskt och teoretiskt plan. Medborgaren är alltid förvisad till läktarplats när hans egen rätt skall hävdas.
Vilks visade att det fungerar dåligt mot den sortens ideologiska hot och våld som islam producerar. Den brottslighet som idag spränger och skjuter ohämmat omkring sig visar att även andra insett hans budskap. Statens våldsmonopol fungerar bara om medborgarna är eniga om att låta det fungera.
En statligt anställd och skyddad anarkist är död, liksom hans två bevakare Andreas Rix och David Omelius. Ingen vet exakt hur eller varför. Av pedagogiska skäl, det vill säga propagandistiska, kommer vi heller aldrig att få vet hela sanningen. Inte heller vet någon om deras död gör någon skillnad, om Vilks eftermäle får betydelse över tid. Det enda vi med säkerhet vet är att muslimer betraktar hans död som en seger för deras trångsynta ideologi och att vi som sätter frihet högre än religiös pietism inte får tystna, aldrig ge upp!
Hans livsgärning blottlade en impotens i flera plan i det moderna samhället, oförmågan att skydda samhällets kärnvärden, rätten till liv, egendom och frihet. Det gäller både för hans eget vidkommande, för hur han påverkade samhället och hur samhället responderade.
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
