Den etiska faktorn

Tidigare publicerad i Nya Dagbladet 2021-12-06
Begreppet ”godhet” går betydligt djupare än att hjälpa andra. Det innefattar framförallt disciplinen att maximera sin egen potential – något som händelsevis också kan vara andra till gagn mer än något annat. Det skriver Dan Ahlmark i den femte och sista delen av sin krönikeserie om libertarianismens grunder

Omdömet ”godhet” eller att ”vara god” är ytterst kraftfullt, och innebörden är betydligt djupare än att på något vis hjälpa andra, vilket är den konventionella synen på ”godhet”. Numera i Facebook-tider räcker det till och med att bara ha åsikter exempelvis om att någon bör hjälpas, för att anses god. Andra tolkningar av ordets innebörd än att hjälpa kan eventuellt gälla sekundära aspekter av godhet.

Om någon verkligen är god säger det något fundamentalt viktigt om människan och hennes personlighet, liv och handlingar. Det visar något av central betydelse i karaktären: vem hon i grunden är. Det bör därför egentligen avse det som utmärker och är helt grundläggande i en persons handlande och liv. Det ska ha ett direkt samband med det biologiskt mest utmärkande och som samtidigt är det viktigaste för människan, nämligen dennes förnuft. Beträffande hennes handlande ska det anknyta till det mest betydelsefulla hon överhuvudtaget gör, vilket är yrkesarbetet.1 På grund av svårigheterna att bedöma tas barnuppfostran och hemskötsel inte upp här, trots deras vikt.

Låt säga att en person utifrån sitt förnuft har valt höga arbetsmål (inledningsvis utbildning, sedan anställningar) förenliga med de egna rationellt valda värderingarna (vilka respekterar människans rättigheter) och livsmålen, men realistiska utifrån hennes kapacitet inklusive kreativitet. Detta kombineras sedan med en mycket hög arbetsinsats, vilken under livet konsekvent verkligen utnyttjar hennes potential i alla viktiga avseenden, och så småningom kanske också realiserar hennes olika mål. Hon har därvid i arbetet fått uttrycka det som är utmärkande och kanske unikt i hennes kapacitet och karaktär. Ett sådant beteende har sällan explicit erkänts som det fundamentalt viktiga och värdefulla i människors liv, men i själva verket innebär just detta att hon når godhet i primär mening. Vad kan individuellt vara finare och värdefullare än en människa som realiserar kärnan av sina värderingar och personlighet, presterar maximalt och når sina mål och skapar högsta möjliga värde gällande sitt valda verksamhetsområde ? Det innebär händelsevis också att hennes bidrag till samhället är maximalt.

Godheten är alltså baserad på essensen av hennes motivation och moral samt den förmåga som realiserat arbetsresultatet. Som mål att uppnå är denna individuella godhet det finaste och värdigaste målet som är möjligt i livet för en individ. Att hjälpa andra har naturligtvis sitt värde, men är i sammanhanget mycket mindre betydelsefullt. Låt oss kalla sådant handlande för välvilja, hjälpsamhet eller dylikt. Om man ändå av vana och konvention vill behålla dess kontakt med godhet, låt oss då – liksom gällande vissa andra former av stöd till människor – kalla det för sekundär godhet.

Ytterligare karakteriseringar

Denna bestämning av godhet ledde sedan till att en skala, enligt vilken människor kan utifrån sina beteenden klassificeras i inledningsvis tre kategorier. Dessa har följande kategoribenämningar: 1) perfekta; 2) goda och 3) normala/ordinära. Dessutom finns kategorierna 4) ansvarslösa; 5) dåliga; och 6) onda. Med utgångspunkt från den vikt, som i samhället fästs just vid godhet, bestämdes inledningsvis kraven på egenskaper hos personer i kategori 2. Dessa baseras på många beteendeaspekter (se nedan), och resultatet kan också användas för att avgränsa personer som enligt samma kriterier anses vara: 1) Perfekta respektive 3) Normala. Den första kategorin visar högre värden än Goda människor i valda avseenden, medan den tredje visar lägre. I det senare fallet får skillnaden gentemot God inte vara alltför stor, eftersom man då närmar sig lägre kategorier som 4) ansvarslösa och 5) dåliga.

Jag har i min diskussion av de sista tre kategorierna hittills dock inte utgått från godhetskriterierna, eftersom dessa är mindre intressanta efter bestämningen av den tredje kategorin: normal/ordinär. Klassificeringen av de tre sista har istället utgått från sådana egenskaper, vilka från andra – viktiga – utgångspunkter kan klassificera en person som ansvarslös, dålig etcetera. Beträffande kategorin ”Ansvarslös” används då främst allmänmänskliga karakteristika och gällande ”Dålig” och ”Ond” en rad politiska kriterier, som var och en kan innebära en nämnvärd överträdelse av andras politiska rättigheter.2 Man bör observera att kriterier gällande andra områden självfallet också kan användas för att beteckna någon som exempelvis ansvarslös eller dålig.

Bedömning av en person såsom ”god”

Vilket blir då resultatet, om man mera i detalj utvecklar kraven på godhet för att bedöma en person? Ja, individen ska då konsekvent visa en rationell attityd och behandla olika frågor på ett förnuftigt sätt utifrån sina värderingar. Hon är konsekvent medveten om förutsättningarna för sina handlingar och gällande deras konsekvenser och gör klart förnuftsmässiga val. Personen har byggt upp en egen livssyn och klara egna värderingar, som på område efter område kan medföra definitiva och konsekventa val av ställningstaganden och handlingar. Hon har valt livsmål lämpliga utifrån sina intressen, egenskaper och värderingar, och vilka i grunden är förenliga med hennes kapacitet och läggning. Hennes ställningstaganden i egna och samhällsfrågor avspeglar hennes valda värderingar, och hon tillåter inte andra att utan goda skäl påverka hennes val. Hennes beteende är genomgående en mogen och vuxen människas, som beaktar både egna och andras intressen och utifrån dessa väljer en lämplig väg. Hon visar konsekvent en mental självständighet och fasthet, vilken andra inte kan påverka utan övertygande förnuftsmässiga skäl.

Hon visar en god kontroll av sina negativa känslor, som inte tillåts leda henne till oförnuftiga handlingar. Hennes allmänna agerande är således inte underkastat tillfälliga utbrott av känslor eller i övrigt irrationellt. Hon har kontroll över sina handlingar. Personen kan genom sitt yrkesarbete eller tillgångar, eventuellt tillsammans med sin partner, betala levnadskostnaderna för sig och familjen.

Nivån för hennes livsmål (se ovan) och därefter hennes arbetsmål, som på kort och medellång sikt successivt ska uppfylla livsmålen, är hög och mycket ambitiös. Målen är dock realistiska med hänsyn till hennes kreativa och arbetsmässiga potential, när hon anstränger sig ordentligt. Hon har valt en lämplig utbildning som kan möjliggöra för henne att nå sina syften, och tillåter henne att utvecklas maximalt. Arbetsinsatsen och utnyttjandet av hennes förmågor ligger sedan under livet konsekvent i närheten av hennes fulla potential. Den senare avser då främst utvecklingen av yrkesskickligheten, tänkandet och den kreativa förmågan inom det egna yrkesområdet.

De fortlöpande justeringarna av värderingar, mål och inriktning på arbetsområden sker rationellt. Personen har tillräcklig karaktär för att fortlöpande eliminera dåliga vanor, som tillfälligtvis kan förekomma. Sådana tillåts inte inkräkta på yrkesverksamheten. Tillräcklig hänsyn och tid ägnas generellt ansvaret för partner och barn och allmänt familjens behov. Dessutom observeras och värderas ansvaret för andra utanför familjen och för att vidmakthålla eller nå ett gott samhälle. Det sistnämnda är viktigare ju mera kollektivistiskt samhället är. Vissa andra kriterier kan också vara av intresse men beaktas inte här. Naturligtvis krävs inte att individen visar utmärkta värden beträffande alla utnyttjade bedömningsgrunder.

Utifrån kriterierna för en god människa står det klart att personen ovan väl uppfyller kraven för att betecknas som god. Dessutom – som en bonus – kan man konstatera att hon är föredömlig som samhällsmedborgare. Hon bidrar med hela sin bredd, potential och kraft till samhällsutvecklingen. Om hon var företagare kanske hon bereder arbetsmöjligheter för många personer, vilket hundrafalt kan överstiga prestationerna från människor som inriktar sig på att ”hjälpa andra”. Hennes förmåga kommer särskilt att få genomslag i ett gott samhälle3, där miljoner blommor tillåts blomma och välfärd skapas i en takt som socialistiska samhällsversioner aldrig kan nå.

Den person, som långsiktigt presterar det ovannämnda, är den som ska ses och respekteras som en god människa. Den frihetliga människan, som utnyttjar sitt intellekt och kreativitet, arbetar hårt och effektivt nära sin potential och fyller övriga ovannämnda krav, uppfyller alltså utmärkt inte bara kraven från den frihetliga doktrinen. Hon kvalificerar sig också som tillhörande en kategori, som kan betecknas som en av samhällets moraliskt mest högtstående.

Dan Ahlmark