Så är det här i världen att alla har nog med sitt. I USA försöker demokraterna, förgäves verkar det som, att ställa den polariserande president Trump inför riksrätt. I Sverige arbetar arbetsmiljöverket hårt (men förhoppningsvis inte övertid, det skulle se ut det!) med att sopa bort företaget Crazy Candy Club från Stockholms nattklubbsscen.
Min gissning är att trumpeten kommer spela vidare i offentligheten medans stripporna i Stockholm får återgå till att jobba i det fördolda.
Om vi börjar med trumpeten är det som vanligt hans förmåga att låta truten, eller twitter, glappa utan någon vidare eftertanke som sätter honom i klistret. Senast har han gett sig på demokratiska kvinnor utan europeiska anor. Låt vara att dessa kvinnor från början är hätska kritiker av president Trump. Det är inte precis på det sättet att dom behandlat honom med silkesvantar. Trumpeten får ju sägas vara en anings kolerisk, kanske t.o.m. en riktig surgubbe. Han avviker helt klart från många andra presidenters retoriska framtoning. Inte för att det minskar hans chanser att fortsätta ytterligare en mandatperiod. Tvärtom, tyvärr ökar det hans möjligheter att bli återvald.
Om detta kan man ha olika åsikter. Själv anser jag att amerikanarna själva får reda upp sina problem. Envisas man med korkade elektorsystem när presidenten skall väljas så att den som får minst röster kan vinna får man också stå sitt kast!
Värre är det med Crazy Candy Club. Det är nämligen så att dom i Stockholm har en dubbeldäckad buss dom erbjuder striptease i. Både män och kvinnor sägs uppträda och åma sig kring stänger, ta av sig dom få trasor dom är klädda med samt, får jag anta, se allmänt erotiska ut. Själv har jag nämligen aldrig besökt en strippklubb, jag har alltså en något dimmig uppfattning av vad som försiggår på dylika ställen.
Huruvida Arbetsmiljöverkets byråkrater brukar frekventera dylika etablissemang har jag inte heller någon kunskap om. Dock vet jag att myndigheten har starka synpunkter på strippornas arbetstider. Så starka att verksamheten hotas av vite och nedläggning. Detta är intressant, i Sverige kan en myndighet besluta om att en verksamhet måste läggas ned om den inte kan uppvisa kollektivavtal eller giltigt undantag från arbetstidslagen. Att Crazy Candy Club hävdar att stripporna är egenföretagare och begriper bäst själv finner ingen nåd inför byråkraternas dömande ögon. Arbetsmiljöinspektören Jenny Bengtsson har en bakgrund som fackligt aktiv öppet kritiskt till striptease. Vilken tur, kan man tycka, att hon kan fortsätta tillämpa sin politiska och moraliskt dömande agenda även som byråkrat.
Alltså kan vi konstatera att man i staterna ägnar sig åt att utkämpa strider om det som kan sägas vara politiska väsentligheter. I Sverige, där vi också borde fundera över samhälleliga fundamenta, bråkar vi om folk som klär av sig till musik. Vidare kan man ha många synpunkter på trumpeten och hans fjanterier. Men en sak är absolut säker. Hans presidentskap är resultatet av fria och allmänna val, det är ett oomkullrunkeligt faktum. Oavsett att man envisas med att gå omvägen via elektorer. Arbetsmiljöverkets kamp för att stänga ner Crazy Candy Club är i grund och botten resultatet av moraliska bigotterier och byråkratiskt regelrytteri.
Jag hoppas att vi i Sverige kan bli mer som USA och tala om det som är viktigt. Huruvida man vill förtjäna sin utkomst genom att klä av sig till musik, eller betala för att se folk klä av sig, är något som inte myndigheter skall lägga sig i.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
