Empati

Empati (sökande till kärlek) betecknar förmågan att uppleva och förstå andra kännande individers känslor

När jag skriver den här texten så står det förmodligen en rysk soldat över liket av en ukrainsk soldat. En fru har förlorat sin make, barnen har förlorat sin fader och farföräldrarna har förlorat sin son. Samtidigt växer sig en klump allt större i magen på ryssen, en klump han kommer bära med sig resten av livet, en klump orsakad av vetskapen att han har dräpt en broder. Dödat någon som han annars gladeligen skulle ha svept ett glas vodka med, någon som han förmodligen delade nästan alla sina värderingar, sin syn på världen och sina önskemål med livet med.

Det finns inget värre än krig mellan bröder, när lika dräper lika, men nu är Europa där.

Värst av all är det enfald som präglar hela den västerländska samtiden. Den fundamentala bristen på empati. Empati handlar om att leva sig in i en annan persons föreställningsvärld och situation och på basis av det känna samma saker och vi västerlänningar har visat att vi hra stor empatisk förmåga med exempelvis utländska våldtäktsmän eller ligistgäng som eldhärjar städer. Men vi saknar empati för de kvinnliga offren eller butiksägarna som sett sina butiker brinna ned. Vi får ständigt höra att vi ska öppna våra hjärtan men det gäller aldrig för alla. Det finns de utvalda och så finns fienden som man inte ska söka någon som helst empati med. Varje medial hysteri har handlat om det, HBQT, folkutbytet, BLM, covid, Greta. Svart och vitt, gott mot ont, nyansering undanbedes.

Samma sak ser vi nu med Ukrainakrisen. Etablissemanget, och de som konsumerar SVT, är helt överväldigad av empati för ukrainarnas lidande – så länge ukrainarna inte flyr till Sverige ty männen flyr inte fältet vilket innebär att det är vita kvinnor och barn som skulle dyka upp vid gränsen vilket är fel kulör, kön och ålder för att passa med svensk invandringspolitik – medan Putin är Hitler reinkarnerad och Ryssland är ondskans imperium. Punkt. Slut.

Vi ser ingen ansats till nyansering eller förståelse, ingen empati. Får man tro media så vaknade Putin på fel sida en morgon och bestämde sig för att invadera Ukraina för att pigga upp stämningen och nu förbereder han ivrigt gaskammare för alla de ukrainska bögarna som röda armen ska gripa. Det är sånt som diktatorer gör.

Utmaningen är emellertid inte att finna empati för de som är uppenbara utsatta. Varje sund människa känner trots allt empati för en familj som huttrande söker sig genom ruinerna av sitt sönderbombade hem. Men hur väcker man empatin för ryssen? Det är här de flesta slår bakut eftersom de tror att empati innebär medgivande. Försöker man förstå ryssens tankar så försöker man i gemene mans ögon även moraliskt rättfärdiga deras handlingar. Empati handlar dock inte om det, man kan förstå utan att hålla med.

Om vi ska försöka förstå Putin så bör vi börja med att lyssna på några av alla detaljerade tal och samtal som finns med honom på youtube^[1], samtal där han förklarar hur västvärlden gång på gång ratat alla försök till normala relationer, ständigt flyttat fram sina positioner, hela tiden bryter ingångna överenskommelser, konsekvent försöker påtvinga Ryssland sin kulturella hegemoni och är opålitliga spelare på världsarena. Ur Putin synvinkel så är världen nu är farligare plats än under kalla kriget eftersom det inte längre finns några spelregler, NATO gör vad de vill när de vill det.

När du läser det där så börjar det säkert klia i fingrarna på dig. Nu vill du ilsket skriva ”skärp dig Simu det där är bara ryssens vodkaimpregnerade konspirationsteorier!”… Då säger jag bara lugna ner dig… Vi söker som sagt förståelse inte samtycke.

Varför är förståelse så svårt? Vi västerlänningar lider av ett problem som Samuel P Huntington så väl beskrev i sin bok The Clash of Civilizations^[2]. Vi antar att alla kommer bli som vi givet tid och vi svenskar i synnerhet lider svårt av denna åkomman. Prideparader, demokrati, ateism, tredje vågen feminism, etnisk uppluckring, den vita mannens skuld för världens tillstånd, allt det där framstår som helt självklart och framförallt rationellt (och därmed icke-kulturellt) för en västerlänning. Ett folk som inte accepterar det som grundpelare i samhället är uppenbarligen barbarer som vi måste hjälp lite på traven så de kommer i samklang med verkligheten. Vi måste ständigt kämpa mot denna reflex och övervinna vår programmering och ett steg är att försöka förstå hur åtminstone vissa ryssar vill staka ut en egen väg som är fri från den västerländska.

Den mest intressanta förespråkaren för en annan väg är filosofen Alexander Dugin och diskussionen nedan med Thaddeus Russell är väl värd två timmar av ditt liv. Om du avskräcks av Dugins präktiga skägg och antar att du kommer få lyssna på någon tråkig stockkonservativ gubbe så kan jag ge dig en spoiler direkt. Dugin håller nämligen helt med den postmoderna vänstern om att exempelvis kön är en social konstruktion och att ras inte är ett vettig begrepp och han kallar sig till och med feminist, men inte för en tredje vågen feminist utan särartsfeminist. Dugin använder sig flitigt av den postmoderna verktygslådan men som den sluga räv han är så använder han verktygen för att dekonstruera den västerländska moderniteten. Visst är kön en social konstruktion men det är även individualism, visst är även religion det men så är även ateism, HBQT, klasskamp och annat som västerlänningar utan omsvept omhuldar. Varför ska vi bara dekonstruera från vänster?

Den här alternativa vägen som Dugin beskriver och som Putin verkar strävar mot (Dugin sägs ju vara hans hovfilosof) är dock oacceptabel för väst, vi insisterar på att alla ska vara som vi, och det har gjort en konflikt oundviklig i längden. Precis så som Huntington för länge sedan förutsåg i sin bok.

Försöker man förstå den andra vägen så finner man kanske empatin för Ryssland och kan därmed problematiserar och dekonstruerar västvärldens bokstavligt talat enfaldiga bild av Ukrainakriget. Lägger man till västvärldens fifflande i euromaidan^[3], ukrainska statens behandling av sin ryska befolkning, landets kulturella uppdelning och dess nuvarande gränsers historiska ursprung så blir bilden väldigt grumlig. Grumlig betyder dock inte att man berättigar Ryssland attack, men attacken blir rationellt begriplig. Man kan sluta tro att kriget är ett spontant beslut av en galen Putin utan snarare något som ligger i Rysslands långsiktiga intressen.

Det innebär inte att man okritiskt ska krama Putin. Rysslands intressen är inte på något vis Sveriges intressen. Om man som jag tillhör de som tycker att moderniteten är skit så är Rysslands envetna motstånd mot den amerikanska kulturhegemonin något man kan hylla men det betyder inte att Ryssland inte lika gärna skulle göra Sverige till sin bitch ifall det är i deras intresse. Vi måste se till våra egna intressen först och främst, inte NATOs, inte Rysslands, inte ens Tyskland eller Norges utan våra, de svenska folkens.

För min del så reducerades även min empati för Putin rejält när han bestämde sig för att släppa lös sina tjetjener i Ukraina. Det är lika barbariskt som om vi anföll Danmark och gjorde det med islamistiska klanaraber och somalier^[4]. Krig mellan bröder ska inte involvera främlingar, främlingar används av imperier för att trycka ned en närbesläktad befolkning eftersom ens egna folk skulle visa barmhärtighet mot sina fränder. Främlingar är alltid despotismens verktyg. Främlingskortet är ett kort som Stalin flitigt spelade, bland annat när hans centralastiatiska arméer våldtog sig genom Tysklands ruiner eller när han försökte spä ut alla sovjetrepublikers befolkning med ryssar.

Vad ska vi i Sverige då göra?

Fört det första så finns det nu ett närbesläktat folk i nöd som kommer behöva en fristad för sina kvinnor och barn. Ett folk som vi har genuina historiska kopplingar till. Därför bör vi skicka hem några hundra tusen oönskade och ointegrerbara välfärdsturister som inte länge har, eller aldrig haft, några skäl för asyl och de frigjorda resurserna kan vi använda dels för att hjälpa ukrainska kvinnor och barn och dels för nästa punkt.

För det andra så borde vi skaka hand med Finland, gå ihop i en stark militärallians, rusta upp vårt försvar och genast starta ett kärnvapenprogram. Vi ska givetvis inte gå med i NATO, vilket är är aggresiv och oberäknelig allians som orsakat omätbar skada för Europa, men tillsammans med finnarna kan vi göra det kostsamt att jävla med oss. Ryssen är inte nödvändigtvis vår fiende i dagens värld men är vi starka på egen hand så behöver vi varken oroa oss över honom eller för att NATO ska lägga sig i och göra oss till Serber den dagen vi bestämmer oss för att avhysa våra oönskade gäster från vårt land.

I en tid då Europa desperat behöver försonas med Ryssland och börja ta itu med våra gemensamma antagonister, muslimerna, jänkarna och kineserna, så är det återigen USA som vinner på att Europa brinner och Kina som profiterar på billig rysk olja och gas. Det är en sorglig tid på alla sätt och vis men kanske början på slutet för NATOs fantasier om en unipolär tid och Pax Americana.