Tidigare publicerad på Folkungen.
De senaste vintrarna har jag spenderat nästan varenda helg ute på isarna i vårt fantastiska land. Är man villig att köra bil i några timmar så finns det nästan alltid någon sjö som ligger blank och svart och väntar på skridskoskären och skridskor är ett helt makalöst sätt att uppleva vår natur på. Den här vintern har vädret bjudit på fantastiska isar över hela landet. Från vildmarkssjöar runt Edsbyn i Norrland ner till Hjälmaren och Vänerns ofattbara isvidder i Svealand, runt kobbar på västkusten och genom skärgården i Östersjön har skenorna glidit fram och för varje tur har jag fyllts med tacksamhet över hur fantastisk den natur vi har tillgång till är men ännu tacksammare är jag för de människor som vistas i och vördar denna ovärderliga skatt. Långfärdsskridskor är en genuint nordeuropeisk aktivitet. På isarna möter man svenskar, finnar och norrmän, en hel del holländare och kanske någon tysk och de vet alla hur de ska föra sig. De förstår vilket privilegium vår natur är. Alla plockar med sig sitt skräp, alla vet hur man gör upp eld med förstånd, ingen lämnar något annat än fotavtryck och skridskospår efter sig.
Den sortens naturkultur är vad som gör allemansrätten möjlig i norden. Visst kom den till som ett sätt för överheten att kunna förhindra de alienerade stadsborna från att bli helt psyksjuka1 framför de löpande banden men det finns en underliggande och äldre sedvänja som grund för allemansrätten. Den är sprungen ur hur vi betraktat varandra och naturen. Allemansrättens existens, oaktat att den aldrig borde blivit till nationell lag, förtäljer att vi har ett sådant stort förtroende för varandra att vi är trygga med att låta okända nordbor fritt traska på våra marker. Vi vet ända in i benmärgen att folk sköter sig. Allt bygger på ett djupt förankrat förtroende och en syn på naturen som gör oss nordeuropéer väldigt speciella.
Tyvärr har vi svenskar, norrmän, finnar och islänningar så länge vistats endast bland våra egna att vi glömt bort att vi är unika. Vi har börjat tro att hela världen delar vår syn på naturen. Att så inte är fallet i vår era med massturism från hela världen blev högst påtagligt för mig när jag för två somrar sedan vandrade leden till Trolltunga i Norge. Naturen i regionen är obeskrivligt vacker med fantastiska dalar, höga berg, djupa fjordar och präktiga glaciärer, det bästa Norge har att erbjuda. Mindre präktigt är resultatet av människomassorna som nu vistas där. Trolltunga har nämligen snabbt blivit till en instagramfavorit och det drar upp till hundra tusen turister per år jämfört med de blygsamma åttahundra per år som vandrade där för blott ett årtionde sedan.
Vandringsleden är skapligt tuff även för någon med fjällvana med sina 800 höjdmeter och 28 kilometer fram och tillbaka men det hindrar inte indier från att traska leden i tofflor och t-shirt med ett spädbarn hängandes i bärsjal och det manar inte till eftertanke hos kvinnor från mellanöstern som dyker upp i högklackade skor. För varje steg man tar så skådar man ett nytt rekord i dumhet och man begriper genast varför den norska fjällräddningen är helt sönderkörd när de ska försöka rädda dessa dårar vid minsta väderomslag eller när de vrickat sina fotleder.
Det som smärtar mest är dock inte avsaknaden av på självbevarelsedrift. Det värsta är smutsen och skräpet. Vid varenda bäck så måste man gå en lång bit uppström för att fylla vattenflaskan eftersom de nya turisterna skiter och pissar i bäckarna. I varenda klippskreva hittar man plastförpackningar och annat skräp intryckt och överallt ser man hur människomassan våldför sig på naturen på alla tänkbara sätt. Skränig musik från bluetoothögtalare, smuts, skit, oväsen och misär. Den harmoni man förväntar sig finna i de skandinaviska fjällen finner man ej där. Inpräntat i mitt minne är ett möte med en bedrövad ung skräpplockerska som hade armarna fulla med dynga, högst på högen låg en gjutjärnspanna som någon hivat iväg, och man såg i hennes ögon att hon hade gett upp och checkat ut. Det hade helt enkelt krävts en armé av skräpplockare för att rensa upp efter horden av mänskligt avskräde.
Hur ägarna till de stugor som man vandrar förbi alldeles i början på vandringen upplever situationen är enkelt att föreställa sig. En gång i tiden hade de funnit en vacker och lugn plats där de byggde en stuga för att rofullt kunna sitta på altanen och morsa på det fåtal norrmän som var ute på en god tur. Idag ser de från sina sina fönster en oändlig flock med idioter som förvandlat omgivningen till en soptipp och som dessutom inte drar sig för att nyttja stugorna som temporära rastplatser.
Förutom den lilla svacka som covid inneburit så kommer den hämningslösa massturismen antagligen drabba norden allt hårde. De som reser till den nordiska naturen är inte längre inhemska eller europeiska naturentusiaster utan det är människor som grundligt förstört naturen i sina hemländer och nu söker nästa bildsköna selfieplats. Deras egen naturkultur bär de förstås med sig vilket gör att de även tar med sig förödelsen hit. Naturupplevelserna i norden kommer allt mer sällan vara som de fantastiska skridskoturerna jag upplevt och allt oftare bli som vandringen till trolltunga. De vackraste platserna i vårt land kommer locka till sig flest människor som utan att ens förstå att de gör något fel skräpar ner och förstör. Vill vi nordbor hitta lugn och ro får vi ge upp våra finaste skatter och söka oss någon annanstans.
Den kulturella grunden för allemansrätten finns därmed inte längre, den byggde på naturlig diskriminering av vilka som kunde vistas här och när den barriären nu eliminerats av tekniken så måste vi antingen göra diskrimineringen explicit eller se det sköra förtroendet försvinna. Om det sistnämnda sker så kan vi förvänta oss en amerikanisering2 av vår natur där endast statliga leder finns att beträda, där nationalparkerna kan stängas av godtyckliga skäl och där alla misstänksamt vaktar sin plätt mark mot intrång.
Är det inte bättre då att stoppa massturismen innan det är för sent? Lokalsamhällen måste få bestämma över vilka som vistas i deras omgivning!
- Vår landsfader för stolt vidare det synsättet på landsbygden och naturen.
- Amerika som aldrig varit ett homogent samhälle kunde aldrig någonsin utveckla den sortens mentalitet som krävs för en allemansrätt.
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
