ABC-hygien


ABC-hygien 1Sedan i våras har de som jobbar på landets särskilda äldreboenden, så kallade SÄBO, fått en massiv utbildning i handtvätt och annan ABC-hygien.
Jag repeterar!
Sedan i våras har de som jobbar på landets äldreboenden, så kallade SÄBO, fått en massiv utbildning i handtvätt och annan ABC-hygien.

Annars kunde man ju tänka sig att just personalen på landets äldreboende förstod vikten av handtvätt och annan ABC-hygien.

Eller så är det precis tvärtom, att man inte alls tycker det är speciellt viktigt att personalen därstädes har någon koll alls på vad de tar sig för.

En kommun har ju mycket annat att ägna sig åt. Såsom att integrera nyanlända, utveckla näringsliv, producera likabehandlingsdokument och kanske sanda gator vintertid. För att inte tala om att producera glassiga kommunala magasin till invånarna, likaledes glassiga magasin till presumtiva turister och verkligen anstränga sig för att hitta på nya sätt att “sätta kommunen på kartan“.

Den som bor på särskilt boende är gammal och sjuk. Så pass sjuk att inte ens fem till sju hembesök om dagen från hemtjänsten räcker för att upprätthålla en rimlig livskvalité.
Av egen erfarenhet från min pappas sista tid i livet kan jag garantera att den kommunala synen på vad som anses vara en god livskvalité får anses vara extremt flexibel.

Redan före sommaren kunde IVO (Inspektionen för vård och omsorg) peka ut riskfaktorer som tidspress, underbemanning, stor personalomsättning med timanställda och bristande hygienrutiner och skyddsutrustning.

Nu verkar det alltså vara så att personalen har kunskaper hur man tvättar händerna och annan basal hygien. Återstår problematiken med att ha något att tvätta händerna med.
Någon planering för beredskapslager har tydligen inte förekommit. Detta gäller för övrigt även annan basal utrustning såsom handskar, munskydd och förkläden.
Annat har varit trevligare att sysselsätta sig med helt enkelt. Bättre tycks det vara att vara syssla med allt annat än själva kärnuppgiften att skydda samhällets mest svaga och utsatta medborgare.

Även den svenska förvaltningsmodellen där landsting handlägger sjukvården och kommunerna omvårdnaden synes ha stora brister eftersom storheterna uppenbarligen inte pratar och samarbetar med varandra.

Vi har med andra ord nått en pervers form av “Peak Socialism” i pervers kombination med extrem marknadsliberalism.
Samhällets fundament är fullständigt upplöst av lagar och regler som i detalj specificerar var och ens ansvar att vi slutat tala med varandra om vad vi ska ta oss till när extrema händelser inträffar eftersom detta anses vara Någon Annans Problem. Kombinera detta med att lägsta anbud enligt lag ska antas vid varje offentlig upphandling så står du snart där vi står i dag.

Vilket kanske bevisar min privata hypotes att förekommande pandemi kanske mest av allt är ett bevis för hur skört samhället är mer än något annat.
En sak ska vi nämligen ha helt klar för oss, det är inte av rent magiska skäl som 89,4 procent av de som hittills avlidit med covid-19 i Sverige är 70 år och äldre.
Det är inte heller av en magisk slump som 20 procent av de äldre covid-sjuka, eller misstänkt sjuka på äldreboende, kanske inte fått en korrekt medicinsk bedömning av läkare.

Bör vi då vara förvånade över att det ser ut som det gör?

Jag tycker inte det. Det är nämligen inte så att våra politiker, som i rent teoretisk mening är satta att styra upp landet, regionen och kommunen, drivs av sitt ansvar.
Snarare hamnar de väl där på grund av helt andra skäl, visioner kanske? Problemet är att dessa visioner sällan är längre än kommande mandatperiod. Visioner är för övrigt mycket roligare än tråkiga kärnuppgifter. Som att säkra en en extremt låg personalomsättning och hög kompetens inom äldreomsorgen och köpa in tillräckliga lager av skyddsutrustning.

Att tala med kollegerna på andra förvaltningsnivåer om kärnuppgifter verkar vara dem fjärran när istället olika kulturprojekt och andra samarbetsformer är trevligare att sysselsätta sig med. Vi bör inte förvånas om morgondagens härskare är än värre när projekt som detta på allvar föreslås.

Fördelen med ett klassiskt liberalt samhälle synes uppenbara.
Där har vi färre men bättre lagar.
Där har vi politiska nivåer som sysslar med det som ska hanteras, inte allt möjligt annat.
Där har vi människor som drivs av ansvar, inte himlastormande visioner.

Mer än något annat, om man tillåts drömma, har vi då kanske ett samhälle där vi känner ett ansvar för varandra!