Älskar vi skogen?

Vi vill gärna inbilla oss i Sverige att vi är ett ett skogsfolk. Det är till skogen många av oss vallfärdar för att finna lugn, där vi finner ro, dit vi tillfälligt kan fly från betongdjungeln och ett av få stället där vi i vår sekula tid kan tillåta oss att känna något som närmar sig det spirituella.

Det är dock något som inte riktigt stämmer med den självbilden när vi tänker på hur vi har behandlat skogen i Sverige. Hur kan vi som påstår att vi älska skogen ha tillåtit att den skövlats så pass att endast en halv procent av all skogsareal är riktig urskog^[1]? Hur kan vi tillåta att statliga kinesiska bolag^[2] och transnationella storfinansbolag smäller upp vindkraftspark efter vindkraftspark^[3] med allt vad det innebär av nya vägar, betongfundament, visuella föroreningar, oljud och fågelmord? Hur kan vi sitta still medan skogen förvandlas till industriområden som är ogästvänliga både för människor och djur?

Att politikerna tillåter det är inte konstigt, för politikerna av alla kulörer finns endast en sak som är viktigt och det är den heliga bruttonationalprodukten. Ibland kan vänstern låtsas som att de tänker på annat men om de inte ser skogen som material till industrin så ser de den som ett ställe där stadsbefolkningen kan slappna av så att de sedan orkar jobba in ännu lite mer skatt^[4]. Borgare, liberaler, kommunister, sossar, de jagar alla tillväxten och naturen tillåts existera i den mån den gynnar det målet. De vill alla nyttomaximera även om vissa är bättre på det än de andra.

Ibland försöker man göra det till en fråga om hur ägandet ser ut, är allt privat eller statligt så löser det sig hävdar de från varsin kant. Men det vi har sett är att storbolag är lika glada att hugga ner norrländsk skog som amazonas regnskog och staterna stödjer det alltid entustiastiskt. Problemet ligger djupare än ägandeformen.

En gång fanns det en höger som hade en annan natursyn. Det var trots allt under högermannen Arvid Lindmans styre som Sverige fick sina första nationalparker men det dröjde sedan blott tio år tills den liberala statsministern Nils Edén slaktade Stora Sjöfallets nationalpark till förmån för bruttonationalprodukten. Europas mäktigaste vattenfall, vårt Niagara, reducerades till en patetisk rännil. Den gamla högern ville bevara det goda och det vackra, de progressiva såg bara megawatt.

Det intressanta är att hippisarna till mångt och mycket delade den gamla högerns natursyn. De såg högre värden än mammon i naturen samtidigt som de moderater och gråsossar som bekämpade hippisarna som hårdast var impregnerade av en progressiv och ekonomiserande syn på naturen. Sedan dess har vi levt med den falska dikotomin, högern mot vänster, när det egentligen handlar om en ursprunglig natursyn mot en progressiv natursyn. Naturen som något besjälat eller naturen som nytta.

Om mammon är största värdet så kommer träden oundvikligen fällas, forsarna dämmas och sjöstränderna förvandlas till tätpackade villaområden. Om folket tänker på det sättet så spelar det inte särskilt stor roll om det är staten eller kapitalet som verkställer skövlingen. Kinesiska staten eller Blackrock som byggherre är helt egalt, den resulterande vindkraftsparken är en lika stor varböld i vilket fall.

Jag vill egentligen inte agitera mot skogsindustrin i allmänhet, även om den ofta lider av samma storskalighetsproblematik som resten av svensk basindustri, jag vill bara ställa fråga huruvida vi egentlligen bryr oss om skogen och miljön? Att respektera något innebär inte att man inte kan bruka det. Man kan se upp till björnen men ändå jaga den, naturfolken tackar skogen för sitt byte för de vet att för att något ska leva så måste något annat dö. Problemet är att vår aptit är omättlig, vi kan döda allt till förmån för kortsiktig vinst.

Vindkraften blir kanske skogen och den svenska naturens slutliga död men den är ändå bara ett symptom på vår sjuka jakt efter mer. De som bygger vindkraft tror att vindkraften kan mätta allt fler energikonsumenter, de som kritiserar vindkraften säger att kärnkraften gör det bättre. Ingen av dem säger emellertid att det räcker nu, vi behöver inte fler kilowattimmar. Det är kanske där vi ska påbörja diskussionen? Bjud in de gamla hippisarna för att träffa den genuina högern, porta Greta och Bolund. Frihet varken påbjuder eller förutsätter evig jakt på högre BNP.